Nina Gren:

De flesta av oss har saker i sin ägo som påminnelse om någon vi har förlorat, som är sörjd och saknad. Jag har kökshanddukarna min mormor broderade och några av morfars sönderlästa böcker. Socialantropologerna Daniel Miller och Fiona Parrott (2009) skriver om hur människor använder sig av det materiella för att härbärgera förluster, minnas men också för att gå vidare. De beskriver till exempel en brittisk kvinnlig informant vars vuxna dotter oväntat hade dött. Under året efter dotterns död samlade kvinnan ihop grejer som dottern hade ägt och konstruerade en sorts altare av hennes efterlämnade saker. I Miller’s bok (2008) The Comfort of Things finns ett annat belysande exempel: en tidigare drogmissbrukare och hans relation till saker. Sedan mannen slutade missbruka hade han försökt att återskapa den skivsamling som han undan för undan hade sålt av för att betala för drogerna. På detta sätt försökte mannen återskapa sig själv. Det tycks ligga något djupt mänskligt i att samla på sig grejer för att minnas och komma tillrätta med det eller dem vi har förlorat.

Men om det du förlorat inte är en person, utan ett helt hemland och ett annat liv? Jag tänker på allt det en flykting kan ha förlorat; det kan vara allt från abstrakta tillhörigheter och agens till välbekanta platser som luktar på särskilda vis, hur luften känns mot huden en morgon om hösten och barndomsvänner. Många av oss som inte har en flyktingbakgrund kan ha svårt att förstå vad det innebär när många flyktingar upplever sig ha mist så mycket. Miller och Parrott (2009) diskuterar framförallt individuella livserfarenheter men nämner kort i slutet av sin artikel att dessa individuella processer också borde kunna överföras till processer som handlar om att hantera mer kollektiva förluster. I den här texten kommer jag att diskutera hur danskar med palestinskt ursprung försöker att hantera förluster som inte enbart är individuella utan också kollektiva.

Palestiniers kollektiva förlust med stort F brukar kallas al-nakba, dvs. katastrofen på arabiska. Al-nakba utspelade sig 1948 -året för det första israeliska-arabiska kriget. Uppskattningsvis flydde ca 750 000 palestinier från sina hem i dagens Israel och har sedan dess nekats att återvända (Pappé 2004: 139). Många av flyktingarna hamnade i flyktingläger på Västbanken och i Gaza eller i de arabiska grannländerna. Al-nakba förde med sig statslöshet, men också djup fattigdom, särskilt bland landsbygdsbefolkningen vars huvudsakliga tillgångar var deras mark. Palestinska bönder förlorade hus, möbler, matlager, boskap och kläder, förutom själva jorden (Fischbach 2004). Sociala nätverk förstördes också eftersom grannar och familjer ofta hamnade på olika platser. Människor förlorade släktingar och vänner i striderna men också på grund av de dåliga levnadsförhållandena under och efter flykten (Gren 2014).

Det är ingen överdrift att säga att al-nakba har blivit ett slags ”kulturellt trauma” för många palestinier. Begreppet kulturellt trauma ringar in den betydelse en dramatisk historisk händelseutveckling kan få på kollektivt identitetsskapande över tid (Alexander et al 2004). Detta innebär att varje individ i en grupp inte nödvändigtvis har upplevt de traumatiska händelser som gruppens sociala minne främst bygger på. Minnet av en sådan ”nyckelhändelse” överförs till nya generationer genom berättelser, riter, vardagliga rutiner och tystnader (jfr Connerton 1989; Das 2007). När det gäller det förflutna och generationsskillnaderna bland familjer med flyktingbakgrund använder Hirsch (2012) begreppet post-minne (post-memory) för att förstå yngre judars erfarenheter av att framleva sina liv i skuggan av äldre släktingars tragiska minnen och förluster under Förintelsen. I det palestinska fallet har både Abu-Lughod (2004) och Kublitz (2011) använt det här begreppet för att förstå yngre palestinier, som inte själva har flytt eller upplevt krig, men som ändå starkt identifierar sig med al-nakba. På grund av statslöshet och pågående konflikter i Mellanöstern fortsätter också palestinierna att uppleva flykt, väpnade konflikter och ond bråd död (till exempel i Libanon under inbördeskriget på 1980-talet och i krigets Syrien idag). Palestinska kollektiva erfarenheter är alltså färgade av en rad förluster och majoriteten av personer med palestinskt ursprung i Danmark har tidigare bott i flyktingläger i Mellanöstern, framförallt i Libanon, dit deras familjer flydde redan 1948. Deras liv i Danmark kan alltså ses som en andra exil.

