ESSÄ. Jag har forskat om det palestinska samhället i olika omgångar under de senaste 20 år. Omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter och direkt fysiskt våld har alltid förekommit, men den mängd förstörelse och dödade och skadade palestinier i det pågående kriget i Gaza saknar motstycke, skriver Nina Gren.

”I skrivande stund, torsdagen den 21 december, har nästan 20 000 palestinier dödats. 70 % av dessa är sannolikt kvinnor och barn.”

I boken Frames of War: When is Life Grieveable? från 2009 har den amerikanska filosofen Judith Butler beskrivit hur politiken skapar ramar för vilka liv som är värda att sörjas och vilka som inte är det. Vem sörjer vi och vilka liv anser vi ovärdiga vår sorg och empati? I den nuvarande världsordningen verkar palestinska liv inte vara något värda. Västs dubbelmoral, eller åtminstone dubbelmoralen hos de politiska ledarna i många västländer som USA och Storbritannien liksom i Sverige, har sällan varit mer uppenbar än nu och sanktionerar etnisk rensning och till och med folkmord på palestinier i Gaza. I skrivande stund, torsdagen den 21 december, har nästan 20 000 palestinier dödats. 70 % av dessa är sannolikt kvinnor och barn. Detta är inte rätt tillfälle att namnge alla mödade palestinier men det är naturligtvis viktigt att de inte bara blir siffror utan att vi utanför Gaza kommer ihåg deras namn och lär känna deras berättelser. Jag återkommer själv till vad den palestinske poeten Refaat Alareer skrev några veckor innan han dödades i en israelisk bombning: ”If I must die, you must live, to tell my story.”

De senaste 75 åren, sedan det första israelisk-arabiska kriget och massfördrivningen av palestinier som följde, al-Nakba, har många palestinier blivit experter på att återhämta sig. De har utvecklat flera sätt att hantera våld och krig och att bygga upp sina liv om och om igen. En majoritet av Gazas befolkning kommer från flyktingfamiljer som fördrevs 1948. Nu har de flesta av dem tvingats fly igen. De få Gaza-bor som inte hade fördrivits tidigare är nu också på flykt och dessutom är Gazas gränser i princip stängda sedan 2007.

”Palestinier i allmänhet är extremt resilienta.”

I min forskning, som mestadels utförts på Västbanken, har jag visat att palestinier i allmänhet är extremt uthålliga eller resilienta och de använder ett specifikt ord, sumud på arabiska, för att beskriva sin förmåga att vara orubbliga och att återhämta sig från svårigheter. Denna ståndaktighet kan innebära att man helt enkelt stannar i Palestina istället för att migrera. Det är både en strategi för överlevnad och ett uttryck för politiskt motstånd. Det kan också innebära att du fortsätter med ditt liv trots allt, till exempel genom att avsluta din högre utbildning även om framtiden är osäker. Svart humor har också erbjudit ett sätt att förbli orubblig. Palestinier har använt roliga historier och skämt som ett sätt att reflektera över sin situation. Till exempel kan vissa palestinier berätta roliga historier om en del av misshandeln och de dåliga förhållanden de upplevt som politiska fångar i israeliska fängelser. Berättande är en annan taktik för att förstå svåra händelser och för att förmedla kunskap till omgivningen. Det är möjligt att berätta en historia om hur du hölls under pistolhot vid en israelisk vägspärr exempelvis.

”Det lokala samhället har varit avgörande. Folk går man ur huse för att närvara i begravningståg och likvaka.”

Min forskning har också visat att det lokala samhället har varit avgörande för att stödja och trösta palestinska familjer som har förlorat någon av sina anhöriga under den militära ockupationen. Om en tonårspojke som kastar en molotovcocktail mot en israelisk armépost skjuts till döds av israeliska soldater kommer hans familj uppleva stöd och empati genom att folk går man ur huse för att närvara i pojkens begravningståg och likvaka. Den ihjälskjutne pojkens vänner kommer till hans familj med upptryckta affischer med hans foto på och tröstande ord om han inte dog förgäves utan för kampen för ett fritt Palestina.

