INTERVJU. Årets SANT–konferens har ”taking care” som tema, vilket fick Sverker Finnström att återvända till sitt första fältarbete och en begravning i inbördeskrigets Uganda. Några berusade äldre män och kvinnor firade en man som nyss begravts. Alla fantastiska äventyr han upplevt under sitt långa liv, alla barn och barnbarn han fått, allt skulle uppmärksammas. Döden var närvarande, men det var livet som firades och vårdades. En av männen blåste i sin flöjt och en annan berättade om sin tid som infanterist i andra världskrigets Burma, ett krig i en annan tid och på en annan plats än det som Sverker hade kommit för att forska om. Sverkers presentation på SANT 2023 rör sig över tid och rum. I denna tankeväckande intervju för Antroperspektiv funderar han kring det som ledde honom till årets konferens och djupdyker i de globala frågornas lokala angelägenhet. Eller om det var tvärtom? Eller kanske både och?! Hursomhelst, spännande läsning utlovas i så gott som varje rad – och även en del mellan raderna!

”Antropologins bidrag är att stanna på stationen och studera vad som blir kvar när de flesta drar vidare.”

Sverker Finnström har sedan 1997 bedrivit återkommande fältarbeten hos acholifolket i norra Uganda och forskat om livet under och efter inbördeskriget mellan Ugandas armé och rebellgruppen Herrens motståndsarmé. Han beskriver antropologen som den som stannar kvar när andra drar vidare:

Sedan kriget tog slut 2006 har jag stannat i samma område och fortsatt studera vad som händer med de som växte upp i skuggan av kriget. Medieindustrins logik bygger på att uppmärksamma en fråga i taget och när det händer något nytt någon annanstans vill alla hoppa på tåget och åka dit. Antropologins bidrag är att istället stanna på stationen och studera vad som blir kvar när de flesta drar vidare. Det tar tid att bygga förtroende och förståelse och med tiden får man som antropolog mer nyanserade svar

Genom forskningen om kriget har Sverker kommit att intressera sig för vad det innebär att vara soldat och olika kulturella praktiker kring döden. Genom sin utgångspunkt i acholifolket har Sverker fokuserat på hur de ser på döden, hur de genomför begravningar och hur de gör i de fall då det saknas en kropp, som när någon dör i krig i ett annat land. Många ugandier har varit soldater i närliggande länder som Kongo, Sydsudan och Somalia och under sina fältarbeten har Sverker stött på gamla män som under andra världskriget var i Myanmar, som då hette Burma, där de slogs med britterna mot japanerna. Uganda ställdes mot Japan i ett tredje land. Å ena sidan dödade de varandra, å andra sidan försökte soldater på båda sidor hantera vad de skulle göra när kamrater dog. Vad gör det med synen på döden och med dödens ritualer?

”Genom antropologin kan vi se att människor brottas med ungefär samma frågor oavsett var de bor, men att de har olika sätt att hantera dem.”

Sverker säger att var man än kommer från så tycks alla människor ha liknande existentiella funderingar kring vad döden innebär och hur den ska hanteras.

Att bli bortglömd utan begravning verkar vara en universell oro. Det kunde vi exempelvis se efter förlisningen av Estonia. Det var oerhört svårt för många anhöriga att inte få begrava sina nära och kära. Genom antropologin kan vi se att människor brottas med ungefär samma frågor oavsett var de bor, men att de har olika sätt att hantera dem. Genom ett specifikt etnografisk fokus, i mitt fall acholifolket, kan vi få en mer nyanserad förståelse för universella frågor, som döden. Det tar oss bort från idén att vissa saker är självklara att göra när någon dör eller blir dödad. Antropologin som disciplin har den uttryckliga ambitionen att gå utanför det egna referenssystemet för att bättre lära av andra människors livsvärldar.

”Den koloniala maktordningen upprätthålls även efter döden.”

Berättelserna från andra världskriget fick ligga och gro i flera år, innan de blev fokus för Sverkers forskning.

Afrikas roll i de två världskrigen är ett nytt fält för mig. Jag sitter och läser massa böcker om dessa krig och inte minst om andra världskrigets front i dåvarande Burma. Eftersom afrikaner ofta varit osynliggjorda måste jag läsa väldigt mycket för att användbara fragment ska dyka upp. I memoarer som skrivits av brittiska officerare dyker det ibland upp berättelser om kamratskap med de afrikanska soldaterna, vid sidan av direkt rasistiska kommenterar. Afrikanerna nekades ofta utrustning och mat och tvingades sova direkt på marken i Burmas regnskog, bland malariamyggor och ormar. Britterna menade att de flesta afrikaner inte ens brydde sig om begravningsritualer, baserat på kolonialtidens beskrivningar att afrikaner istället föredrog att lämna sina döda i bushen. Det var en ytlig och ofullständig förståelse som utnyttjades av britterna, eftersom det var mycket kostsamt att hämta hem soldater som dött i krig. Än idag kan man se stora krigskyrkogårdar med rader av gravstenar på välvårdade gräsmattor i de forna brittiska kolonierna. Men i nästan alla dessa gravar ligger européer. Intill krigskyrkogården i Nairobi finns till exempel en bushliknande massgrav där de afrikanska soldaterna ligger. Där blir det tydligt hur den koloniala maktordningen upprätthålls även efter döden.