Den här texten handlar om hur danskar med palestinsk bakgrund försökte att hantera ett sådant laddat förflutet med hjälp av införskaffandet av olika saker vilket jag observerade under ett fältarbete 2011-2012 (se även Gren 2015). Jag kommer att diskutera köp, tillverkning och insamlande av materiella objekt under resor till ”Palestina”.[1] Jag vill visa på hur praktiken att skaffa sig saker speglade mina informanters erfarenheter och försök att hantera förluster och sorg.

Materiella ting som tas med till Danmark

Vad för sorts saker tog mina informanter med sig från Palestina? För det första var det religiösa souvenirer, som köptes i samband med besök vid religiösa platser. Det kunde till exempel vara en broderad tavla av Klippmoskén i Jerusalem som anses vara den tredje heligaste platsen inom islam. För mina kristna informanter var souvenirer de köpte vid besök i kyrkor i Jerusalem eller i Betlehem också viktiga. I gränderna i Gamla Stan i Jerusalem köpte mina informanter rökelse och radband. I intervjuer upprepade informant efter informant hur viktigt det var att besöka heliga platser i Palestina även för dem som ansåg sig vara sekulära.

EXEMPEL PÅ PALESTINSKA SOUVENIRER

En andra kategori av populära saker hade framförallt ett politiskt eller nationalistiskt budskap. Det kunde till exempel vara en palestinsk flagga, en t-shirt med ett politiskt budskap eller en keffiye – den världsberömda Palestina-sjalen. Mina informanter köpte också kartor av Palestina (dvs. i formen av det forna brittiska mandatområdet före al-nakba 1948) i olika utförande. Wissam, en ung kille som bodde i ett miljonprojektområde på Jylland och som jag intervjuade efter hans första resa till Palestina, bar ett halsband i form av en karta som han hade köpt i Jerusalem. Han berättade att han hade fått frid genom att besöka Palestina:

Frid av alltihop. Jag går omkring med det här halsbandet. [Han grep om sitt halsband som hade formen av en karta över Palestina]. Jag har varit där! Jag är stolt på ett annat sätt. Tidigare då jag pratade med någon som varit där kunde jag inte hålla med eller ha någon åsikt eller dela den personens erfarenheter.

För Wissam tycktes halsbandet symbolisera emotionell stabilitet och stolthet över att ha upplevt Palestina ”på egen kropp” men det var också en identitetsmarkör som visade att han tillhörde den palestinska nationen. Sådana politiska objekt var särskilt populära bland dem som besökte Palestina för första gången.

En tredje kategori av saker producerade mina informanter själva. Många av dem tog foton eller filmade under sina besök i Palestina. En del av dem använde dessa för att göra utställningar eller illustrera föreläsningar om situationen i de ockuperade områdena. Nisreen, som var 19 år vid intervjutillfället, gjorde en mycket känslosam film om sitt första besök i Palestina och om att ”bli mer palestinsk” som hon själv uttryckte det. Under sin uppväxt hade hon ofta identifierat sig enbart som dansk men resan och filmen var en del i ett sökande efter en mer komplex identitet. Hon visade filmen offentligt där hon bodde och i flera andra städer i Danmark. En annan informant, Nidal, en man i 40-årsåldern, gjorde en fotoutställning efter sitt besök i byn som hans familj kom från och som idag är en judisk bosättning. Både Nisreens film och Nidals utställning var tydligt gjorda för den danska majoritetsbefolkningen för att informera dem om förhållandena i Palestina. Denna produktion av objekt hade alltså politiska syften men för vissa var fotograferandet och filmandet mest ett sätt att dokumentera resan för familjen som var kvar i Danmark. Två syskon som besökte deras födelsestad på Västbanken tog till exempel hundratals foton under deras månadslånga vistelse. De hade lovat sina föräldrar och syskon som inte kunde följa med att fota i princip allt de var med om.

