Anna Sarri Krantz:

I samband med Förintelsens minnesdag råder en febril rapportering av de överlevandes vittnesmål, barnbarnens publika berättelser om deras far- och morföräldrars minnen och intervjuer med offentliga personer som framför budskapet att vi alla ska minnas Förintelsens fasor. Men när det har gått några veckor och månader riktas massmedias strålkastarljus mot ett annat håll. Kvar finns bara den samtida antisemitismen och ett närvarande hot mot den judiska minoriteten i Stockholm.

Antisemitismen var både uppenbar och närvarande under den tid då jag genomförde ett socialantropologiskt fältarbete i Stockholm som framförallt handlade om att studera den grupp som identifierar sig som Tredje generationens överlevande, alltså barnbarnen till de som överlevt Förintelsen. Fokus för studien var att förstå hur, varför och på vilka sätt de konstruerar sin identitet. Ett av de resultat som jag kunde påvisa i studien var att barnbarnen relaterar till, minns och återberättar minnen från den antisemitism som deras far- och morföräldrar fick genomleva och uthärda i samband med de tyska nazisternas maktutövande och som barnbarnen har fått höra om under sin uppväxt. Samtidigt kunde jag också visa att barnbarnen lever i en samtid där antisemitismen är närvarande och påtaglig på ett både manifest och latent plan (Benz, 2004), och handlar om hur tankekonstruktioner och föreställningar men också skadeverkan på egendom och person kommer till uttryck och gestaltas. Idag förhåller sig judar och judiska institutioner till ett potentiellt hot och jag ska i den här texten lyfta fram vad jag observerade under tiden jag rörde mig inom detta fält genom exempel från mina fältanteckningar. Under den period som jag genomförde fältarbetet kunde jag observera de omfattande säkerhetsstrukturerna kring de judiska institutionerna i den svenska huvudstaden.

Antisemitismen då och nu

Men innan jag redogör för mina observationer från fältanteckningarna ska jag initialt belysa hur antisemitism, och/eller judefientlighet som europeisk företeelse, har skiftat under historiens gång och att Sverige har en mer än hundraårig historia av politiskt organiserad antisemitism (Lööw, 2000, 2004, 2015). I Sverige har den tagit nya former under efterkrigstiden och formulerats på ett helt nytt sätt, särskilt de senaste 20 åren.

Den svensk-judiska samexistensen har pågått under en historiskt sett kort period. Det finns inga historiska referenser till övergrepp, våld eller pogromer gentemot den judiska gruppen vilket beror på att de var förbjudna att bo i Sverige före slutet av 1700-talet. Förbudet i sig bör ses som ett uttryck för en fördomsfullhet gentemot gruppen vilket hade att göra med att Sverige ingick i västerlandets kristna traditioner och kultur och därmed även i en antisemitisk diskurs, tankestruktur och idéarv sedan medeltiden (Andersson, 2000:20).

Sedan 1800-talets slut har det funnits organiserade politiska partier med en antisemitisk agenda i Sverige (Lööw, 2004) och det har sedan dess funnits ett antal politiska formeringar och organisationer, större och mindre, som fokuserat på odemokratiska idéer, antisemitism och rasism runtom i landet. Alla har inte nödvändigtvis varit nationalsocialistiska och varje politisk gruppering har haft sin egen agenda, ideologi och övertygelse. Från 1800-talets slut, och under de första decennierna av 1900-talet, existerade det mindre politiska formeringar med antisemitiska förtecken (Ibid:13). De politiska grupperingarna hade problem att organisera sig men från slutet av 1920-talet lyckades några partier bli rikstäckande organisationer med ett stort antal medlemmar (Ibid:14–15). Men ingen av de svenska nazistiska partierna hade någon betydelse för det svenska politiska etablissemanget eller situationen i Sverige (Koblik, 1988:46) samtidigt som att det inom Sveriges riksdag och regering på 1930-talet fanns ett antisemitiskt bakgrundsbrus (Byström, 2008:137), och framförallt ett ointresse kring att diskutera läget för de europeiska judarna (Ibid:136). Det antisemitiska bakgrundsbruset i Sverige på 1930-talet påverkade förmodligen arbetet i bland annat Socialstyrelsens utlänningsbyrå och i förlängningen beslutet om att inte tillåta judar att komma till Sverige under denna period (Kvist Geverts, 2008:93). Det är ett faktum att Sverige hade en mycket restriktiv judisk flyktingpolitik under 1930- och 1940-talet (Lomfors, 1996:19, Åmark, 2011:477, Rudberg, 2013:103).

