GÄSTESSÄ. Innan föredraget flanerar jag med etnografens blick runt, tittar på folk, följer deras rörelseschema. Så småningom går det alltmer upp för mig. Det jag under lång tid ägnat mig åt att undersöka uppenbarade sig, mitt framför mig: den alltjämt pågående omvandlingen av samhället – däribland det sociala arbetet – till marknad, skriver Magnus Dahlstedt.

”Bland montrarna trängs företrädare för bemanningsföretag, försäljare av vård och omsorg, bokförlag, kommuner, främst från storstadsregionen, fackförbund, frivilligorganisationer.”

”It’s so safe to play along
Little soldiers in a row”
Queen of the Stone Age, 2002, Go with the flow

För ett par år sedan stötte jag för första gången bekantskap med Socionomdagarna, en tillställning som årligen anordnas på Älvsjömässan i Stockholm. Jag hade blivit inbjuden att tillsammans med professorskollegan Philip Lalander presentera en bok vi nyligen redigerat: Manifest – för ett socialt arbete i tiden.

På plats, bakom glasdörrarna, breder golvytan ut sig i en evighet. Där inne samlas ett myller av människor, samlade av ett gemensamt intresse för socialt arbete. Bland montrarna trängs företrädare för bemanningsföretag, försäljare av vård och omsorg, bokförlag, kommuner, främst från storstadsregionen, fackförbund, frivilligorganisationer.

Innan föredraget flanerar jag med etnografens blick runt, tittar på folk, följer deras rörelseschema. Så småningom går det alltmer upp för mig. Det jag under lång tid ägnat mig åt att undersöka uppenbarade sig, mitt framför mig: den alltjämt pågående omvandlingen av samhället – däribland det sociala arbetet – till marknad.

”I drömmen uppenbarade sig korta snapshots, föreställande karaktärer och episoder som påminde om det jag påträffade på mässan i Älvsjö, som hör marknadsplatsen till.”

Dagen passerar. På natten vaknar jag, tänker på en annan marknadsplats, Rättviks marknad, som jag och mina föräldrar under min uppväxt besökte varje vår och höst. I drömmen uppenbarade sig korta snapshots, föreställande karaktärer och episoder som påminde om det jag påträffade på mässan i Älvsjö, som hör marknadsplatsen till.

Försöker plocka ihop intrycken till ett mönster. Vad har jag varit med om?

---

Det pirrar i magen. Tankarna skenar i väg. Platsen, flödet av människor, lockropen, allt påminner om något. Vad? Sceneriet är både främmande och välbekant.

”Budskap ekar vinst och förtjänst snarare än social förändring. Kindtänderna pressas samman. ”

Det sociala arbetets kärnvärden är rättvisa och social förändring i strävan bort från utsatthet och sociala problem. I stort sett inget av det som utspelat sig i mässarenan drar tankarna i riktning mot dessa värden. Blicken sveper över folkvimlet. Montrarna. Det som avtecknas på näthinnan var konkurrens snarare än rättvisa. Käkarna stelnar. Brus. Budskap ekar vinst och förtjänst snarare än social förändring. Kindtänderna pressas samman. Samtidigt är det är något med sinnesintrycken som lockar, vrider på en kran inuti i mig som tycks gå i baklås. Stegen tar mig fram mot närmsta monter. Vill veta vilka människorna som samlats är, varför de sökt sig till just denna plats.

Utan eftertanke gör jag något som inte inträffat sedan mitt livs första konferensresa, för tjugo år sedan. Jag sätter på mig namnbrickan. Alla kan nu se min verkliga identitet: Magnus Dahlstedt, professor. Beviset för att jag är en del av spelet. Att jag förväntas spela enligt spelets regler. Outsidern, nykomlingen, finns inte längre. Oavsett motivet på t-shirten därunder. Obehaget växer. Lossar nålen på namnbrickan, som får byta plats till utsidan på höger jeansficka.

