ESSÄ. Vår kollektiva rörelse mot katastrof är i sista hand inte en konsekvens av hur ekonomer tänker utan av hur de pengar är utformade som formar deras tänkande. Inget av de hundratals förslag på ekonomiska reformer som jag har stött på utmanar allsyftespengarnas grundläggande logik. Men mänsklighetens (eller åtminstone civilisationens) möjligheter att överleva antropocen hänger på om vi kan utforma dem på ett mera hållbart sätt – om vi kan bli herrar över den artefakt som har blivit herre över oss, skriver Alf Hornborg.

”Jag tänkte att humanekologi lät ungefär som miljöantropologi”

När det som då hette Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) år 1991 skulle definiera humanekologi ingick följande formulering:

Humanekologi studerar mänskligt liv och mänsklig verksamhet i olika ekosystem och skilda kulturer i nuet och i det förgångna med syfte att nå ökad förståelse för faktorer som påverkar samspelet mellan människa och miljö. För att nå en helhetsbild krävs ett integrerat synsätt som överskrider de traditionella gränserna mellan humaniora, samhällsvetenskap, naturvetenskap och teknik.

Jag råkade det året se en annons i DN om att två professurer i humanekologi lystes ut, en i Lund och en i Göteborg. Efter avhandlingen om släktskapssystem i Amazonas (Uppsala 1986) ville jag tillämpa min antropologi på frågor som låg närmare mitt engagemang för miljöfrågor. Jag tänkte att humanekologi lät ungefär som miljöantropologi. Här skulle perspektiven från civilisationskritiker som Roy Rappaport och Marshall Sahlins kunna komma till användning. Så jag skickade in en ansökan, den ende antropologen av 11 sökande. Sedan bar det iväg på fältarbete hos mi’kmaq i Nova Scotia. Till min förvåning blev jag i september 1992 kallad till provföreläsning i Lund, mitt under pågående fältarbete, och fyra månader senare fick jag beskedet att jag hade fått det spännande uppdraget att inrätta en ny avdelning för humanekologi vid Lunds universitet.

Avdelningen skulle ligga inom humanistisk fakultet. Det närmaste vi kunde hitta till min antropologiska inriktning var därför Etnologiska institutionen, i vilken humanekologiska avdelningen ingick från 1993 till 2009. Det var en gemytlig miljö men inspirerade knappast till civilisationskritik eller politisk ekologi. Med stöd av utvärderingen Research Quality 08 (RQ08) anhöll avdelningen om att 2009 flytta till Kulturgeografiska institutionen vid samhällsvetenskaplig fakultet, vilket beviljades. Det fördes till och med samtal om ett möjligt samgående mellan kulturgeografi, humanekologi och socialantropologi, men därav blev intet. Humanekologins antropologiska inriktning har från första stund präglat dess kursutbud och forskning. Bland övriga antropologer som bidragit till detta finns Thomas Malm, Pernille Gooch, Mikael Kurkiala, Ulrika Persson-Fischier, Thomas Håkansson, Anders Burman och Oscar Krüger. När vårt masterprogram Culture, Power, and Sustainability (CPS) planerades bjöds vi in att diskutera möjliga samarbeten mellan antropologiska masterutbildningar på nationell nivå. Ännu en bekräftelse på vår antropologiska inriktning fick vi när Humanekologiska avdelningen i Lund stod som värd för SANT:s årsmöte 2010.

”Framgångarna har varit begränsade.”

Trots våra ansträngningar att få studenterna i humanekologi att anlägga antropologiska perspektiv på miljö- och hållbarhetsfrågor måste vi konstatera att framgångarna har varit begränsade. Uppsatserna de skriver har sällan en antropologisk inriktning. De flesta som sökt sig till våra kurser verkar ha varit mera intresserade av omedelbara och konventionellt definierade ’miljöproblem’ än av kulturteori eller antropologisk civilisationskritik. Ändå är jag övertygad om att de flesta har berikats av antropologiska insikter. Många har inspirerats att efter humanekologin studera antropologi.

”Som nybliven emeritus är det naturligt att jag funderar över vad kombinationen av antropologi och humanekologi har betytt för mig under 30 års tid.”

