Rasmus Rodineliussen:

Som småbarnsförälder har jag under mina år som student och nu som doktorand ofta fått frågan hur jag får tiden att räcka till. Hur är det möjligt att studera heltid, arbeta deltid på kvällar och samtidigt ta hand om två barn? Och som doktorand har frågorna fortsatt komma: hinner du verkligen läsa och skriva allt du behöver när du måste hem till barnen? Frågorna är många, svaret däremot är ofta ett och samma – det går om man vill.

27 oktober blev Pia Jolliffe (Forskare vid Nissan Institute of Japanese Studies, Oxford) och jag (Doktorand i Socialantropologi vid Stockholms Universitet) intervjuade av Ann Wand från antropologen vid Oxford för hennes podcast ”Coffe&Cocktails” som vänder sig till forskare tidigt i karriären (för att lyssna på episoden: https://soundcloud.com/user-579024727/coffee-cocktails-ep-7-work-life-balance-for-parents-in-academia). Episoden handlade om ballans mellan arbete-liv, med speciellt fokus på att vara förälder. Ann hade precis som jag upplevt att det här med barn är lite av en het potatis bland akademiker i de tidiga åren av karriären och hon hade därför (efter att själv blivit mamma) valt att viga ett avsnitt av poden till ämnet.

I avsnittet diskuterar vi mycket kring tidsaspekten av att ha barn – hur tidspress visserligen styr den mängd timmar en kan lägga på arbetet, men att det även pressar en att bli mer effektiv med tiden som står till buds. Vi var alla överens om att det går alldeles utmärkt att hinna med alla sysslor bara man väljer bort onödiga distraktioner under arbetstid. Mer om detta nedan och om ni lyssnar på episoden. Jag tänker här utveckla en av frågorna som Ann tog upp under intervjun men som jag aldrig fick utrymme att utveckla till fullo: att ha med barn i fält. Jag tog med mina två barn till Brasilien vinter 2016-2017 för fältarbete för min master uppsats om hur internationell miljö policy omvandlades till praktik av lokala dykare (Rodineliussen 2017). Barnen följde även med på ett uppföljande fältarbete till Tanzania året därpå. Nedan diskuterar jag erfarenheter från Brasilien.

Barn i fält

Som vuxen är det ibland känsligt att bara stega fram till okända personer, presentera sig och ta kontakt. Barn har inga sådana hämningar – eller, åtminstone inte mina. De hoppade glatt fram till var och varannan person vi mötte, och med sitt skratt och stora leende fick de alltid ett glatt bemötande. Gamla tanter blev mjuka och pratglada (de kom gärna med råd till en ung far), kvinnor blev mindre avigt inställda, och även män i min egen ålder skojade och skrattade med barnen, det fanns ingen anledning till en tuff fasad framför två tjoande barn.

Två speciellt färgstarka minnen från fält som direkt var kopplade till barnen är en stund på Copacabana i Rio de Janeiro, och en månads-lång balett-kurs som avslutades med en show på Arraial do Cabos huvudtorg.

Copacabana, barn från favellan

Jag står med fötterna i strandkanten med ryggen mot havet och vågorna svepandes fram över fötterna. Blicken är fäst på mina små som sitter och gräver i sanden med några sandleksaker. Först är vi själva på vår lilla kvadratmeter av stranden, barnen bygger en fin hög av sand. Men så plötsligt börjar det myllra fram lokala barn i 6-9 års ålder, de stryker längs benen på mig, jag konstaterar nöjt att jag av ren vana är ute med helt tomma fickor. Det var kanske tur, då bara några meter bort ser jag ett av barnen fiska upp en plånbok från en äldre mans ficka. Jag tänkte att nu kommer killen springa för fulla muggar, men icke, han står helt lugnt kvar bredvid mannen och räknar pengarna, det är inte längre en fråga om vem pengarna nu tillhör. Dessa barn slutar sedan kretsa runt, och de slår sig ner med mina barn. Först blir jag lite orolig men sen ser jag att barnen mycket fint frågar mina barn om de får vara med och leka, och mina barn lånar gärna ut sina leksaker, och så bygger de alla tillsammans en lång stund. När de byggt ett fint litet sandslott (en stor hög med några tornliknande inslag) så reser sig de lokala barnen, vinkar, och springer vidare.

När man reser till Rio hör man mycket om dessa barn från Favellan, om hur de rånar och bestjäl turister. Men jag fick spendera en längre stund tillsammans med barnen, några av dem sittandes på mina fötter under leken, och det var väldigt intressant och även lättande att se barn som beskrivs som råbarkade busar istället bete sig som just barn. Lekandes, leendes, och njutandes av stunden. Man glömmer lätt bort att vissa av barnen från favellan kanske stjäl, men de gör det av en anledning (som man förstår om man ser till den större socio-politiska kontexten de lever i). Istället för att se dem som elaka borde roten till deras situation komma i fokus. Barn är barn, och ibland behöver man barn för att få tillfälle att njuta av en stund som denna.