I hörnet, framför en av montrarna står en kvinna i skinande röd dress. Hon fångar in mig med ett direkt: ”Vad gör du här på mässan?” Är inte beredd på det raka tilltalet, hinner inte tänka efter innan jag hör mig själv säga: Jag är här i jobbet. Okej, vad jobbar du med? Jag är professor. Kvinnan granskar mig uppifrån och ner. Blicken stannar vid namnbrickan som intygar mitt svar. Oj, fortsätter hon, följt av en längre tystnad. Vad spännande, i vad? Kvinnan tycks trots namnbrickan inte helt övertygad.

”Då kanske du är intresserad av nya behandlingsmetoder.”

Möjligen är jag misstänksam i onödan, men det är inte första gången jag upplever att utseendet inte passar ihop med yrkestiteln. Svarar avmätt: ”Socialt arbete”. Kvinnan synar mig, återigen. Den här gången med huvudet lutat åt sidan. Nickande. Avvaktande. Som om hon väntar på mitt nästa steg. Jag gör detsamma. Tvingar fram en ny paus. ”Då kanske du är intresserad av nya behandlingsmetoder”, försöker hon efter en längre tystnad och träcker sig bakåt för att nå broschyrerna staplade där bakom. ”I vår verksamhet har vi specialiserat oss på unga i behov av särskilt stöd”, fortsätter hon. ”Vi har utvecklat en metod som är särskilt effektiv”, hör jag. Hon grabbar tag i ett glättigt papper som sticks in i min hand. ”Det låter väldigt intressant”, börjar jag samtidigt som jag märker hur förstrött ointresserad jag låter: ”Det här är i och för sig inte mitt specialområde”. Helt korrekt, det är det inte.

”Modell. Rader av glänsande tänder. Samverkan. Vasst svarta finskor. Evidens.”

Kvinnan står alldeles intill mig. Parfymen klibbar sig fast medan orden försvinner i ett ogenomträngligt ljudtäcke. Broschyren i handen viks ut, röda naglar riktar min blick mot en färgglad figur med cirklar, fyrkanter i olika färger. Modell. Rader av glänsande tänder. Samverkan. Vasst svarta finskor. Evidens.

Ser grus breda ut sig. En tom grå fotbollsplan med en flaggstång i mitten. Orden finns inte längre, bara ekande tystnad. Tänker på gurkor. Sylvassa knivar i alla storlekar och utföranden.

”Undervisar du? Då har du möjlighet att informera kommande socionomer om interventioner som faktiskt fungerar.”.

Undervisar du? Orden tränger igenom tystnaden. Kvar bland de prydligt uppradade knivarna förklarar jag att det gör jag visst. Mest på socionomprogrammet. Men också en del på lärarprogrammet. Tandraderna skiner upp. Då har du möjlighet att informera kommande socionomer om interventioner som faktiskt fungerar, väldigt viktigt. Orden stockar sig i kvinnans mun, som om de ville ut, alla på en gång. Då kanske du kan passa på att berätta om vår modell.

Grusplanen försvinner genom bilrutan. Rondellen svänger av mot höger, in mot samhället. Rättvik. Marknaden är vårens absoluta begivenhet, höstens också. Mina besparingar spenderas på två saker, marknadsgodis av marmelad, men först och främst skivor. Hårdrocken är mitt allt. Veckopengen som sparats, drygats ut med förtjänster från höstens försäljning av lingon, växlas vid varje resa till marknaden i Rättvik in till en eller flera kassar med skivor som läggs till den växande samlingen hemma i bokhyllan.

Mannen ler medan han går fram och åter. Kostymen är nystruken, håret blänker i solen. Han spänner ögonen i kvinnan som närmar sig, granskar henne ingående medan han intygar: ”Kniven du aldrig tidigare sett, gör jobbet i köket till en fröjd”.

Försäljarens lockrop skär genom bubblan av hopplöst gammaldags country som skärmar av skivbackarna från sorlet vid grusplanen. Fingrarna bläddrar genom fodralen i takt till lockropen. Min granne Roger som följt med oss i bilen har haft större lycka än jag, har redan lagt vantarna på tre skivor. Själv väntar jag fortfarande spänt på mitt första fynd.