Som nybliven emeritus är det naturligt att jag funderar över vad kombinationen av antropologi och humanekologi har betytt för mig under 30 års tid. Det har hela tiden varit viktigt för mig att behålla min identitet som antropolog, bland annat genom att delta i antropologiska konferenser och forskningssamarbeten, publicera mig i antropologiska tidskrifter och konsekvent presentera mig som ’antropolog och professor i humanekologi’. Ändå har jag avstått från att helhjärtat återgå till den egentliga antropologin, som när jag strax efter SANT-mötet i Falun 2001 tackade nej till professuren i kulturantropologi i Uppsala. Jag har trivts med humanekologins tvärvetenskaplighet och dess i grunden samhällskritiska inriktning.

”Mänskliga meningssystem är aktiva komponenter i de biofysiska system ur vilka de uppstår.”

När avdelningen var nybildad ville jag övertyga studenter och kollegor om att antropologin kunde erbjuda humanekologin viktiga insikter om miljöproblematiken. Jag hade träffat Roy Rappaport på AAA-möten (American Anthropological Association) och bjöd 1996 honom till Lund. Hans föreläsning hette ’On evil, the destruction of meaning, and the disordering of the world’. Än idag blir jag fascinerad av manuskriptet han skickade mig. Mycket av resonemanget återkommer i slutkapitlet av hans postumt utgivna bok Ritual and Religion in the Making of Humanity (Cambridge, 1999). Hans klarsynta kritik av de moderna pengarnas obönhörliga upplösning av både meningssystem och ekosystem har alltid tilltalat mig. Liksom sin lärare Gregory Bateson lyckades han tänka verkligt tvärvetenskapligt kring hur kultur och ekologi hänger ihop. Båda insåg att mänskliga meningssystem är aktiva komponenter i de biofysiska system ur vilka de uppstår. De tvekade inte inför att blanda kultur- och naturvetenskap. I sitt bidrag till Robert Borofskys antologi Assessing Cultural Anthropology (McGraw-Hill, 1993, s. 154) sammanfattade Rappaport på ett oförglömligt sätt sin syn på antropologins grundförutsättningar:

Varje skarp åtskillnad mellan [det objektiva och det subjektiva] leder fel, inte bara därför att mening ofta är orsak och orsaker ofta meningsfulla, utan framför allt därför att förhållandet mellan dem, i all sin komplexitet, spänning och dubbeltydighet avspeglar villkoren för vår art, som lever och endast kan leva genom mening som den själv måste skapa i en värld som saknar inneboende mening men som lyder under naturlagar.

”Å andra sidan kan vi aldrig begripa mänsklighetens belägenhet i antropocen så länge vi bara ägnar oss åt kulturella konstruktioner.”

Å ena sidan delar vi naturligtvis Marshall Sahlins koncisa insikt att ’Ingenting äger existens eller rörelse i mänskliga samhällen utan den betydelse människor kan ge det’ (Culture and Practical Reason, Chicago, 1976, s. 170). Våra diskussioner om miljöproblem, konsumtionsmönster, maktstrukturer och ekonomi blir ofullständiga om de inte räknar med de meningssystem som organiserar dem. Å andra sidan kan vi aldrig begripa mänsklighetens belägenhet i antropocen så länge vi bara ägnar oss åt kulturella konstruktioner. Det räcker inte med att påminna naturvetarna om att människor lever genom mening – vi måste också påminna samhällsvetarna (inklusive ekonomerna) om att samhällen lyder under naturlagar. Det är nog den övertygelsen, hämtad från amerikansk antropologi, som har gjort mig till humanekolog.

”Genom att relativisera ekonomernas språkbruk kan vi använda ett antropologiskt perspektiv för att ifrågasätta de antaganden som driver mänskligheten mot allt djupare klyftor och miljökriser.”

När min avhandling om släktskapssystem i Amazonas 1988 hade tryckts i den ’röda serien’ i Uppsala ville jag som sagt använda antropologin för att begripa varför världsekonomin höll på att förstöra jordens biosfär. Efter ett tips från Thomas Håkansson läste jag Stephen Gudemans bok Economics as Culture (Routledge & Kegan Paul, 1986). Den fick mig att inse att den moderna nationalekonomins mest grundläggande begrepp och antaganden är lika godtyckliga kulturella konstruktioner som de hos andra samhällen som studerats av antropologer. Genom att relativisera ekonomernas språkbruk kan vi använda ett antropologiskt perspektiv för att ifrågasätta de antaganden som driver mänskligheten mot allt djupare klyftor och miljökriser. Som Rappaport visade är det pengarnas magi vi ytterst måste avslöja.