Sverker har hittat några få fall där ugandier själva berättat om sina upplevelser av kriget i Burma. Bland annat skrev Robert Kakembo om livet som soldat och rasismen i brittiska armén. Hans bok förbjöds snart av britterna.

Hemma hos en bekant i Kampala hittade jag en självpublicerad bok av en ugandier som intervjuat äldre släktingar. En berättelse från kriget i Burma fångade mitt intresse. Den handlade om när britterna intog ett japanskt läger, där de hittade döda japanska fiendesoldater. När de brittiska officerarna misstänkte att japanerna bevakade dem med sina kikare, beordrades ugandierna att stycka en död fiendesoldat och lägga kroppsdelarna i en stor gryta som de skulle dansa kring. På så sätt använde britterna sina egna föreställningar om afrikaner som vildar och kannibaler för att skrämma japanerna.

”Rasismen var en grundförutsättning för kolonialismen.”

Genom sin forskning har Sverker sett hur berättelser om afrikaner som kannibaler går som en röd tråd igenom historien från 1800-talets upptäcktsresande till 2000-talet.

Rasismen var en grundförutsättning för kolonialismen och idén om afrikanen som en lägre stående vilde var helt central i detta. Och alltsomoftast antogs denna vilde också vara kannibal. I min forskning kan jag visa att dessa idéer fortfarande finns kvar, exempelvis vad gäller inbördeskriget i Uganda. År 2015 tillfångatogs ett befäl i Herrens motståndsarmé och skickades till Internationella brottsmålsdomstolen i Haag, där han senare dömdes för krigsbrott och brott mot mänskligheten. Men när åklagaren först presenterade fallet för domstolen, så hävdade han, vid sidan av alla bevis han presenterade, att befälet också gjort sig skyldig till kannibalbrott. Det stämde inte och den som faktiskt var skyldig till dessa brott hade redan dömts och avrättats av rebellerna själva. När de officiella domstolsförhandlingarna sedan började fanns anklagelserna om kannibalism inte ens med. De hade mest berättats för en dramatiserande effekt. Trots andra mycket grova brott som befälet var skyldig till, så var det den påstådda kannibalismen som media plockade upp eftersom kannibalism tycks bekräfta en redan inpräntad bild av afrikaner som mycket annorlunda oss i Europa. Referenser till Herrens motståndsarmé letade sig under en period också in i populärkulturen, bland annat dök rebelledaren upp i en Bond-film. Genom sina spektakulära krigsbrott väckte rebellerna själva stor uppmärksamhet, lite som IS senare gjorde, inte minst eftersom det bekräftade den europeiska bild av det primitiva, våldsamma Afrika.

”Varför skickar ni hit alla dessa moderna vapen, som vi inte ens har uppfunnit?”

Ett argument som Sverker utvecklar i sina publikationer om inbördeskriget i Uganda, är att kriget på flera sätt var globalt, den geografiska avgränsningen till trots. Krigsmaskineriet hade inte kunnat upprätthållas utan internationellt stöd.

Till stor del finansierades inbördeskriget i norra Uganda av biståndsmedel och en global handel med vapen, ädelstenar, elfenben och mineraler. I denna utveckling var rebellrörelsen bara en spelare bland många andra. Men eftersom rebellernas kamp var så ohyggligt våldsam var det lätt att fokusera på dem istället för de aktörer som skodde sig på kriget och på korruption och varuflöden i skuggan av kriget. Jag pratade en gång med en kvinna i Uganda som frågade: Varför skickar ni hit alla dessa moderna vapen, som vi inte ens har uppfunnit? Nu sker liknande saker i Ukraina. Inflödet av vapen militariserar ett helt samhälle och som alltid hamnar civilbefolkningen i kläm. Putin använder det i sin propaganda men det stämmer till viss del att Europa göder kriget. Vi ska aldrig för en sekund glömma att Putin är skyldig till att ha startat kriget och att Ukraina försvarar sin frihet och demokrati, men vi måste också inse att eftersom Sverige bidrar med vapen till Ukraina så blir vi inblandade i kriget, med konsekvenser också för situationen i Sverige. Under kalla krigets Afrika, talade man om proxykrig eller ombudskrig.

”Jag har egentligen inte hört några seriösa diskussioner om hur Sverige som del av NATO skulle kunna vara en stark röst för mänskliga rättigheter.”

