av Ulf Hannerz

Den amerikanska presidentvalskampanjen pågår som värst, med den första debatten härom veckan, mellan kandidaterna: en f d utrikesminister och senator, med vid erfarenhet och överblick, och gammal lokalkännedom om Vita Huset, står mot en storbyggmästare, värd för en TV-show, f d ägare till Miss Universe-tävlingen och till ett misslyckat kvasiuniversitet. Han är okunnig om mycket, en skrävlare, konfliktbenägen i stora och små sammanhang – men mer städad än vanligt i den första debatten – och kanske en nyttig idiot för Vladimir Putin. Man borde kunna förutspå utgången, men när någon månad återstår till valnatten är den ändå inte alldeles säker. Om allt detta har det redan skrivits spaltmil.

Med sina inblickar i samhällen och kulturer runtom i världen har antropologer lätt att ta till jämförelser – ibland precisa, inom avgränsade regioner, ibland mera hisnande, med begrepp som får göra långresor. För några år sedan höll jag ett föredrag på det amerikanska antropologförbundets årskongress som nu snart kommer i en bok, America Observed, där en samling antropologer från andra länder skriver om sina fältstudier i USA. Själv skrev jag om amerikansk politisk kultur, med utgångspunkt i vad en av 1900-talets mest framstående antropologer, Clifford Geertz, skrivit om Bali som förkolonial ”teaterstat”.

Jag har följt amerikanska presidentval rätt systematiskt sedan 1964, då jag som gäststuderande vid Indiana University hörde på min radio om hur den nyss avgångne ambassadören i Vietnam, Henry Cabot Lodge, vadade genom snödrivorna i New Hampshire för att vinna det republikanska primärvalet där, säsongens första. Men mot sommarens slut var det Barry Goldwater som stod som partiets kandidat – varmed republikanerna började sin vandring allt längre högerut. Och några månader senare var det ändå den sittande presidenten, Lyndon Johnson, som stod som överlägsen segrare. Sedan dess har ytterligare åtta presidenter installerat sig i Vita Huset, och kampanjerna har varit ännu flera. Jo, visst kan årets kampanj framstå som unik – men kanske har den förstorat kulturella och strukturella drag som går att känna igen.

Vad var det i dessa kampanjer som så småningom förde mig till jämförelsen med Clifford Geertz’ balinesiska teaterstat? ”Teaterstat” var ett begrepp som Geertz hittade på, inte balinesernas eget. Men med det ville han understryka att vad den balinesiska statsapparaten främst syftade till var skådespel, en dramatisering av den balinesiska kulturens upptagenhet med ojämliket och hierarkisk status. I denna iscensättning var kungarna och furstarna stjärnor, prästerna regissörer, och de vanliga bönderna statister, scenarbetare och publik.

Men den amerikanska politiken spelar upp något annat. Jämfört med Bali är USA Teaterstaten Tvärtom. De värderingar som ska ges dramatisk form är egalitära – även om, eller kanske delvis därför att, den amerikanska samhällsstrukturen med tiden blivit alltmer ojämlik. En presidentkandidat ska framstå som en bra typ, någon med intressen och synpunkter man lätt kan identifiera sig med. I själva verket gör heller inte staten så mycket själv, utan outsourcar sitt dramatiska arbete på marknaden. (Men där finns det specialister, i Hollywood och på många andra håll.)

Hur blev det så? Här måste man begripa den partipolitiska strukturen. Tvåpartisystemet är stabilt, även om partiernas profiler kunnat ändra sig över åren. Tredjepartier kan dyka upp och ställa till trassel, men de vinner inte. Dock är de båda partiapparaterna rätt svaga, och i primärvalen är kandidaterna egenföretagare som har att sätta ihop sina egna valmaskiner, och skapa ett eget varumärke. Då kan det hjälpa om politikens gränser är porösa, så att man kan importera tidigare varumärkesarbete, befintligt symboliskt kapital, från ett annat fält – underhållningsindustrin, affärslivet, det militära slagfältet, kanske religionen. Donald Trump kombinerar de båda första, Ronald Reagan kom från det första, Dwight Eisenhower från det tredje. Bland årets republikanska kandidater fanns också en känd affärskvinna med tveksamt förflutet, och en bestsellerförfattande neurokirurg med kyrklig bakgrund – ingen av dem med någon riktig politisk erfarenhet. Från förra valet kan man minnas ägaren till en stor pizzakedja, som visade sig ha dåligt hum om världskartan. Ett antal generaler med färskare krigsmeriter har också under innevarande århundrade förekommit i spekulationerna kring presumtiva kandidater. (Ska vi söka efter en svensk parallell till sådana utsides meriter blir Ian Wachtmeister och Bert Karlsson, ”Greven och betjänten”, med Ny Demokrati för ett kvartssekel sedan det närmaste vi kommer – men inom det svenska partiväsendets ram höll det inte så länge.)

