Sverker Finnström:

Du unga änka i svart,

Så vacker du är

Med tårarnas pärlor

Glittrande på dina kinder.

Så värdigt du för

Din sorgtunga kropp!

Förebrå mig inte

Min syster,

Var inte vred på mig

Hata mig inte

Du dotter av vårt land.

Din man var ett hinder

På framstegets väg,

Han måste ögonblickligen

Undanröjas.

Jag sitter i skuggan av ett stort mangoträd, vid en bosättning några kilometer från utkanten av Gulu, en stad i norra Uganda, Östafrika. Året är 1999, och krig har härjat i regionen sedan i mitten av 1980-talet, då jag var tonåring. Det ska dröja till 2006, innan befolkningen här kan andas ut med någon sorts fred. Men nu, 1999, är det en hel generation som växer upp i skuggan av kriget. Kriget är egentligen den enda fasta punkten i livet. Och det är där jag nu är för att bedriva antropologiskt fältarbete.

bild1_ug_karta ny

ACHOLILAND, NORRA UGANDA. KARTA: J. ALVARSSON

Att leva med krig i Uganda

Jag talar med Ibrahim, en äldre man som genom åren har fungerat som medlare mellan rebellerna i Herrens motståndsarmé och Ugandas regering. Vi sitter hela dagen och talar om allt mellan himmel och jord. Om unga som inte kan försörja sig, bygga sina liv, gifta sig och skaffa barn, eller ens gå i skolan. Om alla barn som kidnappas av rebellerna. Om att 90% av befolkningen in norra Uganda lever under fruktansvärda förhållanden, som flyktingar i sitt eget hemland. Majoriteten av de som dör i detta krig dör av undernäring och vanliga sjukdomar. Bara en liten del av krigets offer är soldater som dör i strid.

Solen, så här nära ekvatorn, är obarmhärtig, men vi räddas av den svaga brisen, mangoträdets skugga, och de tropiska frukter som Ibrahims fru har ställt fram vid sidan av vårt te. En arméhelikopter cirkulerar över en skog ett par kilometer bort och avlossar sin eld mot området där en grupp rebeller kanske har tagit skydd. Barnen leker i bosättningen. En liten pojke har byggt en pansarbil av tjocka grässtrån. På bilens tak sitter tre maskingevär, också av gräs. Denna typ av arméfordon kallas mambor. Likt ormarna är mamborna av stål dödliga. De kör längs landsvägarna och avfyrar sin eld, blint och urskillningslöst, mot alla som råkar hamna i dess väg, rebeller såväl som civila. För att hantera det krig som pojken lever i skuggan av leker han krig.

bild2_mamba

MAMBA, LEKSAK AV VASS/GRÄS, MED MASKINGEVÄR PÅ TAKET. FOTO: S. FINNSTRÖM

Antropologi och fältarbete

Ibrahim visar mig en kopia av rebellernas senaste politiska manifest som han nyligen fått av sina rebellkontakter. En ung man dyker upp och sätter sig med oss, helt tyst, för att senare lika obemärkt avlägsna sig. James, Ibrahims brorson, frågade mig senare, om jag hade märkt mannen, som kom och lyssnade men som inte sade något. Han var sänd av rebellerna, förklarade James, för att skaffa upplysningar om mig, undersöka vem jag var, antropologen som tycktes ha kommit från ingenstans för att ställa frågor om livet och kriget och om Herrens motståndsarmé.

Antropologens engagemang sträcker sig ofta över flera år. Jag besökte norra Uganda första gången 1997, och jag var där senast i augusti 2019. Under mina fältarbeten, under brinnande krig men även efter att vapnen har tystnat, har jag spenderat mycket tid med unga vuxna, som växer upp i skuggan av kriget. Genom att observera och delta i deras vardagsliv, ville jag veta hur de försökte förstå kriget: varför kriget började, varför det aldrig riktigt tycks ta slut, och vad det egentligen handlar om. Jag har också undersökt hur unga vuxna försöker skapa sig ett liv och en framtid, en mening med allt mitt i krigets meningslöshet, och hur ett till synes lokalt krig någonstans i Afrika egentligen är mycket globalt. Antropologin handlar om människan och dess kultur, men också om vardagens politik. Kultur är den referensram som ligger till grund för hur vi människor ser på livet, i Sverige såväl som i Uganda.

bild4_rebellattack

REBELL-ATTACK. MÅLNING AV OMOTEX PROF DESIGNER.

Ibrahim tittar på mig, och ställer en fråga. Den regeringspolitiker som också är ordförande för Guludistriktet i norra Uganda, har öppet kritiserat Herrens motståndsarmé, smutskastat rebellerna, förolämpat och förnedrat dem. Det är så rebellerna känner, menar Ibrahim. Som alltid kan ord bygga broar, men ord kan också fördjupa motsättningar. Ord kan vara försonande, men också förbittrande. Orden som uttalas, propagandan och den politiska retoriken, är en del av kriget. Rebellerna vill nu lära regeringen en läxa, berättar Ibrahim. Han frågar mig om jag tycker att de ska döda distriktsordföranden, alltså regeringens viktigaste företrädare i norra Uganda. Ibrahims blick är intensiv. Helikoptern hörs inte längre i bakgrunden.

