Nina Gren:

I en kontorsbyggnad nära stadens centrum fylls ett stort rum med människor. De samlas runt tre olika personer – tolkarna mellan svenska och arabiska, svenska och dari eller svenska och somaliska. En medelålders blond kvinna presenterar sig som Fredrika Lundgren och hon delar ut broschyrer och gratulerar alla i rummet till att ha fått asyl. Sedan följer lite allmän information om Arbetsförmedlingen och Etableringsprogrammet för nyanlända flyktingar. Det betonas att programmet är individualiserat och att varje nyanländ ska prata med sin handläggare så att programmet anpassas efter hans eller hennes hälsa, tidigare erfarenheter och framtida önskemål. Fredrika förklarar att den obligatoriska individuella etableringsplanen är ett dokument där handläggare och nyanländ flykting gemensamt planerar etableringsprogrammets upplägg. Kurser i Svenska för invandrare (SFI) och samhällsorientering, praktikplatser och andra aktiviteter bör väljas ”med tanke på dina tankar om framtiden” tillägger Fredrika. Dessutom förklarar hon att planen ska likna ett ”normalt jobb” -det är därför åtta timmar per dag ska schemaläggas måndag till fredag. Målet är att flyktingarna ska ”bli en del av samhället” som Fredrika uttrycker det.

På sin Powerpoint visar Fredrika de lokala adresserna till två myndigheter som flyktingarna behöver besöka så snart som möjligt för att få sin etableringsersättning: Skatteverket och Försäkringskassan. Hon förklarar att Skatteverket hanterar folkbokföringen och att alla måste ha en lokal postadress för att registrera sig. Genom att folkbokföra sig får alla ett personnummer. Flera personer i rummet nickar till synes medvetna om vikten av att ha ett personnummer i Sverige. Fredrika fortsätter att förklara att med ett personnummer kommer var och en också att kunna ansöka om ett svenskt ID-kort. För att de nyanlända ska kunna få sina pengar så snart som möjligt rekommenderar Fredrika en viss procedur: ”Först besöker du Skatteverket för att få ditt personnummer och sen ditt ID-kort. Sen väljer du en bank. Du tar med ditt ID-kort dit och du öppnar ett bankkonto. Det tredje steget är att besöka Försäkringskassan – ta med ditt ID-kort med ditt personnummer och ditt bankkontonummer. Sen kan du börja få ersättning.” När hon rör vid datorns tangentbord för att visa nästa bild på sin Powerpoint försöker Fredrika skämta: ”Om du inte har märkt det redan så gillar vi papper i Sverige, särskilt hos myndigheter …” Ingen skrattar och hon fortsätter med att förklara de fyra giltiga skälen för frånvaro under programmet.

Beskrivningen ovan av ett introduktionsmöte för nyanlända flyktingar som just ska börja Etableringsprogrammet baseras på mina fältanteckningar och illustrerar det fokus på byråkratisk procedur, dokument och institutionella krav som finns inom flyktingmottagandet i Sverige idag. Under 2014-2015 hade jag ett forskningsprojekt som fokuserade på den så kallade Etableringen -det program som Arbetsförmedlingen koordinerar och som nyanlända flyktingar vanligtvis följer under två år i Sverige när de har fått asyl (Gren 2020; Weiss & Gren 2021). Förutom observationer i receptionen och under introduktionsmöten pratade jag med och intervjuade nyanlända palestinier samt personal på Arbetsförmedlingen. Jag hade också diskussioner med en större grupp anställda på Etableringen om mina preliminära slutsatser som kom att bli en del av det etnografiska materialet. Mitt fokus på just palestinska nyanlända grundades på mina tidigare fälterfarenheter både på Västbanken och i Sverige. Det var helt enkelt förhållandevis lätt för mig att få kontakt med just nyanlända palestinier via tidigare kontakter.

Inledningsvis ville mina palestinska informanter inte säga något negativt om Etableringen. Det stod dock snart klart att detta mest var på grund av att de inte ville verka ohövliga gentemot mig som svensk. När de lärde känna mig bättre och de litade på mig kom deras kritik fram. Deras gemensamma erfarenhet var nämligen att Etableringen, snarare än att hjälpa dem att komma in på arbetsmarknaden, studera och skapa sig ett nytt liv i Sverige, var ett hinder. Flera uttryckte till och med att Etableringen var ett fängelse. Andra nöjde sig med att säga att Etableringen var ett slöseri med tid. Frustrationen handlade ofta om byråkratiska procedurer och ett stort fokus på att de skulle följa den individuella etableringsplan som nämns ovan. Ett exempel är Rashids erfarenheter. Rashid är palestinier från Syrien. Även om han hade undgått fängslande och tortyr genom sin flykt till Sverige mådde han väldigt dåligt när han började på Etableringsprogrammet. Som han själv beskrev det var han djupt deprimerad sedan han kom till Sverige. Han hade varit aktiv mot den syriska regimen och den lilla energi han hade använde han inom ett nätverk för syriska människorättsaktivister. Hans politiska engagemang innebar att han blev inbjuden till konferenser om den syriska situationen i andra delar av Sverige vilket gjorde att han ibland missade att gå i ”skolan” dvs. att gå på sina SFI-lektioner (Svenska för invandrare). Hans handläggare på Arbetsförmedlingen blev arg och lät sig inte blidkas genom att han visade upp papper på att han hade deltagit i konferenserna. Tvärtom hotade hon med att sänka hans etableringsersättning. Rashid sa själv: ”Hon förstod inte att jag måste åka på sådana konferenser annars blir jag mer deprimerad.” Efter flera byten av handläggare och läkarintyg utreddes Rashids arbetsförmåga och det blev till slut godkänt att han kunde följa Etableringen på halvfart.

