av Lotta Granbom

 

Thailand – the Land of Smiles som det ofta kallas i reklamen – har blivit ett av de populäraste resmålen för många västerlänningar att spendera sin semester på. Ofta kan vi läsa glada solskenshistorier om svenskar som brutit upp från en ”trist” vardag för paradisöarna i Thailand. Jämfört med Europa är det billigt att leva där och många anser sig ha råd att njuta ”det ultimata livet som en kung”.

Efter tsunamikatastrofen i december 2004 har exploateringen på öarna i Andamansjön utanför Thailands västkust gått extremt snabbt. Media framförde budskapet att bästa sättet som västvärlden kunde hjälpa Thailand var att återvända dit som turister. Det har byggts hus och bostäder vid attraktiva kustnära platser för västerlänningar. Flera svenska skolor har etablerats och svenskar flyttar dit. Samtidigt som turism för med sig ekonomiskt välstånd till öarna är de hem för en ursprungsbefolkning, Urak Lawoi. Mindre känt är att de faktiskt varit bosatta på många av de lukrativa ständer som nu är exploaterade av turism.

Urak Lawoi räknas som en ursprungsbefolkning i Andamansjön och de bor bl.a. på kända turistöar som Phuket, Phi Phi, Ko Lanta Yai och Ko Lipe. Deras språk, kultur och levnadssätt skiljer sig från övriga thailändares – inte minst ifråga om deras kunskap att navigera på havet. Att bo på eller vid havet är centralt för deras identitet; det är där de fiskar, samlar föda på stränder och utför sina religiösa ritualer. I århundraden, ja, kanske tusentals år har Urak Lawoi levt vid stränder och av de resurser som havet kan ge. De kallar sig själva för Urak Lawoi, vilket betyder ”folket från havet”, men ofta benämns de med de västerländska namnen; ”sjözigenare” eller ”havsnomader”, eller det thailändska namnet ”Chao Ley”. Detta havsfolk har inget skriftspråk, utan deras legender lever vidare genom sånger och muntliga berättelser.

16.Både män o kvinnor jobbar med fiskeskörden[1]Både män och kvinnor hjälps åt med fisket.

Som antropolog har jag följt detta havsfolk i snart två decennier, alltså både före och efter tsunamin, och upplevt förändringar som skett i deras samhälle. Jag har sett hur naturkatastrofen har använts som en förevändning för exploatering i det drabbade området, och uppbyggnaden av en turistindustri. Detta har resulterat i att påskynda en förändringsprocess som i själva verket var planerad av thailändska myndigheter redan före katastrofen.

Fiskarfamiljer har fått bosätta sig vid mindre attraktiva platser längre från havet för att lämna plats till en växande turism. Den officiella anledningen till att de förflyttas är att de ska förskonas från eventuella framtida tsunamis, men samtidigt har det byggts lyxiga hotell i direkt anslutning till havet. Lokalbefolkningen har lockats att flytta med erbjudande av ett ”riktigt” hus, ofta tillverkat av eternit, med bekvämligheter som färskt vatten, TV och kyl – moderniteter som de flesta tidigare inte har haft. Tsunamikatastrofen medförde ett ”legalt” sätt att flytta Urak Lawoi bort från kusten – många gånger flera kilometer.

7.Nya hus efter tsunamin som byggdes flera km från havet vilka ersatte bostäder vid havet 2005-11[2]Nya hus som byggdes flera kilometer från havet efter tsunamin.

Bristen på landrättigheter har kommit att bli Urak Lawois största problem. När jag träffade Urak Lawoi första gången var det en gåta för mig varför landrättigheter har en så central betydelse för människor som är kända som ett havsfolk. Faktum är att hela deras kultur och identitet är baserad på att de har tillgång till mark i närheten av havet. Deras huvudsakliga föda baseras på strandinsamling, inte fiske. Urak Lawoi har ständigt flyttat och campat, samlat föda i olika områden beroende på säsong men återvänt till samma ställen för att slå läger under regnperioden och reparera sina båtar. På utvalda platser vid kusten firar de sina ceremonier och begraver de döda.

Urak Lawoi är animister. En familjemedlem är inte utesluten ur gemenskapen bara för hen har dött. För dem är det viktigt att hedra sina förfäder genom särskilda ceremonier för att det må gå de levande väl och de inte ska drabbas av olyckor. Gravplatserna ligger på vackra platser vid havet där Urak Lawoi utför ritualer och äter måltider tillsammans med sina förfäder. Det är alltså nödvändigt för Urak Lawoi att ha tillgång till sina gravplatser för att utföra dessa riter. Problemet är att exploatering vid attraktiva platser för turister har tvingat dem att flytta många av gravplatserna. Ett annat problem är att de inte längre har tillgång till flera av deras heliga platser där skyddsandar hedras. Skyddsandar vakar över dem och bor på speciella platser i anslutning till havet. Att inte kunna vörda skyddsandar och förfäder på sedvanligt sätt skapar oro för att missgynna en god relation med andarna, men också motsättningar inom gruppen om hur dessa ceremonier ska reformeras på ”rätt” sätt.

