av Kristina Helgesson Kjellin

I Skärholmens kyrkorum finns det ett sidoaltare, eller ett Mariaaltare, något som inte är vanligt i en protestantisk tradition, men som är desto vanligare i den romersk-katolska kyrkan. Sidoaltaret dök upp i kyrkorummet för ett antal år sedan. Det var några kvinnor med rötter i Latinamerika som placerade det där och till en början bestod det av ett litet vardagsrumsbord, smyckat med spetsdukar och plastblommor. De anställda och flera kyrkobesökare undrade vad det var för ett litet bord som plötsligt hade hamnat inne i kyrkan och det var inte alla som tyckte att det passade in eller att det skulle få vara kvar. För kvinnorna som hade placerat det där var det en viktig plats att slå sig ner vid, för att tända ett ljus och för att framföra sina böner. Och det visade sig att det var flera av kyrkobesökarna med rötterna i katolsk tradition som tyckte likadant.

Kyrkorummet Skärholmen
Kyrkorummet i Skärholmen

Sidoaltarets plötsliga närvaro med sin estetiska utsmyckning som inte passade in i det för övrigt stilrena kyrkorummet utmanade normen, både för hur det får se ut och hur man får bete sig i en svensk protestantisk kyrka. Det var inte konfliktfritt, men med kyrkoherden i spetsen beslutades det att sidoaltaret skulle få vara kvar, men delvis utformat på ett annat sätt. I maj 2015 invigdes det nya sidoaltaret – utan spetsdukar eller plastblommor – men vackert utsmyckat med ljus och ett krucifix. Efter invigningen bad kvinnorna – samma kvinnor som en gång placerade den första versionen av altaret i kyrkorummet – att få bli fotograferade tillsammans med kyrkoherden vid det nya sidoaltaret. De lyste av glädje. Om man går in i Skärholmens kyrka vilken dag som helst så ser man att sidoaltaret spelar en viktig roll. Det är många som kommer in en stund och sätter sig vid altaret och idag utgör det en normal del av kyrkan och dess verksamhet.

Den här berättelsen är en av många som jag har fått ta del av under mina fältarbeten i Skärholmens kyrka, berättelser som handlar om vad det är att vara Svenska kyrkan i ett område som präglas av stor religiös och kulturell mångfald och vad det innebär att låta sig bli utmanad. Öppenheten för mångfalden och viljan att låta sig förändras är stark hos de anställda som jag har intervjuat, samtidigt som det nya och det som utmanar leder till frågor som har med identitet att göra: Vilken slags kyrka vill vi vara? Vad är förhandlingsbart och vad är inte förhandlingsbart? Vad det innebär att vara en luthersk kyrka i en svensk förortsmiljö är något som de församlingsanställda reflekterar mycket kring och som påverkar det dagliga arbetet i mötet med migranter och med människor som lever i stor utsatthet. Det leder till nya sätt att göra saker på: Flera språk används i gudstjänster och nya ritualer inkluderas, tankar om delaktighet och gemenskap grundat i teologi leder till att kyrkorum byggs om och förändras rent materiellt för att tillmötesgå delvis nya behov, samtidigt som slutsatsen ibland är att istället hålla fast vid det sätt som man alltid har gjort saker och ting på. Det har exempelvis visat sig att en ”traditionell” högmässa är något som många kan känna igen sig i, också de med katolsk eller ortodox bakgrund som söker sig till Svenska kyrkan och därför fungerar den förenande trots att kyrkobesökarna kommer ur olika kristna traditioner. Det empiriska materialet från min studie visar på den brottning som flera av de anställda befinner sig i: Å ena sidan öppenhet för mångfald och förändring, å andra sidan rädslor och farhågor och tankar kring gränser och gränsdragningar. Berättelsen om sidoaltaret är ett exempel på integration som en ömsesidig process, en process som inte är enkel, som tar tid, som innebär ett givande och ett tagande.

I år är det 500 år sedan Martin Luther spikade upp sina teser på kyrkdörren i Wittenberg, en händelse som satte ytterligare fart på de processer som sammantaget brukar kallas för reformationen; processer som varade under många hundra år och som resulterade i protestantismens framväxt och många och långvariga konflikter mellan den romersk-katolska kyrkan och protestantiska kyrkor. På olika sätt uppmärksammas minnet av reformationen runtom i världen och startskottet för det var den historiska händelsen i Lunds domkyrka den 31 oktober 2016 då påve Franciskus och representanter från det Lutherska världsförbundet firade gudstjänst tillsammans. I gudstjänsten uttryckte man tacksamhet för det som förenar, erkände den skada som kyrkosplittringen har orsakat genom århundradena, samt uttryckte gemensamma åtaganden för framtiden. Kan hända mest en symbolhandling, men en handling som fick stor uppmärksamhet världen över och som många troende kristna runtom i världen tolkar som ett hoppfullt tecken.