Antisemitism och nationalsocialism var inte synlig eller ideologiskt gångbar efter Andra världskriget och det uppfattades till och med som tabu under de första åren efter kriget (Lööw, 2004:329, Bachner, 2004:148). Det var få personer och individer som öppet påstod och gick ut med att de var antisemiter mellan 1945 och 1980-talet (Lööw, 2004:329) samtidigt som det finns begränsad forskning kring dessa årtal och att ett mörkertal därför kan existera.

Man kan se en skiftande agenda under 1970- och 1980-talet, från en klassisk nationalsocialistisk ideologi till en mer militant rasideologi (Lööw, 2000:9). 1980-talet var speciellt på det sätt att antisemitiska attityder och åsikter blev tydliga i media under och efter Libanonkriget 1982. På 1980-talet fanns ett flertal tidningar som publicerade ett stort antal artiklar, ledare, nyhetsartiklar, debattartiklar, där man diskuterade Libanonkriget och Israels agerande med en tydlig antisemitisk ton. Det var första gången detta skedde under efterkrigstiden och tonen i den politiska debatten och massmedierna kom att förändras. Det som hade varit tabu under efterkrigstiden var nu åter accepterat och acceptabelt i offentliga sammanhang och antisemitismen blev därmed både synlig och tydlig igen (Bachner, 2004:450). Under 1990-talet förändrades det antisemitiska tonläget ytterligare. Under detta årtionde fanns en koppling och kontakt mellan de äldre nationalsocialisterna från mellankrigstiden och den yngre och nya gruppen nationalsocialister (Lööw, 2000:81).

Den svenska stiftelsen Expo har sedan 2008 publicerat årliga rapporter kring aktiviteter i den svenska, rasideologiska miljön. Stiftelsen bedriver inte regelrätt forskning men deras undersökningar är ändå intressanta eftersom de är relativt aktuella och ger en fingervisning om den högerextrema miljön och dess aktiviteter. Det som Expo har sett under 2013 är att aktiviteterna har nått nya toppnoteringar med 2334 olika typer av arrangemang (Quensel, 2014, se också Dalsbro, 2014). Vissa forskare (Andersson, 2000, Bachner, 2004) menar att antisemitism är en tankekonstruktion som finns latent i det svenska samhället och som reproduceras via skilda kanaler över tid.

Antisemitismens konsekvenser i en samtid

Under det socialantropologiska fältarbete som jag genomförde år 2013, med återbesök år 2014, 2015 och 2016, var den samtida antisemitismens konsekvenser tydliga då jag besökte judiska institutioner. Jag kunde inte vid något tillfälle närma mig utan att bli noggrant granskad i sömmarna. Inför varje arrangemang var jag tvungen att i förväg anmäla mig och vid varje tillfälle jag genomförde visiterna blev jag grundligt utfrågad och intervjuad. Den 27 januari 2013 besökte jag Stockholms Stora synagoga för första gången i samband med Förintelsens minnesdag. Jag gjorde följande noteringar, på plats i synagogan, i mina fältanteckningar:

”27 januari 2013 Jag kommer från Nybroviken och går över ett ljusbelagt Raoul Wallenbergstorg. Området är fyllt av poliser, polisbilar och vakter med öronsnäckor och avstängt med kravallstaket. Gatan, där synagogan ligger, är avstängd pga. säkerhetsrisken enligt informationen på hemsidan. Vid en av avspärrningarna står en vakt och jag går fram till honom. Han frågar vad jag vill och var jag ska. Jag förklarar att jag anmält mig till minnesceremonin och har mina id-handlingar med mig samt att jag har försökt tömma min väska på onödigheter. Han säger att han uppskattar mitt tillmötesgående och släpper in mig innanför avspärrningarna och instruerar mig att gå till vänster. Jag promenerar i den riktningen och framför mig syns plötsligt ännu fler vakter med öronsnäckor och ännu fler poliser samt en stor säkerhetskontroll med metalldetektorer och bord där man ska ställa sin väska – som noggrant blir genomsökt. Jag lyckas passera och går den korta vägen fram på gatan mot synagogan och släpps in. Det är en konstant ökning av poliser och vakter. Jag kommer till slut in i synagogan, hänger av mig, går upp på en av läktarna – det är mixed seating överallt – och slår mig ner i en av bänkarna. Det första jag ser är ett program för minnesceremonin och den officiella minnesdagen över Förintelsens offer. Mitt fältarbete har börjat.”

