Uncategorized

Där olivträden dansar – ett avhandlingsprojekt och en livsdröm

Elin Linder:

Marken är fortfarande fuktig från nattens regn och den ljumna brisen doftar vår, grönskande och levande. Den fuktiga växtlighet som så här i december täcker mestadels av den terrakottafärgade jord som de magnifika olivträdens rötter gror i, för med sig en igenkännbar känsla. De intensiva gröna nyanserna, fjärilarna och ängsblommorna likaså. Nostalgi. Närvaro. Jag känner att jag är. Här. Samtidigt tillbaka på min barndoms ängar på landsbygden ett par mil norr om Göteborg där drömmen om att bli forskare började gro. Jag stannar till. Stannar upp för en stund och fascineras av de monumentala hundraåriga olivträd som likt skulpturer tar de mest vidunderliga dansanta former. Slås av att jag i och med mitt avhandlingsprojekt om olivoljeproduktion i Apulien befinner mig i drömmen. Låter det sjunka in. Låter mig upptas av träden och känslorna – dras med i den dans som omgivningen bjuder in till och förverkligar.

Det är min första dag på min andra rekognoseringsresa till den plats där jag ämnar göra ett års fältforskning med olivodlare, olivoljeproducenter och andra verksamma aktörer inom olivoljekultivering för att studera – sedermera kontextualisera – de processer, praktiker, förutsättningar och värderingslandskap som präglar ’görandet’ av olivolja i tid och rum. Jag befinner mig i Italiens klack, för några dagar till i Ostuni, den lilla vita staden på kullen som så slående svävar på det böljande gröna hav av olivträd, innan jag tar mig vidare för att under två veckor utforska olivoljeproduktionen i regionens allra sydligaste delar från Lecce neråt. Dags dato är 7 december och det är drygt nio månader sedan jag, påtagligt påverkad av ett till synes ohanterligt känslofyrverkeri, stod på Globens perrong i Stockholm och ringde min man: socialantropologiska institutionen vid Stockholms universitet hade under dagen utlyst två doktorandtjänster med start hösten 2019.

Jag kände det i hela kroppen. Äntligen. Shit. Kanske är det nu drömmen förverkligas. Känslorna var överallt och ingenstans där jag stod, darrande, illamående och svimfärdig, mitt i ett rus och ett kaotiskt virrvarr av känslor jag inte tyckte mig kunna hantera, och väntade på att Freddie skulle svara.

Där och då trodde jag mig uppleva en panikångestattack i det tumultartade sinnelag som sköljde över mig. Jag visste inte om jag skulle spy, skratta eller tuppa av. Ville liksom allt på en och samma gång. Fick samtidigt inte ur mig något. Kände mig sinnesförvirrad, ändå helt klarsynt; omtumlad och galet upprymd. Min syster, som jag ringde efter det jag pratat med Freddie, gjorde klart att det rus jag kände var ett bottnat i lycka, inte i panik – att jag närmast var euforisk, inte ångestdrabbad.

Eufori. Made sense. Still does. För om än det kanske borde upplevas lite nervpirrande att ta sig an ett så stort projekt som ett avhandlingsprojekt ändå är, är jag snarare förskräckligt lycklig att få chansen att leda en livsdröm, än förskräckt av allt vad den innebär, men vilket jag den där dagen på perrongen, idag ute bland olivlundarna och allteftersom projektets gång kommer bli varse, dessförinnan är lyckligt ovetandes om. Jag är fullt medveten om att avhandlingsprojektet tidvis kommer vara tufft, kanske till och med ångestdrabbande. Måste låta fokus ligga på det som är roligt likaväl. Aktivt fokusera på det lustfyllda. Det ter sig liksom orimligt att i detta nu inte bara njuta i fulla drag av att vara här – på plats i Apulien och i denna del av livet. Realisera förnimmelserna. Det känns viktigt att (upp)leva lyckan över att få möjligheten att fördjupa intresset att utforska de mänskliga och bortom-mänskliga ekologier, anhopningar och historier genom vilka Apuliansk olivolja spatiotemporal och sociomateriellt blir till. Uppleva lyckan över att låta denna tid få präglas av det som är roligt och stimulerande, hur utmanande den stundvis än kommer te sig. Jag har ju väntat så på att denna möjlighet ska infinna sig.

Låt oss ta det från början, från la prima cosa. Jag har sedan barnsben vetat att jag ska bli forskare. Eller vetat och vetat, ambitionen och drömmen har funnits där sedan dess. Om än jag inte visste då, endast vet aningen mer nu, vad jobbet innebär, förstod jag tidigt att jag ville låta drivas av nyfikenheten och strävan att ständigt få veta mer för vetandets egen skull – bedriva studier för studerandets, förkovrandet och kunskapens egenvärde. Det skulle dock dröja många år (och högskolepoäng!) innan jag fann ämnet ämnat min ambition och person. Likafullt. När väl jag som tredjeårs textilstudent på en kvällskurs i korskulturella studier på Fashion Institute of Technology i New York för första gången introducerades till antropologi av Juliette, en kvinnlig doktorand i ämnet från Columbia University, rådde det ingen tvekan om saken: det är antropolog jag är och antropologi som jag ska bli forskare i.