Ordet reformation kan översättas till ”förnya” eller ”ge ny form” och man kan ju fundera över om reformationen som ägde rum för många hundra år sedan egentligen spelar någon roll idag. Men för många miljoner människor runtom i världen gör den det och som kyrkor ser man sig som en del av en kontinuitet där det hela tiden reflekteras kring vad det innebär att vara kyrka just här och nu. Niclas Blåder (2015) visar i sin studie av fem lutherska kyrkor runtom i världen (Brasilien, Costa Rica, Madagaskar, Indonesien och Island) hur det ”lutherska”, vad det nu är, tolkas och omtolkas både i relation till det lutherska arvet som man kommer ur, liksom i relation till det samhälle som man finns i och de utmaningar som man lever med. Enligt mina informanter i Skärholmen är reformationen något som pågår hela tiden och mötet med människor med en annan religiös/nationell/kulturell bakgrund än den ”svenskkyrkliga” eller majoritetssvenskens leder till reflektioner gällande vad det är att vara kyrka i Sverige idag; reflektioner som i sin tur påverkar hur man agerar.

Fenella Cannell (2006) menar att det finns en blindhet och en okunskap inom antropologin för vilken roll kristendom och kyrkor spelar idag, inte minst i västerländska till synes sekulariserade samhällen. Hon anser att okunskapen lätt leder till generaliseringar om vad kristendom är och vilka uttryck den tar sig i olika delar av världen. Anledningen till det, menar hon, går tillbaka till antropologins begynnelse och disciplinens avståndstagande från teologi, kristendom och mission. Hon fortsätter och menar att de dominerande antropologiska tolkningarna av kristendom och kyrkors närvaro runtom i världen har handlat om kristendom som uttryck för modernitet och en förenklad förståelse för vilken roll kristendomen spelar i det lokala sammanhanget. Många antropologer har inte heller sett att kristendom spelar en roll i det sammanhang där man bedriver sina fältstudier. Kanske, skriver hon, är det så att för många västerländska antropologer är den egna, privata närheten till kristendomen alltför påtaglig för att man ska vilja närma sig den. Då är det lättare att studera andra religiösa uttryck. Samtidigt har det under de senaste decennierna vuxit fram en omfattande forskning om olika pingstkyrkor och -rörelser runtom i världen och hur de påverkar och förändrar människors liv, relationer och samhällen. Dessa kyrkors framväxt i Europa studeras också, inte minst olika afrikanska så kallade ”migrant churches” och deras roll i relation till migration, integration och diaspora (se exempelvis McLean-Farrell 2014, Nyamnjoh 2014 och Parris 2014). Även om det handlar om studier av kristendom i den så kallade västvärlden så är det framför allt studier som handlar om vad kristendomen betyder för ”de andra” och inte vad den betyder för ”oss”. Det finns, menar Cannell, anledning för antropologer att studera kristendomens olika uttryck också i de historiska majoritetskyrkorna i den så kallade västvärlden. Kyrkor som inte gör så mycket väsen av sig och som inte är särskilt ”exotiska” men som ändå fortsätter att spela viktiga roller i respektive samhälle.

Nyligen fick jag tillfälle att samtala med den afro-amerikanska antropologen och teologen Linda E. Thomas. Hon konstaterade att för afro-amerikanska antropologer är det självklart att man kan kombinera antropologi och teologi och att man måste studera och förstå den kyrkliga kontexten för att kunna förstå afro-amerikaners situation i USA, både historiskt och idag. Däremot märker hon av en stor okunskap och oförståelse för vad kristendom betyder i USA idag bland vita amerikanska antropologer. Det är förstås en generalisering och uttryck för hennes erfarenhet, men säger kanske ändå något om den blindhet för kristendomens olika uttryck som Cannell ger uttryck för. Petra Carlsson ger i Under strecket (SvD 17/12 2016) en analys av varför Donald Trump går hem så väl i vissa amerikanska pingstkyrkliga och evangelikala kristna kretsar och vilken maktfaktor dessa kyrkor är i USA idag; viktiga aspekter för att förstå den nutida amerikanska politiska situationen. I linje med Cannells kritik mot antropologin är det lätt att generalisera om vad amerikansk kristendom är, men samtidigt som många amerikanska kristna stödjer Trump är det lika många amerikanska kristna som tar avstånd ifrån Trump och hans politik. Kunskapen om kristendomen i dess olika former, i USA liksom i vilket annat land som helst, är viktig för att förstå samhället i fråga. Men kanske är det inte riktigt längre så att det råder stor okunskap om kristendom inom antropologin som Cannell och Thomas hävdar.

Under de senaste 15-20 åren har det vuxit fram ett forskningsfält som går under benämningen Anthropology of Christianity och alltfler antropologer ägnar sig åt kristendomens många olika uttryck. En befogad fråga att ställa är om det behövs ett sådant forskningsfält? Och för det andra, studiet av kristendom är ju inte något nytt, så varför påståendet att det är något nytt, som flera av de involverade forskarna påstår? Joel Robbins (2014) menar att det återstår att se om detta forskningsfält kommer leva vidare under den här benämningen, men han tycker att det har varit en poäng att formera ett forskningsfält som på ett mer medvetet sätt än tidigare studerar kristendomens många olika uttryck och att många av de forskningsfrågor som ställs inom fältet också bidrar till antropologin i stort. Det ”nya” menar Robbins är att det idag finns en medvetenhet om kristendomens betydelse som det inte har funnits hos tidigare generationer antropologer. Antropologiska studier av kristendom blir således allt vanligare och oavsett forskningsfältets framtida väg så har de senaste 20 årens studier bidragit till en mer mångfacetterad och initierad förståelse av vad kristendom kan vara.