En fjärde kategori bestod av saker som plockats i naturen och särskilt i familjens tidigare by. En ung man som besökte ruinerna av sin familjs hemby plockade oliver, löv, stenar, bär och samlade in jord för att ta med sig tillbaka till sin familj i Danmark. Detta är vanligt bland exilpalestinier som besöker Palestina. Ben Ze’ev (2004) har liknat besök i före detta palestinska byar vid pilgrimsresor där det också ingår att be vid övervuxna gravar och att röra vid hus-ruiner.

EN DANSK-PALESTINIER MED OLIVER, BÄR, SAND OCH STENAR PLOCKADE BLAND RUINERNA AV FAMILJENS BY.

Mina informanter köpte också vad de kallade “traditionell mat” i butiker eller på marknaden. Det kunde till exempel vara malt arabiskt kaffe med kardemumma, rostade nötter och frön, dadlar, kryddblandningar eller kneife (en sorts ostkaka) En del ”traditionell mat” köptes inte utan var hemgjord och gåvor från palestinska släktingar och vänner. När dansk-palestinierna åkte hem kunde de få med sig honung, sylt, olivolja eller inlagda grönsaker. Ofta underströk mina informanter att dessa hemgjorda produkter var godare än dem som kunde köpas. Denna femte kategori tycktes förkroppsliga det palestinska landet. Genom att konsumera palestinsk mat fick de som åt symboliskt också del av själva jorden som maten hade vuxit på. Folket i exil blev så att säga länkade till nationen och dess jord (jmf. Gardner 1993: 7).

Varje kategori av saker skulle kunna analyseras och diskuteras för sig men här är jag mer intresserad av att se dem som en överordnad klass av ting som används för att hantera förluster.

Att förstå förluster genom det materiella

Hur kan vi förstå mina informanters val att ta med dessa saker till Danmark? Ting används både för att fortsätta och avsluta relationer enligt Miller och Parrott (2009). En aspekt av detta kan vara en avyttring (divestment), det vill säga att göra sig av med saker för att kontrollera en separation från personer eller platser. Ett exempel på den individuella nivån skulle kunna vara att gå igenom en avliden familjemedlems kläder och bestämma vad man ska slänga, vad man ska ge till välgörenhet och vad man ska behålla som minne.

I det fall jag har presenterat här hävdar jag att dansk-palestinier med deras bakgrund av flyktingskap (och förmodligen många andra flyktingar) inte kan avstå från hemlandets föremål för att kontrollera förluster helt enkelt för att de har mycket få saker från början. Att fly betyder vanligtvis att man förlorar tillhörigheter. I allmänhet har människor som flyr krig eller politisk förföljelse inte tid eller möjlighet att ta med sig särskilt mycket saker. Alternativt förstörs deras tillhörigheter i stridigheter eller konfiskeras av invaderande styrkor.

EN VÄGGMÅLNING PÅ NØRREBRO I KØBENHAVN MED PALESTINSKA NATIONELLA SYMBOLER SOM OLIVTRÄD OCH TAGGTRÅD.

Den andra aspekten av att hantera förluster materiellt är därför mer relevant för denna text; det handlar om ackumulering, om hur insamlandet av objekt används för att skapa ”en ekonomi av minnen och relationer” (ibid), för att upprätta relationer. Det handlade för dansk-palestinierna i min studie om nostalgi och en rehabilitering av en relation snarare än om separation. De flesta hade inte för avsikt att skilja sig från hemlandet för att komma över sin förlust, utan snarare att behålla eller återupprätta ett dynamiskt och kontinuerligt förhållande till det förlorade hemlandet. Den palestinska frågan har ännu inte lösts. Mina informanter ville tillhöra Palestina också för att kunna fortsätta att hävda att de borde ha politiska rättigheter i en framtida palestinsk stat, som potentiella palestinska medborgare. De valde objekt enligt en viss logik, nämligen objekt som skulle göra dem mer palestinska i religiös, nationalistisk, social och förkroppsligad mening.