Passionerad att utforska kulturella och sociala fenomen och att vända och vrida på perspektiv – att familjärgöra det främmande, främmandegöra det familjära – hittade jag hem i det antropologiska perspektivet.

Fann det jag upplever mig vara i en disciplin som likt mig kontinuerligt strävar efter att ifrågasätta sakers natur, förstå meningsfullheter och kontextualisera perspektiv; fråga vad, hur, varför och sätta likaså frågor som perspektiv i relation till sammanhang, fenomen, strukturer, komplexiteter, ambiguiteter, likheter och olikheter. Uppfylld av igenkänning bestämde jag mig således med 1 år kvar på min textilutbildning – vilken jag kommit att läsa i och med mitt intresse för materiell analys, i en eklektisk stad som stimulerar nyfikenheten, med tanken att sedermera söka en master – för att vidareutbilda mig inom antropologi. Episkt. Frodande.

Mitt i all grönska går jag som på rosa moln. Jobbar aktivt för att så göra. Har så gjort så länge jag kan minnas. Att förekomma emotionellt och praktiskt är ett karaktärsdrag. Jag beställde samma dag som jag fick antagningsbeskedet om en doktorandplats på socialantropologiska institutionen en resa till Apulien. Naturligtvis. Agerandet linjerar min impulsiva ändå minutiöst planerande persona. Jag använde mig av den gedigna research jag gjort inför ansökan och gjorde en resplan för en första rekognoseringsresa, vilken gick från Brindisi norrut runt den nordligaste provinsen Gargano. Jag använde mig av pengarna som Freddie och jag under åtta månader sparat ihop, för att möjliggöra en förstudie inför att söka eventuella utlysningar, för att bekosta resan. Jag ville uppleva och i förberedande syfte utforska den plats och de fenomen som jag i min ansökan skrivit om innan jag påbörjade doktorandutbildningen. Smygstarta lite. Ta chansen att kravlöst känna mig för. Förberedas. Landa springandes. Brukar göra så, kasta mig ut för att landa behagligt, ibland med försprång. Beteendet präglar tillvaron. Livet, brokigt och dynamiskt i sin karaktär, händer ju liksom samtidigt inom och bortom gränserna för ens egna kontroll. Det känns därför angeläget att bereda väg för det som beredas kan. Så som för mitt kommande avhandlingsprojekt.

Jag visste i den där stunden på perrongen inte vilket forskningsprojekt jag skulle ansöka med, men jag var inte helt vilsen i de tankarna, så som jag för stunden upplevt mig vara i känslorna jag upplevde när jag först fick till mig nyheten om utlysningarna. Jag hade tänkt en hel del på vad jag ville forska om. Ägnat mycket tankar åt vad jag skulle kunna tänka mig spendera fyra år med att fördjupa mig i. Reflekterat över vad jag skulle vara stimulerad och lycklig i att undersöka närmare. Samtidigt. Tänkt på vad som skulle vara viktigt att bidra till breddad kunskap och vidgad förståelse kring. Jag hade den miljöantropologiska inriktningen för projektet klar för mig och visste vart jag skulle börja spinna idéer. Med mig hade jag också upplevelserna från min tidigare fältstudie om takodling i New York, vilken genomfördes inför min masteruppsats. Det blev ingen uppsats om takodling på andra sidan Atlanten, det blev en om vardaglig matkonsumtion i Stockholm. Ändock var erfarenheten oerhört viktig och avsevärt präglande. Där och då, liksom nu. Upplevelserna den där sommaren var i sig själva ovärderliga, som isolerade händelse, men också som livsberikande minnen och lärdomar att ta med mig genom livet.  Jag lärde mig inte minst mycket om arbetet som fältforskande antropolog, om fältarbetets inneboende ambiguitet, och om att hantera de emotionella och praktiska egenheter som jobbet innebär. Likt livet självt är ju också jobbet som antropolog brokigt och dynamiskt i sin natur. Förutsättningarna är föränderliga och vi vet inte vad vi kommer finna. Vi har ursprungliga idéer, metodologiska verktyg och teoretiska ramverk, men inget är på förhand givet. I mångt och mycket är detta både det lockande och viktiga med antropologin. Att utforskande och nyfiket vända och vrida på sociala och kulturella fenomens antagna natur, påvisa att det som är givet för en inte nödvändigtvis är så för andra, och att ge utrymme och kontext för olika världsbilder utgör grundpelare för vårt engagemang. Också ingångsvärderingarna när jag skulle formulera mitt föreslagna forskningsprojekt.