”Vår kollektiva rörelse mot katastrof är i sista hand inte en konsekvens av hur ekonomer tänker utan av hur de pengar är utformade som formar deras tänkande.”

Allt levande använder sig av tecken för att kommunicera. Utöver de tre huvudtyper av tecken som Charles Sanders Peirce definierade – index, ikon och symbol – utgör pengarna en fjärde typ av tecken, som inte förhåller sig till något betecknat vare sig genom närhet (index), likhet (ikon) eller konvention (symbol). De är ett tomt tecken som kan tillskrivas vilken innebörd som helst som dess ägare väljer. Inget liknande tecken förekommer i biosfären. Inget är heller lika destruktivt. Men ekonomerna är de sista att reflektera över hur de moderna ’allsyftespengarnas’[1] unika egenskaper obönhörligen ser ut att driva oss mot klimatkatastrof och globalt sammanbrott. Deras föreställningar om vad som är ’effektivt’ och ’rationellt’ utgår helt och hållet från hur denna märkliga artefakt fungerar.  Allsyftespengarnas logik avgränsar deras synfält och deras föreställningsvärld. Maximal ’effektivitet’ handlar om att marknadens aktörer gör maximalt goda affärer, det vill säga köper varor som framställts med den lägst avlönade arbetskraften och med minst hänsyn till miljön. Världsmarknadens ’rationalitet’ bidrar alltså till att fördjupa globala löneklyftor och ekologisk utarmning. Vår kollektiva rörelse mot katastrof är i sista hand inte en konsekvens av hur ekonomer tänker utan av hur de pengar är utformade som formar deras tänkande. Inget av de hundratals förslag på ekonomiska reformer som jag har stött på utmanar allsyftespengarnas grundläggande logik. Men mänsklighetens (eller åtminstone civilisationens) möjligheter att överleva antropocen hänger på om vi kan utforma dem på ett mera hållbart sätt – om vi kan bli herrar över den artefakt som har blivit herre över oss.

Att bli slavar under en artefakt är vad som brukar kallas fetischism. Det är vad som händer när en representation förvandlas till ett index, för att tala med Peirce. Till exempel när en religiös symbol uppfattas som en manifestation av ett metafysiskt väsen. Eller när en sedel blir identisk med det värde som den representerar. Gemensamt för alla former av fetischism är att människors uppmärksamhet avleds från sociala relationer för att i stället fokuseras på en besatthet med sina artefakter. Som David Graeber påpekade i Toward an Anthropological Theory of Value (Palgrave, 2001, s. 67) är det som utmärker fetischer att de frambringar just det som de representerar. För marxister representerar pengar arbetsvärde, men arbetare arbetar för att få pengar – alltså blir pengar en representation som frambringar det värde som de representerar.

För de gamla grekerna var pengar magiska amuletter som kunde omvandlas till vad man än önskade sig. För oss är de vardagsmat, men med antropologens distanserade blick kan vi se att det faktiskt rör sig om magi. Att vi utan närmare eftertanke kan konvertera en av våra arbetstimmar till produkter av flera arbetstimmar i det globala Syd är utan tvekan en föreställning som är lika egendomlig som medeltidens alkemi.

---

[1] Karl Polanyis ’general-purpose money’.

Foto (högst upp): av  Pop & Zebra på Unsplash

Foto (i mitten): av Malcolm Lightbody på Unsplash

Övriga foton: Alf Hornborg

Antroperspektiv är Sveriges första webbtidning som erbjuder antropologiska perspektiv på allt från spännande kulturella fenomen till aktuella händelser i dagens komplexa och diversifierade värld. Våra skribenter är i huvudsak antropologer men också andra som är förtrogna och identifierar sig med antropologiska metoder och perspektiv. Vår ambition är att, med en bred palett av fälterfarenheter samt med en skarp antropologisk analytisk blick och kunskap om aktuella liksom också förbisedda men viktiga ämnen, etablera antropologiska perspektiv som en viktig samhällsresurs och därigenom vitalisera det offentliga samtalet om allt från global kultur och politik till mer lokala frågor och vardagsliv.

Om du vill skriva en artikel läs instruktionerna på Skriv en artikel i Antroperspektiv!