11.Vördar nyligen avlidna, vilka återvänder med Plajak båt till ursprungslandet[1]Urak Lawoi vördar nyligen avlidna som förväntas återvända med båt till ”ursprungslandet”.

En annan förändring som påverkat utövandet av Urak Lawois religion är de kristna missionärer som hittade till deras område efter tsunamin. De har bl.a. lockat Urak Lawoi att konvertera i utbyte mot nya båtar eller båtmotorer. På ön Ko Lanta Yai byggdes en kyrka i anslutning till en av Urak Lawois byar efter katastrofen. Kristendomens inflytande har medfört att Urak Lawoi separerats i två grupper (som de kallar: de kristna Urak Lawoi och Urak Lawoi), vilket skapat social turbulens.

När den konverterade Bock på Ko Lanta hastigt lämnade jordelivet bad hans anhöriga att deras andliga ledare skulle gravsätta honom på traditionellt sätt. Detta gjordes, MEN kristna missionärer satte upp ett kors på graven. Konflikter uppstod. Inte bara mellan Urak Lawoi och kristna missionärer, utan också annan lokalbefolkning – både thailändska muslimer och buddhister tog Urak Lawois parti – och korset kastades bort. Efter denna händelse vägrar medicinmännen gravsätta fler konverterade av rädsla för att förarga andar om de inte utför ceremonin korrekt när kristna avbryter med att fira akten på annat sätt. Den yrkesskickliga musikern Mawii i byn Sangka-Uu på Ko Lanta säger: ”Om de vill ha ett kors på Bocks grav måste de ta liket härifrån, men det gjorde de inte … Bocks fru bad oss begrava Bock här … men de kristna insisterade på att sätta upp korset … men vi sa: Om ni sätter upp ett kors betyder det att Bock fortfarande är kristen … och därför kastade folk bort korset”.

2.Medicinmannen Sicken med båten som skänktes av Torsås Lions 2005-11[1]Medicinmannen Sicken från byn Sangka-U med en båt som skänkts av Torsås Lions.

Innan tsunamikatastrofen var Urak Lawoi ett relativt okänt folkslag. Efter tsunamin har de uppmärksammats som ett exotiskt inslag i Thailand. I turistbroschyrer kan de nämnas som en lokal sevärdhet, men där skrivs inget om att de tidigare varit bosatta på många av de ständer som nu är lukrativt exploaterade för turism. Jag har sett hur deras kultur marknadsförs av utomstående och hur den modifieras för att passa turismen. Den lokala regeringen har i samarbete med hjälporganisationer marknadsfört och modifierat Urak Lawois kultur på särskilt utvalda platser där det inte kolliderar med turistindustrins intressen. Utomstående vill ofta skapa en stereotyp bild av detta ”havsfolk” och ge dem ”rätt” att behålla sin identitet under förutsättning att deras traditioner passar in i turistindustrins expandering. Detta splittrar Urak Lawoi i två grupper – de som accepterar modifiering och de som sätter sig emot och t.o.m. slutar fira ceremonier om de inte göras på sedvanligt sätt.

Urak Lawoi kan sägas vara ett exempel på hur en respons på en naturkatastrof kan bidra till att påskynda integrationen av en lokalbefolkning i den globala ekonomiska arenan enligt villkoren för turismutveckling. Ett ”autentiskt paradis” skapas för att passa in med västerländska förväntningar. Uppbyggnadsverksamheter, nya regler och sociala integrationsprocesser blev katalysatorer för den lokala regeringen att genomföra förändringar som passade turismens tillväxt, men inte nödvändigtvis Urak Lawois intressen.

 

4.Jag tillsammans med Pina och Rudon i byn Sangka-U på Ko LAnta 2005-2-16[2]Lotta Granbom med Pina och Rudon i byn Sangka-U på Ko Lanta 2005.

Lotta Granbom är filosofie doktor i socialantropologi. Lottas avhandling The 2nd Wave: The Urak Lawoi After the Tsunami in Thailand (2017) bygger på en längre tids etnografiska fältstudier, före och efter naturkatastrofen. Avhandlingen är en uppföljning av Lottas tidigare fältstudier hos Urak Lawoi innan tsunamin, då hon skrivit om deras identitet och hur turism-exploateringen i Thailand påverkar detta havsfolk. Lotta har även ett stort intresse för etnografisk film och inkorporerar filmkameran vid sina empiriska fältstudier. I samband med tsunami katastrofen i december 2004 ringde Urak Lawoi och bad Lotta om hjälp. Hon återvände då till Thailand för att organisera ett hjälpprojekt (se: http://lottagranbom.blogspot.se/2008/).