ESSÄ. Antropologin kanske inte har alla svar, men vi är övertygade om att vi ställer några av de rätta och viktiga frågorna. Tvärvetenskap är ett steg i rätt riktning då det är en övning i lyssnande, översättning och tolkning. Nästa steg består i att tillhandahålla de fängslande berättelserna som kan beröra och övertyga dem som kan göra skillnad i sina egna liv och i större skala, så att vi kan föreställa oss en annan framtid som är kompatibel inte bara med planetens situation, utan också med mångfalden av mänskliga livsvärldar, skriver Thomas Hylland Eriksen.

Enligt den norska universitetslagen ska akademisk personal vid universiteten utföra tre typer av arbete: Undervisning, forskning och kunskapsspridning. I praktiken är det bara forskningen som fungerar vetenskapligt meriterande, medan undervisning är något som åläggs dig. Forskning motiveras alltså av egenintresse, medan undervisning är ett uttryck för plikt gentemot en bredare akademisk gemenskap. Vad gäller kommunikation sker den mer slumpmässigt och är till stor del individberoende. Även om universiteten har sina kommunikationsstrategier får akademiker sällan i uppdrag att delta i talkshows eller hålla lättsamma föreläsningar för skolbarn, även om den ”tredje uppgiften”, som Ulf Hannerz nyligen beskrev i Antroperspektiv, åtminstone i teorin anses vara viktig, även i Norge

”För mig har antropologi alltid varit ett sätt att tänka och en världsbild, inte ett jobb.”

Det finns ingen tydlig definition och avgränsning av professionell kunskapsspridning. Vissa typer av verksamhet har en tydlig kunskapsspridningskaraktär, såsom upplysande föreläsningar för allmänheten (om ämnen som partikelfysik, den spanska inkvisitionen eller Heideggers tidsbegrepp), utarbetande av skolböcker eller faktabaserade tidningskrönikor. I andra änden av spektrumet är det lätt att hitta exempel på akademikers verksamhet i en bredare publik där den akademiska spridningsaspekten är minimal. Det kan handla om deltagande i samhällsdebatt, rent politiskt arbete eller skrivande som inte är direkt relaterat till ämnet. Jag skulle själv uppskatta att minst hälften av mina böcker på norska inte kan klassas som antropologi, men samtidigt hade jag aldrig kunnat skriva dem om jag inte varit antropolog. För mig har antropologi alltid varit ett sätt att tänka och en världsbild, inte ett jobb.

”I detta århundrade är det viktigare än någonsin att dela antropologisk kunskap och tänkande så brett som möjligt.”

I detta århundrade är det viktigare än någonsin att dela antropologisk kunskap och tänkande så brett som möjligt. Det är vår plikt att så några frön som kan spira och göra en annan värld möjlig. Nu handlar det inte längre i första hand om respekt för andra kulturer eller global rättvisa, utan om överlevnad. Situationen är akut och prekär och antropologerna sitter med några av lösningarna. Ekonomiska och politiska ledare tänker ständigt i fel riktning och de lyssnar sällan eller aldrig på antropologer. De har en kunskapssyn där allt som inte går att räkna och mäta faller utanför ramarna. Samma ledare verkar också tro att det är mer kapitalism, mer teknik och mer vetenskaplig rationalitet som kan få oss ur det hörn vi målat oss in i. Både antropologer och andra har gång på gång dokumenterat behovet av andra typer av kunskap och andra värderingar än de som har fört oss in i denna situation, där moderniteten undergräver sin egen livsgrund genom att skapa klimatförändringar och naturlig förstörelse i stor skala. Som inte minst Alf Hornborg har påpekat under ett antal år är fossil kapitalism till sin natur destruktiv ur ett ekologiskt perspektiv.

Även om antropologer under perioder varit aktiva påverkansagenter i det offentliga, borde vi ha varit mer synliga, särskilt i dagens kritiska situation. Vi har nämligen något viktigt att bidra med. I en kort, programmatisk artikel skriver Jessica Barnes och medförfattare om tre typer av kunskap som antropologin kan bidra med i klimatdebatten: Etnografisk kunskap (om lokala förhållanden), en historisk dimension och ett helhetsperspektiv.

”Den antropologiska blicken ger några användbara insikter genom att se på världen underifrån och inifrån snarare än ovanifrån och från utsidan.”

Till skillnad från de i stort sett misslyckade och frustrerande försöken att skapa top-down lösningar genom internationella överenskommelser, av vilka några har en uppenbar touch av magiskt tänkande, ger den antropologiska blicken några användbara insikter genom att se på världen underifrån och inifrån snarare än ovanifrån och från utsidan. För det första fungerar standardiserade enhetslösningar dåligt. Den missvisande distinktionen mellan utvecklingsländer och utvecklade länder, och faktiskt själva kategorin ”land”, säger väldigt lite om någonting. Seychellerna (95 000 invånare) är inte ett land i samma mening som Kina (1 300 000 000 invånare). Eller, det finns ingen anledning att anta att projekt som har fungerat i Namibia kommer att fungera i Nepal.

Därför, och för det andra, måste alla sociala förändringar börja med att utgå från de resurser som människor redan har. Som utvecklingsantropologer har påpekat i över sextio år: Den som kommer utifrån för att bidra till förändringar måste ta sig tid att utveckla en förståelse för lokala livsvärldar, så att projekten kan utvecklas inte för, utan med de människor som berörs. Ingen av dessa principer, som är uppenbara för vilken antropolog som helst, återspeglas i de abstrakta världarna hos internationella förhandlare och forskare, som bara ser den stora bilden. Det är inte svårt för en forskare att konstatera att världen måste halvera sitt koldioxidavtryck de kommande fem åren, men det är betydligt svårare att beskriva hur detta kommer att ske i en värld där många hundratals miljoner fortfarande lever i materiell brist och de rikaste är likgiltiga för problemet. En rimlig slutsats är med andra ord att klimatpolitiken måste skalas ner och konkretiseras.