Väggmålningar används ofta för att hedra dödade palestinier. Familjer till martyrer ses som märkta av lidande och uppoffringar – de åtnjuter ofta respekt och empati både lokalt och nationellt. Under mitt fältarbete på Västbanken tidigare i år utlystes flera nationella sorgedagar. Dessa sorgedagar utlystes då palestinier hade dödats av den israeliska armén och innebar att affärer, skolor, universitet, i princip allt, stängdes för att det palestinska samhället kollektivt skulle kunna sörja sina döda. För en tid sedan beslutade Betlehems kommun i en liknande anda att ställa in årets julfirande eftersom det inte anses lämpligt att fira medan människor i Gaza dör.

Frågan, som jag inte riktigt kan svara på, är om tidigare sätt att återhämta sig kommer att räcka den här gången. Ett av socialantropologins traditionella teman är ritualer. Från studier i olika kulturella sammanhang över hela världen vet vi att ritualer är sätt för människor att gå från ett skede i livet till ett annat och att hantera transformation och förändring. Ritualer knutna till döden, som begravningar, är särskilt viktiga. Universellt hjälper ritualer människor att acceptera förlusten av nära och kära och att hantera känslomässiga och existentiella frågor i samband med döden. Av vad jag har kunnat följa via olika nyhetsmedier verkar det ”normala” rituella sättet att hantera död och sorg delvis saknas idag i Gaza. Det kommer rapporter om massgravar för palestinier som dödats i bombningar. Det rapporteras att människor begravts utanför de vanliga begravningsplatserna.

”Vem ska ta hand om de döda, vem ska be för de döda, när alla släktingar också har dödats och när grannar, kollegor och vänner har fördrivits?”

Det har förekommit att hela familjer utplånats i en bombräd. Det rapporteras om lik under rasmassorna efter bombningarna som ingen har kunnat gräva fram och begrava. Vem ska ta hand om de döda, vem ska be för de döda, när alla släktingar också har dödats och när grannar, kollegor och vänner har fördrivits? Vem kommer att se till att det finns en väggmålning för att hedra den tonårige martyren? Förutom den otroliga sorgen som drabbar oss efter sådana händelser skulle jag säga att bristen på ritualer kring döden inte bara är existentiellt otillfredsställande utan också hindrar palestinska möjligheter att återhämta sig. Socialantropologen Matthew Engelke (2019: 33) skriver “No dead are more dangerous than those unsettled: war dead and the disappeared, cheated proper rites of burial and commemoration.” Jag är rädd att Gazas martyrer kommer att hemsöka oss i många år framöver.

Text: Nina Gren

Foto [högst upp]: Muren och ett militärt vakttorn som Israel uppfört i Betlehem. På muren syns en målning av Al-Jazeeras journalist Shireen Abu Akleh som dödades av en israelisk krypskytt 2022. Foto har tagits av Nina Gren 2023.

Övriga foton: se bildtext under respektive foto.

Antroperspektiv är Sveriges första webbtidning som erbjuder antropologiska perspektiv på allt från spännande kulturella fenomen till aktuella händelser i dagens komplexa och diversifierade värld. Våra skribenter är i huvudsak antropologer men också andra som är förtrogna och identifierar sig med antropologiska metoder och perspektiv. Vår ambition är att, med en bred palett av fälterfarenheter samt med en skarp antropologisk analytisk blick och kunskap om aktuella liksom också förbisedda men viktiga ämnen, etablera antropologiska perspektiv som en viktig samhällsresurs och därigenom vitalisera det offentliga samtalet om allt från global kultur och politik till mer lokala frågor och vardagsliv.

Om du vill skriva en artikel, läs instruktionerna på Skriv en artikel i Antroperspektiv!