”Kvinnan säljer sina specialiserade behandlingsmetoder som om de vore knivar, det sociala arbetets Rolls Royce.”

Försäljarens tänder och knivseggen lyser upp höstmörkret. Roger betalar, medan mina pengar fortfarande bränner i fickan.

Kvinnan säljer sina specialiserade behandlingsmetoder som om de vore knivar, det sociala arbetets Rolls Royce. Undrar vilken färg, grön kanske, gurkgrön? Sorlet lättas upp av toner till country från åttiotalet.

”Vi har en podd, du kanske vill delta i ett avsnitt?”, försäljerskan har inte gett upp, gör en ny framstöt.

”Säger du det”, svarar jag i ett försök att hålla jämna steg med kvinnans entusiasm.

”Vilket intressant sätt att använda olika medier inom socialt arbete. Ni är verkligen i framkant”.

”Kul att du säger det, tack”. Ett visitkort landar i min hand.

”Med mig får jag också en stressboll i form av ett hjärta, bolagets symbol.”

Fingrarna med de röda naglarna dröjer sig kvar. Jag hör av mig, säger munnen till naglarna, så kan vi prata vidare om hur vi kan hjälpa varandra. Med mig får jag också en stressboll i form av ett hjärta, bolagets symbol. Tjena, där är du ju. Rösten som är min räddningsplanka tillhör Philip. Ja, bra, vi får skynda oss, forcerar jag fram, tar Philip om axeln med ena handen medan den andra skjuter in visitkortet i bakfickan på jeansen. Jag avslutar: ”Vi hörs, trevligt att ses”.

Vi har inte alls bråttom, har ännu en dryg timme kvar till vår presentation. Viker av åt höger medan Philip slår sig ner vid fiket i mitten av mässhallen. På en tv-skärm utropar ett privat bolag: ”Personalen besitter all den kompetens och de krav som ställs för att kunna individanpassa insatserna för respektive ungdom som är placerad hos oss”.

”På marknadsplatsen tävlar kostymer och dressar om att höras och synas, med hopp om att leverera tjänster, produkter i namn av socialt arbete.”

Flanerandet längs stånden väcker frustration, fascination, uppgivenhet, hopp. På marknadsplatsen tävlar kostymer och dressar om att höras och synas, med hopp om att leverera tjänster, produkter i namn av socialt arbete. Tävlingen drivs på av lagen om offentlig upphandling, ett maskineri riggat för att stimulera konkurrens, matcha utbud mot efterfrågan, formar det socialt arbetet till en marknadsliknande praktik. Maskineriet skymtar på en roll-up som säger: Kommentus inköpscentral. Ramavtal inom sociala tjänster. Kvalitet. Förenkling. Uppföljning. Orden är SKL:s, Sveriges kommuners och landstings (numera Sveriges kommuner och regioner, reds. anm.).

”Vill du bli en av oss?”

Vid ett stånd står ett bemannings- och rekryteringsföretag. ”Vill du bli en av oss?”, frågar de oss förbipasserande. Vi hyr ut och rekryterar kompetens och kvalificerad personal inom social omsorg. Tar mig närmare för att se vad potentiella anställda lockas med. Som anställd konsult hos oss kan du känna dig trygg i att vi har kollektivavtal med tjänstepensionsavsättning och en konkurrenskraftig lön, läser jag på broschyren. Du är med att påverka när och hur mycket du vill arbeta.

Bland de tävlandes lockrop hörs inte bara privata aktörer, utan även offentliga, och ett par frivilliga. Från storstaden och kringliggande tätorter tävlar kommuner med både varandra och privata bemanningsföretag om socionomernas uppmärksamhet. Den ena kommunen mer attraktiv som arbetsgivare än den andra.

