ESSÄ. Etnografiska museer måste förnya sig. Men inte genom publikfriande tillfälliga utställningar som har producerats utan etnografisk expertis utan genom att anlägga ett kosmopolitiskt perspektiv, ett globalt grepp. Det innebär att se bortom etniska och nationella identiteter, öppna upp för jämförelser, visa förbindelser och kontakter, och spåra utbyten över politiska gränser, utmana gränser av olika slag, skriver Helena Wulff.

”Vad hände med den antropologiska expertisen?”

När jag var doktorand i socialantropologi vid Stockholms universitet på 80-talet hade institutionen nära band med Etnografiska museet på Djurgården. Ett antal av intendenterna på Museet (som vi kallade det för) var antropologer: Elisabet Lind, Björn Ranung, Håkan Wahlquist och Wille Östberg. Ulla Wagner var chef för Museet under en period. Och det fanns ytterligare medarbetare med antropologisk bakgrund. Nu finns det bara en enda antropolog: Michael Barrett som är intendent för samlingarna från Afrika. Så vad hände med den antropologiska expertisen?        

”Vem eller vilka har egentligen rätt att bestämma hur, och vilka, föremål som ska ställas ut?”

I sitt nyutkomna praktverk The Museum of Other People: From Colonial Acquisitions to Cosmopolitan Exhibitions (Profile Books, 2023), tar Adam Kuper itu med etnografiska museers problematiska historia som fortfarande kastar sin skugga över utställningsteknik och urval på många håll, och också över museernas renommé. Men trots sin bitvis skarpa kritik har Kuper en lösning. Innan vi kommer dit ställer han avgörande frågor som: Hur ska föremål ställas ut? Vem eller vilka ”äger” ett föremål som köptes/stals/erhölls som gåva eller genom utbyte från sitt ursprungliga sammanhang för flera hundra år sedan?

Vem eller vilka har egentligen rätt att bestämma hur, och vilka, föremål som ska ställas ut? Ättlingar till dem som tillverkade och först använde ett föremål, finansiärer och andra donatorer utan vilka etnografiska utställningar trots allt inte skulle komma till stånd, curatorer med utbildning i utställningsproduktion, antropologer med regionkunskap? Eller konsthistoriker som har fått en alltmer framträdande roll på många post-etnografiska museer som Humboldt Forum i Berlin, Musée du quai Branly-Jacques Chirac i Paris och Metropolitan Museums Rockefeller Wing i New York – som i praktiken fungerar som konstmuseer.

Föremål ställs ut i sparsmakade miljöer med bara lite information om kulturell betydelse eller sammanhang. Den allmänna opinionen, speciellt i medier, är på ättlingars sida, men Kuper insisterar att antropologer har viktig expertis som har kommit i skymundan inte bara på Etnografiska museet i Stockholm utan överlag. Några komplicerande omständigheter är att det kan vara svårt att fastställa vilka som verkligen är ättlingar, att ättlingar kan ha olika, till och med helt oförenliga uppfattningar om hur föremål ska kontextualiseras på utställningar, hur de ska beskrivas på skyltar och – hur en repatriering skulle gå till. Kuper sticker inte under stol med att vissa föremål har bevarats just på grund av att de har tagits om hand av museer, inte heller med att det förekommer att föremål lämnas att förmultna, att helt enkelt förstöras, efter repatrieringar.

En ytterligare komplicerande omständighet för etnografiska museer är att respekt för inhemska perspektiv, speciellt lokala trossystem, kan krocka med vetenskapliga insikter. Bland de slående exempel som Kuper tar upp sticker historien om Willamette meteoriten ut. Det var den största meteoriten som någonsin hade hittats i Nordamerika, och den togs till American Museum of Natural History i New York redan år1906 där den långt senare, år 2000, placerades som huvudattraktion i en ny utställningshall. Det dröjde några år, innan Confederated Tribes of the Grande Ronde Union of Oregon stämde museet med krav på att meteoriten skulle lämnas tillbaka till dem.

De hänvisade till att den var helig egendom som tillhörde dem. Så småningom kom parterna överens om att meteoriten skulle stanna kvar i New York, men att den skulle ställas ut på ett sätt som Grande Ronde Community kunde acceptera och samtidigt gjorde det möjligt för dess medlemmar att tillbe den i årliga ritualer. Efter det fick meteoriten två olika skyltar: en som förklarar den ur ett astrofysiskt perspektiv och en annan skylt som ger Grande Rondes version där meteoriten säges ”representera himmelsfolket och var sänd till jorden för att hjälpa sina levande ättlingar” (Kuper 2023: 306).         

”Den intellektuella debatten inom disciplinen har präglats av en växande insikt om nödvändigheten av mångfald på riktigt.”