Andra blev istället straffade ekonomiskt då de av olika anledningar inte följde sina etableringsplaner. Ett exempel på en sådan person var Amir. Han hade arbetat med flera internationella NGO:s i Gaza och var på flykt undan både Hamas och Israel. I sin asylansökan var det denna politiska utsatthet han framhöll medan han för Arbetsförmedlingen underströk sin avsikt att påbörja en svensk universitetsutbildning. Generellt så hade mina unga palestinska informanter stora ambitioner när det gällde högre utbildning. Flera av dem hade påbörjat eller avslutat ett kandidatprogram och var inställda på att fortsätta studera som så många av sina jämnåriga hemma. Universitets- och högskoleverket godkände i regel också deras tidigare utbildningar. På pappret var det bara bristande språkkunskaper som gjorde det omöjligt för dem att genast börja på ett svenskt universitet. Amir pratade bra engelska efter sina år med engelsktalande arbetskamrater. Han var lite osäker på om hans engelska var bra nog för akademiska studier men det stora problemet för det svenska systemet var att han inte hade läst kursen Engelska B på ett svenskt gymnasium eller Komvux. För att kunna uppnå sin dröm om att studera valde därför Amir att anmäla sig till ett TOEFL-test så att han skulle kunna börja på universitetet utan att ha läst Engelska B. Han försökte övertala sin handläggare på Arbetsförmedlingen att betala för provet men när han fick nej det lånade han istället pengar av kompisar. Under några veckor lät Amir bli att gå på SFI och hårdpluggade istället engelsk grammatik. Det visade sig dock vara ett stort misstag. Att göra en engelsk examen ansågs definitivt inte vara en del av Etableringsprogrammet och var förstås heller inte inskrivet i hans etableringsplan. Eftersom han inte följde sin etableringsplan blev han ekonomiskt bestraffad. Dessutom var han enligt egen utsago för stressad för att klara provet. Under tiden utan pengar från Etableringen skaffade Amir mat genom dumpstring utanför livsmedelsbutiker vilket han upplevde som djupt förnedrande. Amir var uppenbart upprörd när han berättade för mig hur han såg på Etableringsprogrammet:

Min dröm är att studera vid universitetet. Men när du går till handläggarna lyssnar de inte på dina ambitioner och drömmar. De får dig att tro att du kan berätta för dem vad du vill. Sen skriver de i sina etableringsplaner vad de vill. Vill du studera? Okej, du ska studera. De skriver ‘Amir vill fortsätta sin utbildning. Amir vill studera svenska. Amir kommer att ta kursen i samhällsorientering.’ Och det innebär i princip att enligt etableringsplanen ska du visa oss att du har gått i skolan [dvs SFI].

Amir hade frångått den institutionella proceduren. Enligt Etableringsprogrammets logik skulle han ha fortsatt studera svenska och väntat med att studera engelska tills efter programmets slut. Handläggarna utgick också ifrån att Etableringsplanen var en överenskommelse mellan två jämbördiga parter och det fanns mycket lite utrymme för nyanländas ”infall” som inte var del av överenskommelsen. I mina intervjuer med arbetsförmedlare blev det tydligt att de tog ganska lätt på de nyanländas planer på högre utbildning så länge den nyanlände inte redan var högt utbildad inom ett bristyrke som till exempel läkare. Om högre utbildning överhuvudtaget nämndes så var det något som tillhörde tiden efter Etableringsprogrammet.