Miller och Parrotts (ibid) hävdar att relationer tenderar att bestå av en spänning mellan ideala och faktiska tillstånd. Det finns till exempel sociala och kulturella förväntningar på förhållandet mellan två gifta personer som kan ta sig materiella uttryck. Objekt kan användas för att lösa konflikter mellan verklighet och ideal; exempelvis kan en gift kvinna köpa sin man en ny skjorta så att han mer kommer att likna en ideal gift man. På ett liknande sätt kan en palestinier uppleva att han eller hon helst bör konsumera olivoljan från Palestina. Det materiella blev en viktig del av en process för att reparera relationen mellan dansk-palestinier och Palestina, vilket innebar att människor tas från det aktuella till det ideala tillståndet av vem de borde vara eller i det här fallet ofta av vem de borde ha varit om deras föräldrar och mor- och farföräldrar inte hade flytt. Många förstagångsbesökare, som Wissam med sitt halsband i form av den palestinska kartan, kände intuitivt att de i princip behövde ta med sig så mycket som möjligt till deras andra hemland Danmark. De hängav sig åt en process av ackumulering som bara hade börjat.

Referenser:

Abu-Lughod, Lila 2007. Return to half-ruins – Memory, post-memory, living history in Palestine, in Abu-Lughod, Lila & Sa’di, Ahmad H. (eds.) Nakba : Palestine, 1948, and the claims of memory, New York: Columbia University Press.

Alexander, Jeffrey C, Ron Eyerman, Bernhard Giesen, Neil J. Smelser and Piotr Sztompka 2004. Cultural trauma and collective identity, Berkeley, Los Angeles, London: University of California Press.

Ben Ze’ev, Efrat 2004. The politics of taste and smell: Palestinian rites of return, in Lien, Marianne Elisabeth & Nerlich, Brigitte (eds) The Politics of Food, Oxford and New York: Berg.

Connerton, Paul 1989. How societies remember, Cambridge: Cambridge University Press.

Das, Veena 2007. Life and words – Violence and the descent into the ordinary, Berkeley, Los Angeles, London: University of California Press.

Fischbach, Michael R. 2004 (2003). Records of dispossession –Palestinian refugee property and the Arab-Israeli conflict, Cairo: The American University in Cairo Press.

Gardner, Katy (1993) Desh and bidesh: Sylheti images of home and away. Man 28(1): 1-15.

Gren, Nina 2014. Gendering al Nakba: Elderly Palestinian refugees’ stories and silences about dying children, St Anthony International Review 10(1):110-126.

-2015. Being at home through learning Palestinian sociality: Swedish-Palestinians’ houses in the West Bank’ in Kläger, Florian and Klaus Stierstorfer (eds.) Diasporic constructions of home and belonging, Berlin and Boston: De Gruyter.

Hirsch, Marianne 2012. The Generation of postmemory. Writing and visual culture after the Holocaust, New York: Colombia University Press.

Kublitz, Anja 2011. The Sound of silence: The reproduction and transformation of global conflicts within Palestinian families in Denmark, in Rytter, Mikkel and Karen Fog Olwig (eds.) Mobile bodies, mobile souls: Family, religion, migration in a global world, Aarhus: Aarhus Universitetsforlag.

Miller, Daniel 2008. The Comfort of Things, Cambridge: Polity.

Miller, Daniel and Fiona R. Parrott 2009. Loss and material culture in south London, The Journal of the Royal Anthropological Institute 15(3): 502-519.

Pappé, Ilan 2004. A History of Modern Palestine: One Land, Two People, Cambridge: Cambridge University Press.

[1] Palestina existerar inte som en självständig stat men eftersom det var det begrepp som mina informanter använde på landet deras familj kom från så använder jag det också i den här texten.

Nina Gren arbetar som lärare och forskare i socialantropologi vid Lunds universitet. Hennes forskningsintressen är internationell migration och flyktingskap, genus, minne och politiskt våld. Hennes doktorsavhandling från 2009 byggde på ett etnografiskt fältarbete i ett palestinskt flyktingläger på Västbanken. Avhandlingen handlade om hur lägerinvånarna försökte att upprätthålla kontinuitet, moral och normalitet trots återkommande kriser under den andra intifadan. Under sin tid som post-dok vid Köpenhamns universitet forskade hon om danskar och svenskar med palestinsk bakgrund och deras relationer till Palestina. nina.gren@soc.lu.se