Antropologi är för mig en gränslös inspiration och en livsstil.

Det var därför både jättesvårt och väldigt enkelt att utforma mitt avhandlingsprojekt, men med tanke på mina intresseområden bottnade i miljö, materialitet, infrastruktur, odling och matproduktion hade jag en ingång. Att jag ville initiera en sensorisk studie, en som bejakar hur sociomateriellt engagemang i tid och rum kroppsligt blir till, låg också klart. Även så att fokusera på situerad kunskap; dess förutsättningar och förhållningar till den omvärld och värderingslandskap som ligger till grund för antagna praktiker och processer. Andra klarheter berörde ett fokus på gränsdragningar, resursskapande och varanden även bortom det mänskliga. Jag hade redan i min masteruppsats börjat intressera mig för och bekanta mig med vardagliga uppfattningar, tillika antropologisk begreppsanalys och teori, rörande den interrelationella dynamik som mänskligt varande blir till också i relation till agenser vilka vi kanske inte alltid så medvetet pratar om, men vilka ändock påverkar vad, hur och varför vi gör som vi gör. En sådan inriktning föreföll sig således också självfallen då jag först började utforma projektet. Vidare var det kanske inte heller helt oväntat att jag skulle hamna i Italien. I alla fall inte mot bakgrund av att jag sedan tidigare behärskar språket och har en förkärlek till landet. Klacken var dock en helt outforskad plats; olivodling, olivolja, monumentala dansande olivträd och plantbakterien Xylella fastidiosa ävenså. Ändock. Efter mycket efterforskningar kring vad som tidigare gjorts inom de forskningsfält jag har intresse att fördjupa mig i, och med avstamp i nutida antropologiska intressen att studera de komplexiteter genom vilka mänskligt varande sker relationellt bortom-mänskligt varande, har projektet så tagit form. Synnerligen obekant med de sociala, materiella, historiska, tekniska, ekologiska och ekonomiska omständigheterna som präglar olivicoltura i regionen, samtidigt med en växande nyfikenhet att förstå dess rötter och sammankopplande natur, ämnar jag genom sensorisk etnografi att undersöka dessa aspekter vidare. Som studien tar form i dagsläget, mot bakgrund av de praktiska kunskaper och upplevelser som jag har med mig från mina två rekognoseringsresor, undersöks situerade samspel mellan människa, miljö, diskurs och praktik genom prisman olivicoltura. Jag är särskilt angelägen att utforska hur globalt-lokalt förankrade perspektiv tar sig uttryck i relation till ekologiska och strukturella fenomen och praktiker, samt hur dessa relaterar den sinnebild för djupt rotade anor och sociomateriella engagemang som olivodling och olivoljeproduktion i Apulien utgör.

Det sagt så är projektet, likt de processer som utforskas, dynamisk i sin natur, och det är helt i sin ordning. Jag är förberedd på dess ovissa karaktär och känner mig redo att ta mig an utmaningen. Allt bekant och obekant som kommer med den. Känner mig sprudlande och exalterad inför tiden som ligger framför mig och allt vad projektet kan komma tänkas formas till. Det har redan förändrats sedan det där initiala forskningsförslaget skrevs, bland annat genom att framhäva ett historiskt perspektiv. Ramen är dock stabil i sin flexibilitet. Så även jag. Så jag tackar ja till den dans som omgivningen bjuder in till. Riskerar att ta felsteg och dansa i otakt, orytmiskt och trevande. Tar chansen att leda en livsdröm. Bidra till kunskap. Utvecklas. Vara med och utveckla andra. Här återfinns jag, bland olivlundar och olivoljepressar, oerhört generösa människor och ett hav av sinnesintryck. Magiskt. Och detta är mitt jobb. Drömjobb!

Elin Linder är sedan september 2019 doktorand vid institutionen för socialantropologi på Stockholms universitet. Hon har två kandidatexamina, en första i textilutveckling från Fashion Institute of Technology (2013) och en andra i socialantropologi från Stockholms universitet (2016). Innan hon påbörjade sin doktorandstudier avlade hon sin mastersexamen i socialantropologi vid Stockholms universitet (2018) med uppsatsen ”Food: A Sensuous Matter of the Everyday – A sensorial exploration of material and bounded natures of mundane food practices”. Med en nyfikenhet att utforska diverse materiella och bundna aspekter av mat, och med betoning på hur mat konceptualiseras genom vardagliga matpraktiker, kontextualiserar uppsatsen hur gränsdragningar, så som vad som anses ätbart/icke ätbart, blir till, upprätthålls och antas vedertagna i sju hushåll i Stockholm. Elins doktorsavhandling följer hennes intresse att studera mänskligt ’görande’ av bortom-mänskliga varanden och bottnar i sensorisk etnografi.