av Christer Lindberg

Det förmodligen mest udda inslaget på årets SANT-konferens i Stockholm var nog min presentation av fotoboken New York’s Raven (Transco-Script, Malmö 2017) under sektionen nya publikationer II. Sarah Pink har i sin bok Doing Visual Anthropology (2007) visserligen argumenterat för att all foto- och filmproduktion som används eller presenteras i ett antropologiskt sammahang kan betraktas som etnografi, men i ärlighetens namn har något sådant aldrig varit min avsikt med den här boken som jag betraktar som ett konstprojekt. Bokens korta sammanfattning lyder såhär:

NEW YORK’S RAVEN is a photographic play in five acts based on the lyrics written by Lou Reed, particularly his adaptation of Edgar Allan Poe’s The Raven. Given that Poe has been characterized as ”father of the macabre” and Reed as the rock ‘n’ roll’s Frankenstein, it is dark tale of sexuality and violence, pain and evil. Here Lou himself takes the mythological role of Raven as Trickster, the one who became and remained everything to every man – god, animal, human being, hero, buffoon, he was before good and evil, denier, affirmer, destroyer and creator. If we laugh at him, he grins at us. What happens to him happens to us.

På sidor i tabloidformat rymmer boken cirka 140 fotografier i färg, svart och vitt samt sepia som huvudsakligen är tagna i Lou Reeds hemstad New York. ”Faulkner hade Södern, Joyce hade Dublin och jag har New York – jag kan ingenting göra utanför New York. Det är döden,” konstaterade Reed i flera intervjuer. När han gick ur tiden i oktober 2013 konstaterade poeten och rocksångerskan Patti Smith i sin självbiografiska M Train (2015) att det är oerhört svårt att tänka sig New York utan Lou Reed.

Lewis Allen ”Lou” Reed var inte bara förgrundsgestalt i kultbandet The Velvet Underground och soloartist med hits såsom ”Walk on the Wild Side”, ”Heroin” och ”A Perfect Day” utan även författare och poet. Inspirerad av Edgar Allan Poe mörka poem skapade han på skiva och scen The Raven (2003) tillsammans med skådespelarna Steve Buscemi och William Dafoe. Det mest poetiska som finns att skåda är en ung, vacker, död kvinna, lär Poe ha sagt.

Tillbaka till Stockholm och SANT där min presentation handlade om hur vår vetenskap i det här fallet har inspirerat och utgör bakgrunden för min tolkning av Lou Reed som en modern mytologisk trickstergestalt. De flesta av fotografierna från New York har jag tagit i samband med tre årtionden av arkivforskning vid New York Public Library och Museum of Natural History där Franz Boas och hans studenter (särskilt Paul Radin) varit i fokus. Här finns även en koppling till mitt intresse för den franska sociologin och socialantropologin med Claude Lévi-Strauss i exil under krigsåren. En annan central plats för den som intresserar sig för ämnets historia är London med London School of Economics som var sätet för Edward Westermarck och hans student Bronislaw Malinowski. Men det är inte bara dessa platser och personer som inspirerat New York’s Raven utan framför allt de osynliga sambanden mellan karaktärerna och deras handlingar som kan omsättas i (foto)konstnärlig gestaltning.

För att försöka göra en lång historia kort: Franz Boas behöver förstås ingen närmare presentation och i hans mytmaterial från Nordvästkusten figurerar Korpen som kulturhjälte och trickster. Huvudsakligen baserat på sitt eget fältmaterial från winnebagoindianerna, men även från Boas mytmaterial, skrev Paul Radin 1956 The Trickster som än idag är det definitiva standarverket om denne mytologiske gycklare, till hälften djur, till hälften människa. Alla känner vi Malinowski och historien om hur han hamnade på Trobrianderna. Eller rättare sagt, få känner till hela historien – nämligen att han inte reste ensam med destination Australien. Med på resan som expeditionsfotograf var barndomsvännen Stanislaw Ignacy Witkiewicz, kallad Witkacy. Kanske är det inte heller så känt att det var Sir James Frazers magnum opus The Golden Bough (1912) som tillsammans med Westermarcks fältstudier i Marocko fick Malinowski att bli antropolog.