Det politiska våldets arv

I januari 1970, en månad innan jag föddes, mördades brigadgeneral Pierino Okoya, bara 43 år gammal. Han och hans fru Anna sköts till döds i hemmet i Gulu. Maskingevärselden hade ekat i natten. Generalmajor Idi Amin hade beordrat mordet på Okoya. Ett år senare genomförde Idi Amin en statskupp och tog makten i Uganda. Idi Amins skräckvälde under 1970-talet kom att gå till historien som ett av världens mest brutala. Tiotusentals ugandier torterades och mördades av Idi Amins militär och hemliga polis. Mordet på Okoya var bara början. Okoya hade öppet kritiserat Idi Amin och anklagat honom för feghet, då Amin, som arméns högsta befälhavare, en månad tidigare hade gömt sig under ett mordförsök på Ugandas president Milton Obote. Idi Amin hade legat bakom attacken på Obote, och med sin offentliga kritik av Idi Amins agerande hade Okoya skrivit under sin egen dödsdom.

Det var nästan trettio år senare, 1999, som Ibrahim frågade mig om jag ville skriva på en annan dödsdom. Vad tyckte jag om rebellernas förslag, att döda regeringspolitikern, han som också var Guludistriktets ordförande? Trettio år av förtryck, konflikt, krig, och politiska mord. Tankarna snurrade i mitt huvud. Antropologens fältarbete, den deltagande observationen, är intensiv och bryter ibland ner gränsen mellan forskare och forskningsobjekt. Vi är alla medmänniskor.

Jag var tvungen att döda honom

Och jag gjorde det skonsamt.

Han behövde inte lida

Han dog genast!

Han var övermodig

Och din skönhet sporrade honom

Hans ord ven som svärd:

Huvuden föll när han talade.

bild5_ambush

KORSELD/BAKHÅLL. MÅLNING AV VINCENT OLANY.

Huvuden föll, när han talade… Diktstroferna som i tid och rum ramar in min berättelse, är lånade från Okot p’Bitek’s Den politiske fångens sång. p’Bitek (1931-1982) var en poet och antropolog från norra Uganda, det område jag skriver om. Efter att ha kritiserat Ugandas politiska elit, i tal och i poesi, tvingades han 1968 lämna Uganda för att leva i exil. Han återvände hem några år innan han dog, alltför ung. Liksom p’Biteks livsgärning förblir min berättelse oavslutad.

Sverker Finnström är docent i kulturantropologi och lektor vid Uppsala universitet. Han är verksam inom det tvärvetenskapliga Engaging Vulnerability-programmet vid Uppsala universitet. Han har bedrivit antropologiska fältarbeten i norra Uganda, under perioder av pågående inbördeskrig och ofred, men även under efterkrigstider. I sin forskning undersöker han utsatthet, resursfullhet och dagens globala krig, i Afrika och på andra platser. Hans ambition är att nyansera bilden av utsatthet och gå bortom de gängse berättelserna om krigets lidande. Ovan text är ett fragment, ett första utkast, av en akademisk artikel om politiska mord och kulturell försoning som Sverker arbetar med.

Bild6_AminMandelaFinnstrom

MED HISTORIEN I BACKSPEGELN. SJÄLVPORTRÄTT/COLLAGE S. FINNSTRÖM, UGANDA 2019.

Vill du läsa mer? En av Sverkers artiklar är publicerad av Current Anthropology, open access:

https://www.journals.uchicago.edu/doi/full/10.1086/683270

Ytterligare en open access-artikel kommer nästa nummer av Anthropology and Humanism (juni 2020): https://anthrosource.onlinelibrary.wiley.com/journal/15481409

Du kan även läsa om Sverkers forskning och Engaging Vulnerability här: http://www.engagingvulnerability.se/sverker-finnstrom/

Uganda, vid ekvatorn i Östafrika och kallat Afrikas pärla av Winston Churchill, blev självständigt 1962. Landet är bördigt och nyligen har olja hittas där. Uganda har 44 miljoner invånare. Kampala är huvudstad. Sedan 1986 har Yoweri Museveni varit president.

I Uganda talas över fyrtio språk, engelska är det officiella språket. Acholifolket, som främst återfinns i norra Uganda och i Sydsudan, talar luo, också kallat acholi. Flera av antropologen och poeten Okot p’Biteks texter översattes till svenska på 1970-talet, bl.a. Två sånger om Afrika: Den politiske fångens sång/Ocols sång, som citeras här (1973, Stockholm: Bokförlaget Prisma. Översättning från engelska av Margareta Ekström). Den politiska fångens sång spelades 1979 som pjäs av Malmö stadsteater. Texten tycks tyvärr lika aktuell i dag, som på 1970-talet.