Den här dagen kom jag alltså för första gången i kontakt med det omfattande säkerhetspådrag som omgärdar den Stora synagogan i Stockholm. Det är naturligtvis så att just denna dag är speciell eftersom det är så många digniteter närvarande: år 2013 var det representanter från det svenska kungahuset i form av kronprinsessparet, representanter från en majoritet av riksdagens politiska partier samt Israels och USA:s ambassadörer på plats. Under fältarbetets gång besökte jag synagogan vid ytterligare tillfällen, samt andra judiska institutioner, och varje gång genomgick jag på det ena eller andra sättet en noggrann säkerhetsgranskning. Ett exempel är när jag var inbjuden av församlingens rabbin till fredagsgudstjänst i den Stora synagogan, med efterföljande middag i hans hem. I fältanteckningarna gjorde jag följande noteringar:

”28 juni 2013 I går skrev jag till Församlingen för att anmäla vårt deltagande vid kvällens shabbesgudstjänst i synagogan. En rabbin ska förrätta gudstjänsten, vilken enligt rabbinen själv kommer att vara mer traditionell. Jag ser fram emot att delta och se skillnader och likheter. Hur som helst. I morse fick jag svar från Församlingen att vi kommer att bli utfrågade av säkerhetsfolk samt att vi ombeds att följa de instruktioner vi får från dem. De påpekade i sitt mail att vi kan välkomnas in men också att bli avvisade beroende på vad säkerhetsavdelningen beslutar. Vi ombads vidare att ta med oss ID-handlingar samt mindre väskor.

När L (mitt sällskap för kvällen) och jag kom till synagogan blev vi särade på och varsin säkerhetsvakt frågade ut oss. Den som förhörde mig frågade varför jag var där, om jag hade varit med på shabbesgudstjänster förr, varför jag hade blivit hembjuden till rabbinen, hur jag kände honom och när han såg koshervinet från Israel – om jag hade varit i Israel och varför jag hade varit där. Jag försökte mer eller mindre stammande besvara alla frågor så gott jag kunde men det är svårt eftersom jag inte vet om jag svarar rätt, vad de vill ha för svar, hur mina svar uppfattas eller om jag kommer att bli nekad att komma in till synagogan pga. det sätt jag svarar. Vi kunde dock inte ha svarat helt fel utan blev till sist insläppta.”

Båda dessa utdrag från fältanteckningarna visar skeendet när jag närmade mig en judisk institution i Stockholm med ett exempel från en högtidsstund och ett annat exempel på ett mer vardagligt sammanhang. Det är värt att notera att säkerhetsarrangemangen naturligtvis är både oönskade och nödvändiga och jag vet att den Judiska församlingen i Stockholm inte är den enda judiska institutionen som har denna typ av bevakning och granskning av sina besökare.

Avslutande reflektion

När jag bestämde mig för att börja studera den grupp individer som identifierar sig som Tredje generationens överlevande bestämde jag mig samtidigt för att ta mig an ett helt nytt forskningsområde och ett helt nytt fält. Jag sökte komma i kontakt med personer som identifierar sig som tillhörandes den tredje generationen och jag besökte platser där de befann sig. Många gånger möttes informanterna och jag på caféer, i hemmen och i vissa fall på arbetsplatser och genomförde djupintervjuerna men fältarbetet innebar också att jag besökte de platser där den tredje generationen befann sig: i församlingshuset, på församlingsgården, i synagogan. När jag närmade mig dessa institutioner blev jag alltid noggrant granskad, vilket alla besökare blir, och naturligtvis också alltid korrekt och vänligt bemött av säkerhetspersonalen, och jag förstår till fullo nödvändigheten i att bli kontrollerad, men det var ändå en anspänning att utsättas för granskningen. Samtidigt kan man inte undgå att reflektera kring hur det är att leva med denna typ av säkerhetsarrangemang i livets skiftande skeenden: när man lämnar sina barn på förskolan, när man besöker församlingsgården, när man ska gå till en gudstjänst, när man ska spela fotboll, när man ska besöka församlingshuset och när man ska gå till skolan. Den samtida antisemitismens konsekvenser har blivit så omfattande att den påverkar både institutioner och personer som har någon form för koppling till det judiska sammanhanget till både vardags och vid högtider.