Kanske kan vi i någon mån förstå handläggarnas byråkratiska behov av att kontrollera nyanlända som Rashid och Amir som inte följer etableringsplanerna. Det var dock inte bara personer som dem som Etableringen hade svårt att hantera. Även personer som tycktes ”lagom ambitiösa” ställde till besvär. Ett exempel på en sådan person var Yousef. Han kom från Västbanken och hade förutom en kandidatexamen i socialt arbete också något års arbetslivserfarenhet från en palestinsk kommun. Medan han väntade på att hans examen skulle valideras i Sverige följde Yousef sin etableringsplan och läste SFI. Han lyckades till och med avsluta sina kurser i svenska tidigare än beräknat och blev därför ekonomiskt belönad av Etableringen. De extra-pengarna använde han för att ta körkort. Problemet var bara att han nu inte hade något att göra. Hans handläggare rådde honom att läsa samma svenskkurs han just avslutat en gång till. Yousef tyckte det verkade fullkomligt meningslöst. Han uppmanades då att skaffa sig en praktikplats -något som är upp till den enskilde nyanlände att hitta och som sägs motverka passivitet. Genom sina nätverk i staden han bott i ett och ett halvt år lyckades Yousef hitta en praktik i en arabisktalande bekants falafel-kiosk. Att sälja falafel hade förstås inte något med vare sig hans utbildning, arbetslivserfarenheter eller framtidsdrömmar att göra. Dessutom var han själv osäker på om han förbättrade sin svenska när interaktionen med svensktalande kunder var begränsad.

Trots ett fokus på rättigheter, gratis svenskundervisning och riktade program verkar alltför många människor som flyr till Sverige fastna i fattigdom och arbetslöshet. Alla drömmar och förhoppningar de hade med sig från sina tidigare liv verkar så obegripligt svåra att förverkliga här. I dagens politiska debatt tas det ofta för givet att flyktingar antingen är ovilliga att ”integrera sig” eller att de borde få mer hjälp. Tänk om de istället borde få mindre hjälp? Eller åtminstone annan hjälp? Kanske lider vi av en övertro på att välfärdsstatens interventioner kan inkludera människor på arbetsmarknaden och i samhället i stort? Varför är det i så fall så?

Under mitt forskningsprojekt påmindes jag om boken The Will to Improve -Governmentality, Development and the Practice of Politics av socialantropologen Tania Murray Lee (2007). Lees bok fokuserar på NGO:s arbeten med att avskaffa fattigdomen och skydda regnskogen på Sulawesi, Indonesien. Experter diagnosticerar fel och brister bland befolkningen och föreslår tekniska modeller för att lösa problemen. Trots att alla de kortsiktiga målen tickas av, ett efter ett, leder aldrig projekten till att fattigdomen avskaffas. Lee menar att de strukturella orsakerna till fattigdomen glöms bort och inte adresseras. Etableringens insatser tycks fungera på liknande vis. Politiker och policy-makers har fokuserat på vissa brister hos mina informanter och andra nyanlända -de talar inte (tillräckligt bra) svenska, vet inte så mycket om svenskt samhälle, har ingen arbetslivserfarenhet och få kontakter i Sverige. Etableringen utformas därför för att på ett schematiskt sätt råda bot på dessa brister. Arbetsförmedlingen redovisar sina resultat i antal personer som avslutat Etableringsprogrammet och i antal personer som är ”sysselsatta” vid programmets slut (vilket ofta inte betyder att de är anställda). Mina informanter lärde sig följaktligen svenska, gick kurser om svenskt samhällsliv, hade praktikplatser och skattesubventionerade anställningar men fick trots detta inte jobb. Med enstaka undantag har de flesta av mina informanter heller inte lyckats uppnå sina egna drömmar om fortsatta studier på universitet eller ett (meningsfullt och någorlunda välbetalt) jobb. (En anledning är att den svenska som lärs ut på SFI inte är tillräckligt avancerad för högre studier.) Den hjälp de själva efterfrågade som till exempel att hitta en bra praktikplats, förbättra sin engelska eller att få information om högre studier är inte del av programmet. Den kortsiktighet och det fokus på resultatredovisning som finns inom Arbetsförmedlingen idag innebär alltså att de mer långsiktiga målen missas och i förlängningen att nyanlända kan fortsätta skuldbeläggas för sina misslyckanden i den politiska debatten. Enligt min mening visar detta både på ett slöseri med skattemedel och en oförmåga att ta tillvara nyanländas kompetenser.

Foto: The New York Public Library på Unsplash

Referenser:

Gren, Nina (2020) “Living Bureaucratisation: Young Palestinian Men Encountering a Swedish Introductory Program for Refugees” i Abdelhady, Dalia, Nina Gren and Martin Joormann (red) 2020 Refugees and the Violence of Welfare Bureaucracies in Northern Europe, Manchester University Press.

Lee, Tania Murray (2007) The Will to Improve -Governmentality, Development and the Practice of Politics, Duke University Press

Weiss, Nerina & Gren, Nina (2021) “Mission Impossible? The Moral Discomfort of Swedish and Norwegian Welfare Bureaucrats Encountering Refugees”, Nordisk Välfärdsforskning 6(3): 192-203.