Tillbaka till Skärholmen. När man tar tunnelbanans röda linje mot Skärholmen passerar man en rad kyrkor på vägen, från innerstadens pampiga kyrkobyggnader till förorternas Skärholmens torgkyrkor byggda under 1960-och 70-talen, placerade vid förortstorget bredvid shoppinggallerian och vårdcentralen, byggda utifrån en ideologisk tanke om att smälta in i förortsmiljön, med många rum som möjliggör olika typer av samlingar. Mitt i entrén till kyrkan i Skärholmen står en hantverkare och jobbar med något i taket som inte fungerar som det ska. När jag går in genom dörrarna möter jag en kvinna som vänder sig till hantverkaren och säger: ”Gud välsigne dig och det arbete som du gör”. Han ser häpet på henne. Han kanske aldrig har hört de orden riktade till honom förut, ord som man inte hör så ofta i det svenska samhället om man inte råkar befinna sig i en kyrklig kontext. Men för många människor, också i Sverige, är en gudomlig existens en realitet som man tror på och som påverkar de val man gör i livet.

Kyrkbacken SkärholmenKyrkor utgör rum för tillbedjan, samtal, gudstjänster, språkcaféer, öppna förskolor, soppluncher, själavård, körövning, musik och kultur, måltider, interreligiösa dialoger, konflikter, inkludering och exkludering, stillhet och liv. De är rum där genusroller både blir befästa och utmanade. De är rum där frågor ställs som berör klassiska antropologiska forskningsfält så som tradition och förändring, kontinuitet och diskontinuitet, autenticitet och identitet, där invanda sätt att göra saker och ting på ibland utmanas, men också ibland förstärks. Och ser vi till den svenskkyrkliga kontexten så är de rum som det finns starka politiska intressen kring, där frågor debatteras som tydligt relaterar till dagsaktuella politiska processer i Sverige, i Europa och i världen. Separata dop och nattvardsgångar för vita och svarta i apartheidtidens Sydafrika visade på hur religion och politik färgar varandra och det finns ett oändligt antal exempel på hur kyrkor och olika uttryck för kristendom både har underblåst krig och konflikter, liksom verkat för försoning och fredsbyggande. I en nutida svensk och europeisk kontext är det vissa kyrkor som stödjer rådande nationalistiska strömningar, medan andra aktivt utmanar dem. Det finns därför all anledning för antropologer att följa vad som sker i kyrkliga sammanhang.

Bild Kristina Helgesson Kjellin

Kristina Helgesson Kjellin är forskare vid Svenska kyrkans forskningsenhet samt affilierad forskare till Institutionen för kulturantropologi och etnologi vid Uppsala universitet. Hon är författare till boken ”En bra plats att vara på. En antropologisk studie av mångfaldsarbete och identitetsskapande inom Svenska kyrkan” (Artos Academic 2016) och har tidigare bland annat forskat om pentekostala kyrkor i Sydafrika.

Kristina.Helgesson.Kjellin@svenskakyrkan.se

Vill du kommentera inlägget? Skicka e-post till redaktörerna.

Åsikter i inläggen är författarnas egna, inte Sveriges antropologförbunds.

 

En-bra-plats-att-vara-pa

Referenser

Blåder, Niclas, Lutheran Tradition as Heritage and Tool, Church of Sweden Research Series Volume 11, PICKWICK Publications, Eugene, Oregon, 2015.

Cannell, Fenella, Introduction: The Anthropology of Christianity. I The Anthropology of Christianity, Fenella Cannell (red.), Duke University Press, Durham, 2006.

Carlsson, Petra, Därför ses Trump som en skänk från ovan, Under strecket, Svenska Dagbladet, publicerad den 17 december, 2016.

McLean-Farrell, Janice, Uncovering an Alternative Story: Examining the Religious and Social Lives of Afro-Caribbean Youth in London and New York. I The Public Face of African New Religious Movements in Diaspora, Adogame (red.), Ashgate, Farnham, Surrey, 2014.

Nyamnjoh, Henrietta M., ‘Penetrating the Unseen’: The Role of Religion and Spiritual Practices in the Senegalese Boat Migration Process. I The Public Face of African New Religious Movements in Diaspora, Adogame (red.), Ashgate, Farnham, Surrey, 2014.

Parris, Garnet, The Strangers in our Midst: Issues of Misunderstanding between African Migrant Churches in Germany and the Mainstream German Churches. I The Public Face of African New Religious Movements in Diaspora, Adogame (red.), Ashgate, Farnham, Surrey, 2014.

Robbins, Joel, The Anthropology of Christianity: Unity, Diversity, New Directions An Introduction to Supplement 10. I Current Anthropology, Vol. 55, No. S10, December 2014.