Sverker resonerar om Sveriges ansökan till att bli medlem i NATO:

Just nu genomgår vi ett paradigmskifte i Sveriges neutralitetspolitik och alliansfrihet. Det finns folkligt stöd för att gå med i NATO och det är upp till var och en att noga fundera på vad man anser i frågan. En sak att tänka på är att NATO är en militärallians med medlemsländer som inte nödvändigtvis fungerar som demokratier. Ta Turkiet, som tycks få avgöra om Sverige får gå med eller inte, samtidigt som Turkiet försöker utöva inflytande över vår demokrati och lagstiftning. Ungern å sin sida vill att Sverige släpper demokrati- och HBTQ-kritiken mot landet för att bli insläppta i NATO. Och USA har valt att aktivt samarbeta med militära organisationer i Yemen, Sudan och Kongo som nyttjar barnsoldater. Att Herrens motståndsarmé tvingade tiotusentals barnsoldater till slagfälten är oförsvarbart och ska kritiseras, men detta borde väl aldrig användas till att i det tysta legitimera barnsoldater i andra sammanhang? Det är en oroande dubbelstandard som jag analyserat i en artikel. Det är ett ganska rejält skifte som nu sker och jag har egentligen inte hört några seriösa diskussioner om hur Sverige som del av NATO skulle kunna vara en stark röst för mänskliga rättigheter. Istället tycks just denna röst tystna. Vi måste också vara beredda på att Turkiet, som har pågående konflikter med Grekland och kurdiska grupperingar i Syrien, kan begära hjälp av NATO, och att vi då kan bli skyldiga att hjälpa till militärt. Så NATO är så mycket mer än bara ett skydd för oss i Sverige, mot Ryssland.

”Det är naivt att tro att det inte kan förekomma krigsbrott på båda sidor.”

Generellt menar Sverker att kritiskt tänkande och reflektionsförmåga är viktigt i krigstider.

Det är så enkelt att välja sida och se allt som svart-vitt i viljan att stödja Ukraina, men vi får inte tappa den kritiska blicken även mot de vi stöder. När Amnesty International rapporterade att även ukrainska soldater kan ha begått krigsbrott blev folk upprörda på Amnesty, även i Sverige. Men det är naivt att tro att det inte kan förekomma krigsbrott på båda sidor. Krig är smutsigt och vi måste våga ställa obekväma frågor som skapar sprickor i berättelsen om de goda mot de onda. Verkligheten är oftare en gråzon än bara svart-vit. Där tror jag antropologi har mycket att bidra med, speciellt i rapportering från händelser i andra delar av världen. Akuta frågor är viktiga att uppmärksamma men jag saknar ofta den långsiktiga uppföljningen.

”Det är farligt att smeta Putin över allt ryskt.”

På samma sätt som att Ukraina inte ska stå över kritik, tycker Sverker att man ska vara försiktig med att svartmåla allt ryskt.

Det var förvånande att reaktionen på kriget var att bojkotta rysk kultur. Tvärtom är det viktigare än någonsin att läsa på om rysk historia och kultur. Dostojevskij har inget med Putin att göra. Det är farligt att smeta Putin över allt ryskt, det kan leda till förföljelser av ryssar i diasporan. Och tror man att alla ryssar som inte öppet protesterar är anhängare till Putin saknar man förståelse för hur det är att leva i en diktatur, säger Sverker avslutningsvis.r, säger Sverker avslutningsvis.

Bearbetad intervju av Jennie Sjödin och tidigare publicerad på

https://www.antro.uu.se/forskning/manadens-forskare/?tarContentId=1054316

Foto 1 (högst upp): Sverker Finnström. Januari 1998, Acholiland, Uganda. Man med sin bila, en flöjt av horn med vilken han blåser sitt ”horn-namn”, en personlig melodi, för att kalla vänner och släkt till en begravning. Under andra världskriget införlivade britterna acholi-flöjten i den koloniala vapenarsenalen. I Burma/Myanmar fick framryckande soldater blåsa i flöjterna i syfte att skrämma fienden. ”Japs were absolutely scared stiff and took every possible opportunity of beating it,” hävdade en brittisk officer i en rapport. ”I suppose a mob of yelling askaris with bayonets and pangas is a pretty formidable sight.” Askari är swahili för afrikanska soldater. Panga är swahili för machete.

Foto 2: National Army Museum, allmän egendom. https://collection.nam.ac.uk/detail.php?acc=1997-08-57-405

Foto 3: Etnografiska museets digitala samlingar, allmän egendom. https://collections.smvk.se/carlotta-em/web/object/3875691

Foto 4: Sverker Finnström

Foto 5: Sverker Finnström

Antroperspektiv är Sveriges första webbtidning som erbjuder antropologiska perspektiv på allt från spännande kulturella fenomen till aktuella händelser i dagens komplexa och diversifierade värld. Våra skribenter är i huvudsak antropologer men också andra som är förtrogna och identifierar sig med antropologiska metoder och perspektiv. Vår ambition är att, med en bred palett av fälterfarenheter samt med en skarp antropologisk analytisk blick och kunskap om aktuella liksom också förbisedda men viktiga ämnen, etablera antropologiska perspektiv som en viktig samhällsresurs och därigenom vitalisera det offentliga samtalet om allt från global kultur och politik till mer lokala frågor och vardagsliv.

Om du vill skriva en artikel läs instruktionerna på Skriv en artikel i Antroperspektiv!