ESSÄ. På sin tid diskuterades ”tredje uppgiften”, samverkan med det omgivande samhället – de som finner sina yrkessysslor vid högskolor och universitet ska först och främst forska, och för det andra undervisa studenter, men de bör också nå ut, upplysa och samarbeta med folk utanför den akademiska världen. Och rentav skriva något på svenska för dem ibland, skriver Ulf Hannerz.

”Det var dags att bilda en svensk ämnesorganisation.”

Det är trevligt att se att antropologin med Antroperspektiv öppnar ett nytt fönster. Kanske kan man uppfatta det som en arvtagare till Antropologiska Studier, som började som den stencilerade Antropolognytt i början av 1960-talet (utgiven av Antropologföreningen vid Stockholms Universitet), bytte namn till Antropologiska Studier i litet mera tekniskt avancerad form, och lades ner ca 2000 – fortfarande på papper, innan den digitala eran riktigt kommit i gång. Antropologiska Studier hade visserligen sin förankring i Stockholm, men den strävade efter att samarbeta med kollegor på andra håll i landet.

Här ska jag först reminiscera något om Sveriges Antropologförbunds (SANT) begynnelse, och sedan kort säga något om nuet, och en åtminstone tänkbar framtid.

Det första steget mot att bilda ett svenskt antropologförbund togs hösten 1989, vid en sammankomst för svenska antropologer på Friiberghs Herrgård, anordnad av dåvarande SCASSS (Swedish Collegium for Advanced Study in the Social Sciences, Kollegiet för samhällsforskning) det som numera heter SCAS. En av direktorerna vid SCASSS, ekonomhistorikern Bo Gustafsson, hade i uppdrag – jag tror av dåvarande Forskningsrådsnämnden, sedermera avskaffad – att kartlägga situationen i de svenska samhällsvetenskaperna, en uppgift han genomförde tillsammans med sin partner Katrin Fridjonsdottir, som jag vill minnas var vetenskapssociolog. (Både Gustafsson och Fridjonsdottir är numera avlidna.) Jag hade varit Fellow vid SCASSS 1988 och blev ombedd att bli ett slags underentreprenör för en aktivitet med antropologerna. (Detta var innan jag själv var direktor vid SCASSS, 1991-94.)

Jag vill minnas att det kan ha varit något tjugotal antropologer vid denna sammankomst, från Stockholm, Göteborg, Uppsala och Lund, alltså från de universitet som vid den tidpunkten hade en etablerad antropologi. (Möjligen kan där också ha funnits en eller flera från museet i Stockholm.) Jag minns en allmänt god stämning, men inte så mycket av vad som sades. Vi hade också fått bjuda in två gästtalare, vilket var Joan Vincent (Columbia University/Barnard College, New York) och David Parkin (då fortfarande SOAS, London, tror jag; sedermera Oxford). De båda gav synpunkter på det aktuella läget i amerikansk och brittisk antropologi.

Men därutöver tyckte jag att det var dags att ta upp möjligheten att bilda en svensk ämnesorganisation – de flesta discipliner hade ju vid det laget en sådan. Det tillsattes en arbetsgrupp, med var sin medlem från Uppsala, Stockholm och Göteborg, de ställen där det vid tidpunkten fanns fullständiga och fristående ämnesinstitutioner. Meningen var att organisationen i första hand skulle drivas aktivt av folk ungefär på en mellannivå, inte av ämnesföreträdarna/professorerna. De senare var ännu bara några få, i en tid då möjligheten till befordran genom personlig meritering ännu inte införts – men när professorerna träffades var det väsentligen som konkurrenter, då de i forskningsrådssammanträden och liknande ville få så mycket som möjligt av anslagspotten till sina egna institutioner. Namnet Sveriges Antropologförbund, med förkortningen SANT, var min idé – SAF hade kanske legat nära till hands, men det var redan Svenska Arbetsgivareföreningen.

”Numera är SANT:s årskonferenser allt jag kunde hoppats på. Fortsätt så!”

Precis vad arbetsgruppen gjorde vet jag nog inte, men nästa sammankomst jag minns hölls i Stockholm, i ett seminarierum på Frescati. En central fråga där var medlemskapets gränser – var detta bara en organisation för dem som disputerat, eller skulle forskarstuderande också inbjudas? För att doktorerna först skulle få tycka till om detta var bara de inbjudna till denna sammankomst, men jag tror att det var en allmän uppfattning att även forskarstuderandena skulle vara välkomna som medlemmar. Vid den sammankomsten hölls också två föredrag, av Mona Rosendahl om hennes nyss genomförda fältarbete på Kuba och av Jan Ovesen om hans uppdrag som antropologiredaktör för Nationalencyklopedin, just under utarbetande. Jag minns att det snöade utanför fönstret. Men när var detta? Jag tror någon gång 1990.