Mellan valen ägnar många amerikaner politiken rätt förstrött intresse, och även vid presidentvalen är deltagandet med europeiska och svenska mått mätt påtagligt lågt, ofta inte mycket mer än 50 procent. Till stor del gäller det att vinna stöd bland medborgare som kanske annars inte bryr sig om att rösta alls, att fånga deras intresse snabbt och slagkraftigt. Kan man inte ta med sig sitt varumärke från något annat fält kan det gälla ännu mer att spela upp sin personlighet med ett brett register. Guvernör Bill Clinton, med måttlig tidigare nationell ryktbarhet, kunde 1992 framträda i ett underhållningsprogram på TV, på den sena kvällens bästa sändningstid, och spela saxofon iförd mörka glasögon – även om huvudtemat för hans kampanj var ”det gäller ekonomin, dumbom!” I år är frågan om Donald Trumps råbarkade stil kan locka väljare som sällan röstat förr.

Vad har den amerikanska teaterstaten för framtid? Möjligen är den, som sådan, i utförsbacken. Den har väsentligen varit en TV-stat, en massmediestat, och med digital teknik och sociala medier håller effektiva valmaskiner på att ta fram metoder för att nå olika väljargrupper med större precision. Det ska också understrykas att den väsentligen är ett kampanjfenomen. För den kandidat som flyttar in i Vita Huset börjar ett annat liv. Som en gammal delstatsguvernör sagt: ”man kampanjar på poesi, men man regerar på prosa.” När den demokratiska primärvalskampanjen 2008 hunnit ett stycke på väg konstaterade en kritisk New York Times-krönikör att de återstående kandidaterna var tre advokater som var gifta med tre andra advokater. Kanske den mer poetiska delen slutar i januari, efter installationsceremonin, då den nye presidenten med sin partner (2017 blir det kanske ingen ”First Lady”?) går till fots ett stycke på Pennsylvania Avenue mot Vita Huset, för att visa sin medborgerliga vanlighet.

När presidentkandidater har rätt tunna konventionella politiska meriter kan de ibland  (om de kommer så långt) försöka kompensera det med en välrustad vicepresidentkandidat.  Årets två val – en guvernör från Indiana, en senator från Virginia – har bägge gått den långa vägen. Men här kan det finnas fler faktorer att tänka på. En vicepresidentkandidat får förstås inte framstå som så attraktiv att han/hon hotar att ta över huvudrollen. Det kan också gå att använda vicepresidentkandidater som kamphundar, särskilt bitska i sina angrepp på motståndarsidans presidentkandidat, medan den egna presidentkandidaten kan sträva mot en mer respektabel aura. Men DonaldTrump är sin egen kamphund. I år kan man kanske undra om inte Hillary Clinton, med senaten och utrikesdepartementet som tidigare arbetsplatser, egentligen skulle varit den perfekta vicepresidentkandidaten – om det nu inte varit så att hon också är f d presidenthustru. Och även om hon stundtals var rätt uppsluppen i den första debatten verkahannerzcdum-nolar det heller inte ligga för henne att spela saxofon på någon TV-show.

Ulf Hannerz är professor emeritus i socialantropologi vid Stockholms Universitet. Hans nya bok, Writing Future Worlds: An Anthropologist Explores Global Scenarios, kommer ut i New York i höst.

Vill du kommentera inlägget? Skicka e-post till redaktörerna.