De här frågorna gäller inte bara utställningar utan i allra högsta grad den intellektuella debatten inom disciplinen, som har präglats av en växande insikt om nödvändigheten av mångfald på riktigt. Kuper tänker i termer av identitetspolitik, inte minst inom amerikansk antropologi, vilket har lett till framväxten av identitetsmuseer som Museum of the American Indian och Museum of African American History and Culture, båda centralt placerade på the Mall i Washington, DC

Boken består till största delen av en ytterst kunnig genomgång av etnografiska museers tillkomst och utveckling framför allt i Europa och USA, och förstås det välkända antropologiska museet i Mexico City. Som den antropolog han är, ger Kuper gedigna historiska och politiska bakgrunder till hur de olika museerna kom till, finansierades och organiserades. De första etnografiska museerna etablerades på 1830- och 1840-talen och visade, skriver Kuper:

[…] en exotisk värld av ’primitiva’ eller ’stammänniskor’ som levde långt borta eller för länge sedan. De här museernas guldålder började med vågen av europeisk kolonialisering i Afrika och Oceanien på 1880-talet. Avkoloniseringen på 1960-talet innebar en nedgång för dem. Detta gällde också etnologiska och antropologiska museer i USA, som på 1980-talet omvandlades till identitetsmuseer. På 2000-talet var krisen för etnografiska museer ett faktum. Den kan vara oåterkallelig. (Kuper 2023: 2)

Det var i Paris, Leiden, Köpenhamn och Dresden som de första muserna byggdes. I mitten av 1800-talet öppnade British Museum i London ett etnografiskt galleri, och Smithsonian i Washington, DC, en institution för etnologi. Samtidigt grundades antropologiska och etnologiska förbund, som en del av en trend att sluta sig samman i lärda sällskap i ett Europa som definierades av industrialisering, urbanisering och imperialism. I anknytning till Oxford University donerade generalen Pitt Rivers sin omfattande samling av vapen alltifrån bumeranger och spjut till antikviteter och etnologiska artefakter till vad som blev ett museum i hans namn.

Med tiden förlorade de etnografiska museerna gradvis sina akademiska anknytningar, och rörde sig all längre bort från olika centra för forskning om anatomi, antropologi, arkeologi, lingvistik och konsthistoria som hade varit deras hemvister tidigare. Och på 1920- och 1930-talen började etnografer göra långa fältarbeten med fokus på sociala och kulturella processer inspirerade av samhällsvetenskapliga teorier. De tappade intresset för det som då kallades för ”materiell kultur” (men som har fått en renässans i en analytisk innebörd under senare år), det vill säga det som då fanns på museer. Det var inte längre motiverat att ställa ut kranier och skelett. Men medan de gamla paradigmen försvann från universiteten hade de ”fortfarande ett halv-liv på museerna”, påpekar Kuper (2023: 10) ”där dammiga montrar och dioramor fortsatte att förmedla tidlösa bilder av exotiska sätt att leva.”

”Det är på grund av sitt utanförskap som fältarbetaren uppfattar omständigheter som medlemmarna i gruppen tar för givna eller inte alls är medvetna om.”

Men det var alltså inte förrän på 1960-talet som etnografiska museer hamnade i blåsväder. Europeiska kolonier i Afrika och Oceanien blev självständiga stater. Urbefolkningar i USA, Latinamerika, Australien och Nya Zeeland krävde politiskt inflytande. Museer anklagades för att sprida rasistisk och imperialistisk propaganda. Och även om sådana påståenden kan vara svepande och hanteras som en del av ett historisk sammanhang i en annan tid, så betonar Kuper att vissa obekväma frågor ändå måste konfronteras. Här pekar han på själva nyckelfrågan, den som hans bok, etnografiska museer och disciplinen nu brottas med:

Kan vi (låt oss säga européer) förstå världsåskådningar, ritualer, vanor, konst bland folk som, som det verkar, vi har nästan inget gemensamt med, och som har anledning att misstänka att vi har ett rasistiskt förhållningssätt, åtminstone en nedlåtande attityd? Kan vi, bör vi, översätta deras idéer till våra egna sätt att tänka? Det finns de som menar att själva akten att observera och klassificera andra är ett maktspel. Om det är så, kan det vara omöjligt att göra etnografisk forskning. (Kuper 2023: 27)    

Men så långt går inte Kuper. Det han vänder sig mot är den postkoloniala hållningen att man måste tillhöra en grupp för att förstå den och dess erfarenheter. Här kan man inflika att antropologi på många sätt bygger på den klassiska kontrasten mellan en fältarbetare och en grupp som hen kommer till för att forska om. Det är på grund av sitt utanförskap som fältarbetaren uppfattar omständigheter som medlemmarna i gruppen tar för givna eller inte alls är medvetna om. Ändå finns det fält där en viss förtrogenhet med livet faktiskt kan vara mer eller mindre nödvändigt, i alla fall till stor hjälp. Jag tänker på fysiska aktiviteter, som dans och sport, där det finns en kunskap i själva utövandet, i praktiken, som kan vara svår att nå, egentligen omöjlig att nå, enbart genom observationer och intervjusamtal.