Vid en avlång monter står en man från ett fackförbund. Facket är av tradition en viktig aktör på svensk arbetsmarknad, en megafon för arbetstagarnas intresse av drägliga arbetsvillkor, i relation till arbetsgivarnas intresse av sänkta trösklar, som i praktiken innebär urholkade rättigheter. Under de senare decenniernas systemskifte har dock facken arbetat i motvind, allt svårare att organisera i en individualiserad tid. Går fram, frågar hur det går att rekrytera nya medlemmar.

”Helt okej.”

”Vad kan du erbjuda som lockar de som inte redan är anslutna?”

”Stöd för individuell karriärutveckling, inför lönesamtal, anställningsintervjuer, men framför allt en röst som hörs, gör skillnad. ”

”Har du varit fackligt engagerad länge?”

”Tjugo år, ungefär.”

”Hur är det att nå ut idag jämfört med tidigare?”

”Svårare, generellt sett.”

”Hur då?”

”Folk tänker mer på sig själva, som individer, vad som är bäst för mig.”

”Var det bättre förr?”

”Inte allt, men en del saker har inte utvecklats till det bättre, direkt.”

”Nej, förstås.”

”Ta de här, fortsätter fackrepresentanten, sticker till mig en inplastad folder med texten Trygghet, inflytande och utveckling – genom hela arbetslivet, innehållande två reflexer.”

”Tack, de kan behövas.”

”Är du själv ansluten?”

”Faktiskt, blev medlem ungefär samtidigt som du engagerade dig. Skrev på en blankett när jag pluggade på universitetet, utan att tänka mer än att det lär behövas, det kommer bli svårt att få jobb efter studierna. Sen dess har jag varit medlem.”

”Bra val, fortsätt så.”

”Det sociala arbetet har flera skepnader. ”

På mässan finns även frivilliga aktörer, men endast ett fåtal. Diakon – något för dig? Det är Svenska kyrkan som frågar, också de i jakt på framtida arbetskraft. Det sociala arbetet har flera skepnader. Längst ner i ena hörnet ser jag på avstånd en välkänd symbol: Frälsningsarméns röda sköld, en påminnelse om det sociala arbetets vagga, den kristna filantropin. Vid montern står en äldre herre med grått hår och skägg, en av få som inte är uppklädd med kostym.

”Ni är inte så många frivilliga aktörer här”, börjar jag.

”Det stämmer. Vi är inte så många kvar.”

”Vad menar du?”

”Vi var fler tidigare. Men det har blivit så dyrt med hyran.”

”Vad synd, men ni är ändå kvar?”

”Vi tycker det är viktigt att vi finns här, trots allt, för dem som annars inte syns här, människorna vi jobbar med.”

Tar en godis, en penna, tackar, tar ut riktningen mot lokalen där föredraget ska hållas om en dryg halvtimme.

---

Den sista scenen från nattens drömvandring: sitter på tåget hem, bort från storstaden, mässans larm. I tygväskan finns lockbetena. Stressbollen. Vattenflaskan. Ballongerna. Skoputsen. Gratiskolorna. Undrar vilket värde prylarna har för människorna som flanerat mässan runt, hur mycket pengar som läggs på lockbetena, hur dessa summor kunde användas på annat sätt.

Slumrar till, åter till drömmarna: om ändå socialt arbete handlade om människors värde, snarare än marknadens.

Foto (högst upp): av Product School på Unsplash

Övriga foton: Magnus Dahlstedt

Antroperspektiv är Sveriges första webbtidning som erbjuder antropologiska perspektiv på allt från spännande kulturella fenomen till aktuella händelser i dagens komplexa och diversifierade värld. Våra skribenter är i huvudsak antropologer men också andra som är förtrogna och identifierar sig med antropologiska metoder och perspektiv. Vår ambition är att, med en bred palett av fälterfarenheter samt med en skarp antropologisk analytisk blick och kunskap om aktuella liksom också förbisedda men viktiga ämnen, etablera antropologiska perspektiv som en viktig samhällsresurs och därigenom vitalisera det offentliga samtalet om allt från global kultur och politik till mer lokala frågor och vardagsliv.

Om du vill skriva en artikel läs instruktionerna på Skriv en artikel i Antroperspektiv!