KRÖNIKA. Skärmar i alla ära, men det är svårt att slå läsupplevelsen med en bok i ena handen och en blyertspenna i den andra. I bokhögens tillfälligheter ser man ibland oväntade historier och paralleller. Ibland närvarar våra antropologiska förfäder, som osynliga medläsare, vakandes över våra axlar, skriver Sverker Finnström.

”Ibland måste vi lämna datorn och de scannade texterna för en sorts fältarbete i bokjaktens tecken.”

För många antropologer är det etnografiska fältarbetet det mest spännande. Men lika viktigt är att inte glömma bort dem som vandrat vägen före oss. Idag framhålls ofta antropologins koloniala arv och det är angelägnare än någonsin, att ta sig tid att läsa ämnets äldre böcker, även när dessa inte enkelt går att finna via en snabb googling. Ibland måste vi lämna datorn och de scannade texterna för en sorts fältarbete i bokjaktens tecken. När jag började studera i början av 1990-talet, var Uppsala fullt av antikvariat. Idag finns bara ett par stycken kvar. Men nu som då finns ett fantastiskt universitetsbibliotek.

”Ibland närvarar våra antropologiska förfäder, som osynliga medläsare, vakandes över våra axlar.”

Skärmar i alla ära, men det är svårt att slå läsupplevelsen med en bok i ena handen och en blyertspenna i den andra. I bokhögens tillfälligheter ser man ibland oväntade historier och paralleller. Ibland närvarar våra antropologiska förfäder, som osynliga medläsare, vakandes över våra axlar. När jag för ett tag sedan med några tangenttryck beställde fram en magasinerad resedagbok av en svensk kolonialmilitär, som verkat i norra Uganda och Kenya och som dog där, fann jag ett kvarglömt meddelande, en liten blå blankett från personen som lånat boken före mig, från tiden då man gick till biblioteket för att med penna fylla i en beställning. Sture Lagerkrantz blankett föll ur boken. När han beställde fram boken var han sedan länge pensionerad professor i afrikansk etnografi och jag hade som färsk doktorand återvänt till Uppsala efter ett första fältarbete i norra Uganda. Tre år senare dog Lagerkrantz och boken magasinerades.

”Jag har numera en hylla med antropologiska böcker som jag har gjort till vana att regelbundet läsa om, som vid varje läsning lär mig nya saker.”

Åren gick och 2018 var jag i Århus som opponent på Mette Kusks fantastiskt fina avhandling om norra Uganda. Under mina förberedelser fick jag en förnimmelse av en föregångare till både Kusk och mig, missionären och etnografen Pasquale Crazzolara, vars beskrivningar av norra Uganda hade hjälpt mig i mitt eget avhandlingsarbete. Via ett antikvariat i Stockholm hade jag sedan fått Crazzolaras böcker i disputationspresent av mina föräldrar. Signaturen i dem avslöjade den tidigare ägaren som Sture Lagerkrantz. Kusk hade själv designat omslaget till sin avhandling, utan att veta om den historiska koppling som hennes målning faktiskt frammanade. Likheten mellan Kusks och Crazzolaras omslag är slående. Det kändes som om parallellen i omslagen krävde en djupläsning, av Kusk såklart men även av Crazzolara – en uppmaning att böcker som redan lästs, måste läsas igen. Jag har numera en hylla med antropologiska böcker som jag gjort till vana att regelbundet läsa om, som vid varje läsning lär mig nya saker.

Nyligen köpte jag Alfred Tembos bok om Zambia i skuggan av andra världskriget. Lite senare fick jag tag på en annan guldklimp, Robert Kakembos An African Soldier Speaks, idag bortglömd. Bibliotekarierna i Uppsala fiskade fram den från ett finskt depå-bibliotek, av alla platser. Även här talar bokomslagens färgsättning och estetik till varandra, över tid och rum. Kakembo var från Uganda och slogs med britterna i samma krig som Tembo skriver om. Kakembos bok från 1946 är ett manifest för en rättvis och demokratisk värld med lika lön för lika arbete, en svidande och klarsynt kritik av britternas rasism i Östafrika. Britterna kom snart att förbjuda Kakembos bok. Förordet, skrivet av britten George C. Turner, är ett häpnadsväckande förminskande av Kakembo. Sällan läser vi väl förord idag, där författaren presenteras som orättvis, naiv, dåligt informerad, fördomsfull och politiskt förvirrad. Kakembo är förminskad till den grad, att hans namn inte ens finns med på omslaget.

Med historien i backspegeln, kan vi idag dra slutsatsen att Turners förord bäst beskriver Turner själv, men förordet är även en illustration av den koloniala rasism som efterkrigstidens Storbritannien var stöpt i.

”Mina föregångare och efterföljare har skrivit viktiga böcker som jag har ett ansvar att läsa och förhålla mig till.”

Jag är glad att jag har fått möjlighet att läsa alla dessa böcker. De påminner mig om hur angelägen antropologin är idag, om antropologins historiska arv, och att mina föregångare och efterföljare har skrivit viktiga böcker som jag har ett ansvar att läsa och förhålla mig till. Men jag träffade aldrig Lagercrantz.

Foto (högst upp): Susan Q Yin på Unsplash

Övriga foton: Sverker Finnström

Antroperspektiv är Sveriges första webbtidning som erbjuder antropologiska perspektiv på allt från spännande kulturella fenomen till aktuella händelser i dagens komplexa och diversifierade värld. Våra skribenter är i huvudsak antropologer men också andra som är förtrogna och identifierar sig med antropologiska metoder och perspektiv. Vår ambition är att, med en bred palett av fälterfarenheter samt med en skarp antropologisk analytisk blick och kunskap om aktuella liksom också förbisedda men viktiga ämnen, etablera antropologiska perspektiv som en viktig samhällsresurs och därigenom vitalisera det offentliga samtalet om allt från global kultur och politik till mer lokala frågor och vardagsliv.

Om du vill skriva en artikel läs instruktionerna på Skriv en artikel i Antroperspektiv!