Det är möjligt att diskussionerna så långt fortfarande var preliminära, och att organisationen därför ännu inte blev regelrätt instiftad. Detta tycks ha skett 1991 – vid den sammankomsten var jag inte med. Därefter har jag en känsla av att den nya organisationen i början förde en rätt blygsam tillvaro. Den första konferens som jag kommer ihåg som mera ambitiös var den som institutionen i Göteborg ordnade, i Kungälv, våren 1993. Det hade väl något att göra med att SCASSS hade Robert LeVine, Harvard, och Jim Fernandez, Chicago, som Fellows den våren, och kunde erbjuda deras medverkan som föreläsare.

Numera är SANT:s årskonferenser allt jag kunde ha hoppats på när det hela började: en bred träffpunkt för antropologer med sin vardag i och utanför universitetsvärlden, och med spännande gästföreläsare. Fortsätt så!

Och vart ska vårt ämne ta vägen, i det fortsatta 2000-talet? Jag uppfattar antropologin som ämnet som studerar mänsklig mångfald. Eftersom vad vi gör och vad vi tänker i så stor utsträckning bygger på vad vi efter födseln inhämtat från andra människor, mest genom att se och höra, hur vi sedan väljer att hantera det, är detta till största delen kulturell mångfald.

Under de senaste 150 åren, har detta studium, långsamt fastän inte alltid så säkert, kommit att omfatta hela världen: folkslag långt bort som navajo och nuer, men också Alfta och Bodafors. Kanhända läser vi antropologi ett tag för att få en uppfattning om denna mångfald, mänsklighetens rikedom, och ser tillbaka på den tiden med litet nostalgi. Kanske inget annat ämne ger så mycket riktig allmänbildning? Men vi lär oss också om somliga problem. Mångfald innebär också skillnader. Ur den globala mångfalden samlar vi på oss våra individuella repertoarer, delvis ur grupptillhörigheter. Shia eller pingstvän? Vad vill vi ha på huvudet – baseballkeps eller slöja? Hur hälsar vi – skaka hand eller inte? Klarar vi att trängas? Gillar vi att diskutera, eller är det enklast att hålla med eller vara tyst?

”Vad kan antropologer göra?”

Och när människor från alla världens hörn blandas, som grannar eller arbetskamrater eller medresenärer på samma buss, hur hanterar vi mötet med varandras repertoarer? Skillnader kan leda till missförstånd och ogillanden. Medmänniskor kan bli motmänniskor. I ansiktemot-ansiktekontakter kanske vi hittar sätt att hantera detta. Men så har vi en växande digital värld. Sociala medier blir lättare asociala. Där kan människor samlas och odla sina fördomar. Så vad kan antropologer göra, om de går vidare? På sin tid diskuterades ”tredje uppgiften”, samverkan med det omgivande samhället – de som finner sina yrkessysslor vid högskolor och universitet ska först och främst forska, och för det andra undervisa studenter, men de bör också nå ut, upplysa och samarbeta med folk utanför den akademiska världen. Och rentav skriva något på svenska för dem ibland. (Ibland kanske allt detta nu snarare blir fjärde uppgiften, om administrativa sysslor tar allt större plats.)

”Särskilt utsatta områden behöver särskilt insatta antropologer.”

Men det behövs flera antropologer som har dessa utåtriktade målsättningar som ”första uppgiften”. De kan behövas litet varstans i världen – i utvecklingssamarbete, i utrikes nyhetskommentarer. Men inte minst kan de behövas hemma. Rinkeby, Skäggetorp, Vivalla. ”Särskilt utsatta områden” behöver särskilt insatta antropologer: vardagliga fältarbetare som sätter sig in i grannskap, familjeliv, gäng, skolor, fotbollsplaner, hemlandskontakter, småföretagande. ”Nätverk”, ett ord som antropologer var först om att göra till ett begrepp på 1950-talet. Inte alltid ett 9-till-5-jobb.

Nyligen hörde vi att Tranemo anställt en kommunpoet. När kommer kommunantropologerna?

Antroperspektiv är Sveriges första webbtidning som erbjuder antropologiska perspektiv på allt från spännande kulturella fenomen till aktuella händelser i dagens komplexa och diversifierade värld. Våra skribenter är i huvudsak antropologer men också andra som är förtrogna och identifierar sig med antropologiska metoder och perspektiv. Vår ambition är att, med en bred palett av fälterfarenheter samt med en skarp antropologisk analytisk blick och kunskap om aktuella liksom också förbisedda men viktiga ämnen, etablera antropologiska perspektiv som en viktig samhällsresurs och därigenom vitalisera det offentliga samtalet om allt från global kultur och politik till mer lokala frågor och vardagsliv.

Om du vill skriva en artikel läs instruktionerna på Skriv en artikel i Antroperspektiv!