Nya brickor i spelet är Frazer med sitt epos om magi och rituella kungamord och konstnären Witkacy som tillsammans med Malinowski beundrade detta verk. Ett halvt sekel senare har Lou Reed samma typ av ambivalenta relation till bandmedlemmen och rivalen John Cale samt – inte minst – till popkonstnären Andy Warhol som lanserade The Velvet Underground via The Factory i New York. I bakgrunden finns avantgarde, sadomasochism och flödande heroin tillsammans med Poes oroliga ande.

Malinowski och Witkacy skiljs åt vid utbrottet av första världskriget, då den senare väljer att återvända hem till Polen. Att de slutar som bittra fiender har sin förklaring i att Malinowski efter hemkomsten begår det symboliskt rituella kungamord som Frazer skildrat i sin bok – och då på Frazer själv genom att framställa denne som en oduglig och ovetenskaplig antropolog. Det var en gärning som Witkacy aldrig förlät. Slitningen dem emellan blir idéhistoriskt intressant eftersom när Malinowski själv greppade kameran producerade han en rad etnografiska fotografier som illustrerar det antropologiska relativistiska kulturbegreppet. Malinowski definierade kultur som en funktionell apparat med syfte att garantera människornas välmående. Witkacy å sin sida höll fast vid Frazers universalistiska kulturbegrepp – en mänsklighetens kultur bestående av de högre konsterna. Hans fotografier är av ett helt annat slag än Malinowskis – det är rusiga självporträtt reflekterade i spruckna speglar. Witkacy försökte skåda ner i sin själ – in i mänsklighetens innersta – och vägen dit gick via sprit, heroin och peyote.

På ett märkligt sätt förekommer Poe både Witkacy och Malinowski. Han har skådat det bottenlösa mörker som Witkacy sökte och vandrat genom Joseph Conrads Heart of Darkness (1899) som Malinowski så lidelsefullt citerade i sin dagbok. Människan har i alla tider varit sig lik – en vildsint bestialisk varelse vars enda fullkomliga njutning är att ta någon annans liv. Malinowskis kulturmaskin är inget annat än ett garn som stundstals lyckas hålla besten i schack. Den mördade kvinnan kommer aldrig mer att le eller skratta, aldrig någonsin att leva. Nevermore! På dörrkarmen sitter en stor svart fågel och blickar ner.

Witkacy fick sin hämnd på Malinowski, om än postumt. Det sker i hans märkliga roman The 622 Downfalls of Bungo or The Demonic Woman (1972) som är ett triangeldrama med en demonisk kvinna i centrum (i verkligheten aktrisen Irena Solska). Hon motsvaras av Warhol i relationen mellan Lou Reed och John Cale – en hatkärlek som de tillsammans uttryckte i albumet Songs for Drella (1990). Till den historien hör att namnet Drella är en sammandragning av Dracula och Cinderella.

Som både antropolog och konstnär är jag inspirerad av Claude Lévi-Strauss som tidigare nämnts i förbigående. Kanske får man se New York’s Raven som mitt vilda tänkande och då måste det slut finnas en punkt där alla de spridda spåren strålar samman. Dit når jag genom att avslöja namnet på Malinowskis karaktär i Witkacys nidporträtt – Lord Nevermore!

Christer Lindberg är professor i socialantropologi vid Lunds universitet och även docent i religionsvetenskap vid Åbo akademi. Nordamerikas indianer, schamanism, visuell antropologi och antropologins idéhistoria hör till hans specialisering som forskare. Som fotograf har han publicerat fotoböckerna New York’s Raven (2017), Parisisk serenad (2009), Det gröna hjärtat (2012) och Sea of Shells (2015) tillsammans med Thomas Malm, samt Fascination (2013), föreläst vid Hasselblads Center och haft särutställningar på Kulturen i Lund, Ystads klostermuseum och Axel Ebbes Konsthall i Trelleborg.

christer.lindberg@soc.lu.se

Åsikter i inläggen är författarnas egna, inte Sveriges antropologförbunds.

Vill du kommentera inlägget? Skicka e-post till redaktörerna.