Barnes och hennes amerikanska medförfattare nämner historiskt djup, som förmodligen är starkare representerat i den amerikanska fyrfältsantropologin än i den mer begränsade sociokulturella antropologin som dominerar i Europa. Men det bör nämnas att historiskt djup inte behöver börja med jordbruksrevolutionen eller den mänskliga evolutionen, utan kan begränsas till att spåra de bestående effekterna av koloniala omvandlingar av naturen, marginaliseringen av ursprungsbefolkningar och proletariseringen av självförsörjande jordbrukare och nomader.

Till detta historiska perspektiv kan man lägga jämförelse som en metod för att generera kunskap och öppna nya teoretiska horisonter. Till exempel visar ett kombinerat historiskt och jämförande synsätt att det inte är en självklarhet att mark kan ägas och att ”resurshushållning” och ”hållbarhet” är överflödiga termer i samhällen där ekonomin är en del av en social helhet och inte en separat institution. I sådana samhällen – som kulturellt sett utgör den stora majoriteten av samhällen – är människor delaktiga i sin ekologiska omgivning, de är inte separerade från den.

”Holism är antropologins kanske viktigaste bidrag.”

Holism är antropologins kanske viktigaste bidrag. Den har ofta gjort vår typ av kunskap svårhanterlig för regeringar och utvecklingsorganisationer, eftersom den strider mot uppdelningen av världar i separata, hanterbara sektorer som kan återges kvantitativt. Likväl finns det vid denna historiska tidpunkt ett djupt behov av mer holistiskt tänkande och avståndstagande från den fördummande reduktionism som dominerar politik och ekonomi: För att förstå ”flyktingkrisen” i Syrien 2015-16, måste den sju år långa torkan före inbördeskriget beaktas; uppkomsten av ny etnonationalism i Europa måste förstås mot bakgrund av inte bara sociala medier och ”post-truth society”, utan också faktorer som containeriseringen av sjöfarten, vilket har bidragit till marginaliseringen av arbetarklassen. Kunskapen som gör det möjligt för människor att navigera och agera i världen måste vara en integrerad del av alla projekt om klimatförändringar. Denna kunskap kan vara falsk, men den spelar ingen roll så länge som folk betraktar den som sann.

”Antropologisk kunskap är väsentlig, men inte tillräcklig.”

Även om etnografisk, jämförande, holistisk kunskap är grundläggande, är den inte tillräcklig, och de globala kriserna utspelar sig på många nivåer och har många dimensioner. För att förstå och hantera dem krävs kort sagt en större verktygslåda än den som antropologin själv erbjuder. När allt kommer omkring är klimatförändringarna orsakade av den brutala och gränslösa expansionen av nyliberal global kapitalism och den accelererade förändringen – ”överhettning” – som följer av kravet på ständig tillväxt och expansion. Politisk ekonomi är nödvändig för att förstå dessa processer, medan nolltillväxtekonomi kan föreslå alternativ i en värld där äkta grön tillväxt är osannolik. För att förstå varför så många människor fortsätter att leva ekologiskt oansvarigt är psykologisk kunskap nödvändig, precis som lokala reaktioner på miljöförstöring bör studeras i en tvärvetenskaplig anda som involverar såväl miljöpsykologer som samhällsvetare. Andra akademiska discipliner, från miljöfilosofi till ekologi och evolutionsteori, behövs också.

Antropologisk kunskap är därför väsentlig, men inte tillräcklig. Jag har aldrig gillat Pink Floyds dystopiska The Wall speciellt mycket, men efter mer än fyrtio år måste jag motvilligt erkänna att Roger Waters slogan Tear Down the Wall framstår som mer relevant än på länge, inte minst vad gäller akademiska gränser och murar.

Antropologin kanske inte har alla svar, men vi är övertygade om att vi ställer några av de rätta och viktiga frågorna. Tvärvetenskap är ett steg i rätt riktning då det är en övning i lyssnande, översättning och tolkning. Nästa steg består i att tillhandahålla de fängslande berättelserna som kan beröra och övertyga dem som kan göra skillnad i sina egna liv och i större skala, så att vi kan föreställa oss en annan framtid som är kompatibel inte bara med planetens situation, utan också med mångfalden av mänskliga livsvärldar. Det är hög tid att sloganen TINA (There Is No Alternative) ersätts av TAMA (There Are Many Alternatives), och här kan antropologin spela en nyckelroll.

Foto högst upp: av Sasha Freemind på Unsplash

Övriga foton: Ulf Hannerz, Alf Hornborg och Jessica Barnes

Antroperspektiv är Sveriges första webbtidning som erbjuder antropologiska perspektiv på allt från spännande kulturella fenomen till aktuella händelser i dagens komplexa och diversifierade värld. Våra skribenter är i huvudsak antropologer men också andra som är förtrogna och identifierar sig med antropologiska metoder och perspektiv. Vår ambition är att, med en bred palett av fälterfarenheter samt med en skarp antropologisk analytisk blick och kunskap om aktuella liksom också förbisedda men viktiga ämnen, etablera antropologiska perspektiv som en viktig samhällsresurs och därigenom vitalisera det offentliga samtalet om allt från global kultur och politik till mer lokala frågor och vardagsliv.

Om du vill skriva en artikel, läs instruktionerna på Skriv en artikel i Antroperspektiv!