Men som Kuper vidhåller, skulle det vara absurt att anta att den genomsnittlige Londonbon förstår sig bättre på sin stad, dess historia, dess etniska komplexitet, dess informella vanor än en utbildad forskare, som kan komma från Paris, eller Bombay eller Singapore, och vars resultat har prövats genom vetenskaplig kritik, metod och logik. Så vi behöver experter.

”‘Andra människor’ förresten, vilka är de?”

Mot slutet av Museum of Other People kommer Kuper in på Världskulturmuseerna och deras tillkomst som en del av Europeiska Unionens Creative European Programme. Nu gällde det både att handskas med det koloniala arvet och att relatera till massmigrationen till Europa från Afrika och Asien. Sverige gick i bräschen med Nederländerna, Österrike och Tyskland tätt efter. Som Kuper noterar är detta inte några Museum of Other People eftersom de inkluderar Europa, men de jämlika villkoren visar sig vara ett spel för gallerierna: Europa märks knappast alls, bara genom folkliga traditioner. Så Kuper är besviken, men inte förvånad över att de flesta Världskulturmuseer helt enkelt består av redan etablerade etnografiska museer och museer för asiatisk konst. Han återkommer till att engagemanget för Världskulturmuseiprojektet var mest ihärdigt i Sverige, och konstaterar att:

Regeringen ville skaka om landets museer och uppmana dem att ta mångfald i beaktande, i ett land vars befolkning en gång i tiden var påfallande homogen. (Kuper 2023: 351)         

Så, fortsätter Kuper, 2016 kom planen att slå ihop tre Stockholmsmuseer till ett Världskulturmuseum. Det gav upphov till en bitter offentlig debatt om vad som menades med begreppet världskultur. Regeringens officiella definition var ”kulturer som har sitt ursprung utanför Sverige” (Kuper 2023: 351). Vissa kritiker framhöll att idén att samla icke-europeiska museer i en organisation bara betonade ett vi-och-dem tänkande. Nu vet vi hur det gick och att Etnografiska museet i Stockholm är inlemmat under Världskulturmuseet i Göteborg. ”Andra människor” förresten, vilka är de? Folk som inte är som vi? Kuper använder sig av den franska antropologen Benoît de LÉstoiles begrepp. Dessvärre lurar det fatala ”vi-och-dem” perspektivet i kulissen även här. Det är svårt med terminologin, och det blir allt svårare i takt med ökad migration och mångfald.  

Till sist: Har då etnografiska museer spelat ut sin roll? Inte alls, men de måste förnya sig. Men inte genom publikfriande tillfälliga utställningar som har producerats utan etnografisk expertis, påpekar Kuper och jag är benägen att hålla med honom, utan genom att anlägga ett kosmopolitiskt perspektiv, ett globalt grepp. Det innebär att se bortom etniska och nationella identiteter, öppna för jämförelser, visa förbindelser och kontakter, och spåra utbyten över politiska gränser, utmana gränser av olika slag. Adam Kuper föreställer sig att det Kosmopolitiska museet relaterar till en ständigt föränderlig historia såväl som nutid och att det är byggt av noggrann, kritisk och självständig vetenskap. Mer konkret kan det innebära att etnografiska museer intresserar sig för det som antropologer forskar om nu, från klimatförändring, infrastruktur och migration till digital och multimodal antropologi. Och att utställningar planeras i samklang med forskning och undervisning vid antropologiska institutioner. Ett initiativ i rätt riktning var seminariet om Decolonization of Museum Work som nyligen hölls på Etnografiska Museet i Stockholm. Afrosvenskarnas Riksförbund var representerade och framförde vikten av att afrosvenskar är delaktiga i utformandet av utställningar om afrikaner och den afrikanska kontinenten, och också argumenterade för  behovet av repatrieringar.       

Allra sist: The Museum of Other People är en riktig tegelsten med sina 415 sidor inklusive noter och index. Ändå är denna lärda bok påfallande lättläst: skriven i en underhållande och medryckande stil ämnad för en bred läsekrets av akademiker, museifolk och en intresserad allmänhet. Den är ett föredöme för oss alla.   

Foto (högst upp): av Son of Groucho på Flickr.

Övriga foton: Etnografiska museet, Amazon, Peter Y. Chuang på Unsplash, Matthieu Gouiffes på Unsplash och Stockholms universitet.

Antroperspektiv är Sveriges första webbtidning som erbjuder antropologiska perspektiv på allt från spännande kulturella fenomen till aktuella händelser i dagens komplexa och diversifierade värld. Våra skribenter är i huvudsak antropologer men också andra som är förtrogna och identifierar sig med antropologiska metoder och perspektiv. Vår ambition är att, med en bred palett av fälterfarenheter samt med en skarp antropologisk analytisk blick och kunskap om aktuella liksom också förbisedda men viktiga ämnen, etablera antropologiska perspektiv som en viktig samhällsresurs och därigenom vitalisera det offentliga samtalet om allt från global kultur och politik till mer lokala frågor och vardagsliv.

Om du vill skriva en artikel läs instruktionerna på Skriv en artikel i Antroperspektiv!