I samband med Andra världskrigets slut, och när informationen och kunskapen om Förintelsens fasor spreds hos en större population i Sverige, och många andra länder i Europa, beslutade Förenta nationerna om de mänskliga rättigheterna som förtydligar alla människors lika värde. I samband med att Sverige ratificerade en lagstiftning som trädde i kraft år 2000, som förtydligar minoritetsgruppers rättigheter, alltså judar, samer, sverigefinnar, tornedalingar och romer, inträdde också en förpliktelse att skydda sina medborgare (Utrikesdepartementet, SÖ 2000:2). Det socialantropologiska fältarbete jag bedrev visar dock på en helt annan verklighet för den judiska minoriteten. Den svenska staten har åtagit sig att skydda sina minoriteter, däribland den judiska gruppen, och gör det genom en polisiär närvaro. Men det är ändå inte tillräckligt eftersom den manifesta och latenta antisemitismen ändå når fram och orsakar fysiskt och psykiskt lidande. När man som forskare betraktar denna företeelse, att en av Sveriges minoriteter lever under ständigt beskydd, måste man ändå ställa sig frågan vad som behöver göras härnäst för att få ett slut på den närvarande antisemitismen?


Anna-Sarri-Krantz-medium

Anna Sarri Krantz

Anna Sarri Krantz är filosofie doktor i socialantropologi och disputerade på avhandlingen ”Tredje generationens överlevande – en socialantropologisk studie om minne, antisemitism och identitet i spåret av Förintelsen” (2018) vid Lunds universitet. Hon ägnar sig åt att förkovra sig i allt som har med det judiska livet att göra och framförallt hur den tredje generationen konstruerar sin identitet och bevarar minnet av Förintelsen och berättar om det till en allmänhet. Just nu ägnar hon sig åt att läsa in sig på den tredje generationens skönlitterära berättande och hoppas att det ska mynna ut i en artikel som ett komplement till och vidareutveckling av avhandlingsprojektet. På dagarna ägnar hon dock sin tid åt att arbeta som biträdande rektor på en stor kommunal gymnasieskola i en förort till Stockholm.

Referenser

Andersson, L, M, 2000, En jude är en jude är en jude: representationer av “juden” i svensk skämtpress omkring 1900 – 1930, Lund: Nordic Academic Press

Bachner, H, 2004, Återkomsten Antisemitism i Sverige efter 1945, Stockholm: Natur och kultur

Benz, W, 2004, Anti-Semitism in Europe: traditions, structures, manifestations, Uppsala: Uppsala Programme for Holocaust and Genocide Studies, sid. 13 – 36

Byström, M, 2008, En talande tystnad? Ett antisemitiskt bakgrundsbrus i riksdagsdebatterna 1942 – 1947 i (red) Andersson, L, M, Kvist Geverts, K, En problematisk relation? Flyktingpolitik och judiska flyktingar i Sverige 1920 – 1950, Uppsala: Uppsala universitet, Opuscula Historica Upsaliensia, sid. 119 – 137

Dalsbro, A, 2014, Nazister storsatsar inför valet i Intolerans 2013 Expo Årsrapport, Stockholm: Stiftelsen Expo (www.research.expo.se, besökt 2014-07-01)

Koblik, S, 1988, The stones cry out Sweden´s response to the persecution of the Jews. 1933 – 1945, New York: Holocaust Library

Kvist Geverts, K, 2008, ”Fader Byråkratius” rädsla för antisemitism Attityder mot judiska flyktingar inom Socialstyrelsens utlänningsbyrå i (red) Andersson, L, M, Kvist Geverts, K, En problematisk relation? Flyktingpolitik och judiska flyktingar i Sverige 1920 – 1950, Uppsala: Uppsala universitet, Opuscula Historica Upsaliensia, sid. 73 – 94

Lomfors, I, 1996, Förlorad barndom – återvunnet liv De judiska flyktingbarnen från Nazityskland, Göteborg: Göteborgs universitet

Lööw, H, 2000, Nazismen i Sverige 1980 – 1989, Stockholm: Ordfront förlag

Lööw, H, 2004, Nazismen i Sverige 1924 – 1979, Stockholm: Ordfront förlag

Lööw, H, 2015, Nazismen i Sverige 2000 – 2014, Stockholm: Ordfront förlag

Rudberg, P, 2013, Flyktingpolitik, främlingslagstiftning och tillämpning. Förutsättningar för judiskt flyktingmottagande i Sverige 1933 – 1945 i (red) Andersson, L, M, Carlsson, C, H, Från sidensjalar till flyktingmottagning Judarna i Sverige – en minoritets historia, Uppsala: Opuscula Historica Upsaliensia 50, sid. 101 – 143

Utrikesdepartementet, SÖ 2000:2, Ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter, http://www.regeringen.se

Quensel, A-S, 2014, Färre organisationer men fler aktiviteter i Intolerans 2013 Expo Årsrapport, Stockholm: Stiftelsen Expo (www.research.expo.se, besökt 2014-07-01)

Åmark, K, 2011, Att bo granne med ondskan, Stockholm: Albert Bonniers förlag