KRÖNIKA. Åren på resande fot i antropologins land har delvis gjort mig till en främling. Ibland känner jag mig mer befryndad med mina invandrade elever än de infödda. Främlingar har en inneboende förmåga att skönja institutionerna bakom det konventionella. Som lärare, men också som antropolog, försöker jag låta mina elever skymta antropologins skattkista och locka dem till att försöka nå den andra världen, trots riskerna som lurar där och hemkomstens krux, skriver Gustaf Redemo.

Oisín är hjälten i en irländsk saga i vilken han beskrivs nå den andra världen där han lever i trehundra år utan att åldras. Efter en tid börjar han till slut längta tillbaka till den värld som han kommer ifrån och beslutar sig för att återvända. Men först vid sin ankomst inser han hur lång tid som egentligen har gått. Alla han känner är döda.

Mytforskaren Joseph Campbell använder sagan i sin bok Hjälten med tusen ansikten (2011) för att peka på svårigheten för hjälten att återinträda i samhället efter äventyret. Resan har en tendens att förändra något grundläggande i oss.

”Den resa jag påbörjade när jag läste antropologi förändrade min upplevelse av tillvaron.”

När jag tänker på den resa jag påbörjade när jag läste antropologi så minns jag hur den förändrade min upplevelse av tillvaron. Senare i livet har jag mött studiekollegor som också har upplevt den grundläggande förändring som skedde då vi blev antropologer. Vi hade inte bara blivit varse den sociala konstruktionen som vi befinner oss i utan hade också fått gåvan av ett nytt språk i form av teoretiska begrepp och vidgade vyer med antropologiska perspektiv. Flera av dem, liksom jag, doktorerade inte i ämnet utan arbetade vidare med annat. Själv blev jag gymnasielärare. Men oberoende av vad vi håller på med kvarstår den där förändringen i oss. Gåvan är bestående.

Inspirationen att skriva om detta kom när jag läste Alf Hornborgs essä ”Antropologi, humanekologi och pengarnas magi” som publicerades här på Antroperspektiv (2023-04-14). Hornborg beskrev den fetischism som har skapats kring pengar i vårt samhälle. Hans resonemang fick mig att tänka på filosofen John Searle och antropologen Mary Douglas som båda skrev om institutioner och hur de formar och styr vårt tänkande.

”Det är institutionerna som skiljer oss från djuren.”

John Searle skriver i artikeln ”What is an institution?” (2005) att det är institutionerna som skiljer oss från djuren genom att vi tilldelar saker statusfunktioner. Pengar är ett exempel på en statusfunktion. Vi som samhälle (C) kan tilldela en pappersbit (X) ett värde (Y) och det får därmed statusfunktionen pengar. Att det har statusfunktionen ”pengar” förpliktigar oss till att agera därefter. I en affär kan jag använda pappersbiten för att köpa mjölk. Däremot kan jag inte använda samma pappersbit i ett annat samhälle för att handla.

Fungerande sociala institutioner försvårar ifrågasättandet av dem. Det är först i möten med det annorlunda som vi kan ledas till att börja ställa frågor. Men att bara ställa frågor räcker inte. Det behövs också ett språk och en metod för hjälpa oss att ställa frågor – det är antropologin för mig.

”Att studera antropologi var som att lära sig ett nytt språk.”

Att studera antropologi var som att lära sig ett nytt språk. Det tog lång tid, men i den processen fick jag nya perspektiv och nya sätt att se på mitt eget språk. Repertoaren öppnades upp genom att alternativa synvinklar synliggjordes, sådana som tidigare inte hade varit möjliga. Men bara för att mina egna möjlighetsbetingelser hade öppnats upp betydde inte det att andras hade gjort det. Det är här som jag gör jämförelsen med Campbells hjälteresa och Oisíns vanmakt inför att återvändo till det det liv han en gång lämnat efter sig var för alltid utom räckhåll.

Antropologin har för mig varit den resa som gett mig verktygen att få syn på vissa av samhällets institutioner och begrunda dem. Det har varit en lång resa, som ofta har varit frustrerande, men alltid givande och kreativ. Att fortsätta på denna resa utanför akademin har dock inneburit att det nya språket som jag nu har börjat använda inte alltid begrips av andra. Då menar jag inte att kunna skillnaden mellan endo- och exogami, utan att i arbetsrummet fundera kring den symboliska betydelsen att sedeln inte längre accepteras i många affärer, att värdet numera utgörs av ettor och nollor och är bundet till ett plastkort. För begrepp som institution och statusfunktion har gett mig verktyg att lyfta upp det svårgripbara, för att kunna studera det mer handgripligt, göra det förståeligt och fundera över dess potentialitet och begränsningar.

Åren på resande fot i antropologins land har delvis gjort mig till en främling. Ibland känner jag mig mer befryndad med mina invandrade elever än de infödda. Främlingar har en inneboende förmåga att skönja institutionerna bakom det konventionella. Som lärare, men också som antropolog, försöker jag låta mina elever skymta antropologins skattkista och locka dem till att försöka nå den andra världen, trots riskerna som lurar där och hemkomstens krux.

Foto (högst upp): Ben Zank självporträtt

Foto (näst högst upp): Wikipedia (licensierad av Wikimedia commons).

Övriga foton: Jean Wimmerlin och Warren på Unsplash.

Foto (längs ner): Gustaf Redemo

Antroperspektiv är Sveriges första webbtidning som erbjuder antropologiska perspektiv på allt från spännande kulturella fenomen till aktuella händelser i dagens komplexa och diversifierade värld. Våra skribenter är i huvudsak antropologer men också andra som är förtrogna och identifierar sig med antropologiska metoder och perspektiv. Vår ambition är att, med en bred palett av fälterfarenheter samt med en skarp antropologisk analytisk blick och kunskap om aktuella liksom också förbisedda men viktiga ämnen, etablera antropologiska perspektiv som en viktig samhällsresurs och därigenom vitalisera det offentliga samtalet om allt från global kultur och politik till mer lokala frågor och vardagsliv.

Om du vill skriva en artikel, läs instruktionerna på Skriv en artikel i Antroperspektiv!