Dansa sig in i samhället – prinsessor på torget

I det lokala gymmet i Arraial do Cabo där jag tog boxnings-klasser och min fru tränade så erbjöds det även balett för barn. Dottern tycker det är kul att dansa så vi såg det som en spännande möjlighet för henne att få umgås med andra barn. Klassen var helt på portugisiska – min dotter kan enbart ordet för glass (picole). Det intressanta här var medan min dotter dansade till dansledarens kroppsliga instruktioner så fick jag kontakt med en av dem som kom att bli en av mina närmsta informanter och vänner. Han tog det som sin roll att översätta vad ledaren berättade, om träningens olika steg och även om kommande uppvisningar. Den första uppvisningen tog plats i en gammal biograf framför ett 50-tal vuxna. Den sista och avslutande showen tog plats på stadens centrala torg framför föräldrar och vänner, men även alla förbipasserande som snabbt samlades till en ganska stor folksamling. Alla tyckte det var kul att se stadens små prinsessor dansa och ha kul.

Picture2

Min dotter under en balett lektion

De veckor min dotter gick på balett gav henne roliga stunder med andra barn, hon byggde även en nära relation till dansledaren (trots språkbarriären, som de överkom med kroppsspråk). Och jag fick en god kontakt som jag sedan fick med mig i andra sammanhang i byn, han öppnade många dörrar och möjliggjorde stora delar av min studie. Jag har alltså min dotter att tacka för att hon dansade mig in i fält.

Avslutande reflektion

Tid är nog den största komplikation man tänker på i relation till barn. Barn tar tid, det är inte mycket att argumentera mot, och de inte bara tar tid, du vill ge dem tid. Här vill jag gärna minnas vad en klok professor vid min institution brukar säga, ”Barn är bra, de får struktur på tillvaron, hjälper en att bli organiserad och effektiv.” Och jag kan inte annat än hålla med. Jag har alltid haft mycket mindre tid än mina kollegor (under studie åren), och ändå hunnit med många gånger mer än de flesta. Detta tror jag beror på att tidsbegränsningen som mina barn utgör har tvingat mig att bli effektiv och produktiv med den tid jag har. Om jag vet att jag har två timmar på mig, då får jag vad det nu är jag behöver göra uträttat på dessa två timmar. Jag läser inte onödiga mail, chattar inte på Facebook, eller springer upp och städar lite sporadiskt. Mindre tid betyder inte nödvändigtvis att mindre blir gjort, mindre tid kan också betyda mer disciplin. Och, nu när jag är doktorand och inte längre behöver arbeta kvällar för att försörja familjen (CSN räcker bara så långt) så har jag helt plötsligt massor med tid (mina mått räknat). Jag känner även att det som beskrivits som en stressig tillvaro, att vara doktorand, känns för mig avslappnande, av den anledningen att jag nu vet att jag kan ägna mig åt det jag brinner för på heltid. Det flexibla schema som doktorand-arbetet erbjuder ger mig dessutom möjlighet att hämta barnen på rimliga tider, spendera värdefull tid med dem (vilket för mig är vilotid) för att sedan sätta mig och arbeta lite till på kvällskvisten. I fält var barnen enbart ett positivt inslag, fältanteckningar gick utmärkt att skriva rent efter att de gått och lagt sig och all tid de sparade mig genom att öppna kontakter och lätta upp stämningen är svår att bortse ifrån. Men framförallt, barn är kul, barn är en möjlighet att bara vara förälder i en annars stressig miljö. Dessa stunder när det är du och ditt barn är så uppfriskande för sinnet att allt annat blir enklare efteråt. Som Pia Jolliffe så fint formulerade det under vårt pod-samtal; barn är inget att vara rädd för, de är en del av många seniora akademikers karriär, så varför inte av din?

Referens
Rodineliussen, Rasmus. 2017. Divers Engaging Policy—Practices of Making Water. Master’s thesis. Stockholm University and Sida.
Rasmus Rodineliussen är doktorand vid institutionen för socialantropologi vid Stockholms Universitet från september 2018. Rasmus projekt är en politisk ekologisk studie av sociala praktiker kring marin nedsmutsning, samt relationen mellan människor, mänskligt producerat skräp och marina djur och växter. Avhandlingen är tänkt att bli en undervattensetnografi.
Tidigare har Rasmus arbetat med syriska flyktingar i Sverige. Han skrev sin kandidatuppsats och ett antal artiklar på ämnet.