av Nicholas Waller

Fotograf: Rob Wilson

Indianer. Ni vet, de där som har fjädrar på huvudet, bor i tipis och fajtas mot cowboys. Den enkla bilden känner alla igen. Vissa kanske tror att indianernas ”värld” är som i Tintin-böckerna och som i filmerna. Andra förstår att vi ramar in vår värld i oftast förenklade generaliseringar men att vi sällan ser hela bilden. Den senare är en drivkraft för oss samtida antropologer. Vi vill ta generaliserade saker och göra dem komplexa och överraskande eller ta komplexa saker och göra dem vardagliga och normativa. För så är världen. Världen är ett ständigt in-zoomat objektiv som lika snabbt måste zoomas ut igen för att ändra perspektiv. Problemet är idag att vi sällan får möjlighet att stanna upp och zooma in eller zooma ut. Vi får en bild, en tagning av något någonstans i världen och sedan följs den av en massa tyckande och moraliskt sidväljande. Det är kanske egentligen ett egoistiskt projekt när vi människor förknippar idéer, världshändelser, produkter till oss själva via sociala medier. Facebook är en plattform där många skapar det jag de vill. Vi kan aktivt välja i vilket ljus vi ska belysas för att framhäva hur vi bäst kommer bli uppfattade av andra.

Indianer. De har däremot inte alltid haft möjlighet att välja vilka de vill vara och uppfattas som. Columbus kallade dem för ”indianer” för att han trodde han hade kommit till Indien. Därefter fick ursprungsfolk i Syd- och Nordamerika kallas för något de inte kände sig hemma med och som inte hade att göra med vad de kallade sig själva.

Idag pågår en kamp som har fått mycket mediauppmärksamhet världen över, men kanske framförallt via sociala medier. Hunkpapa och Yanktonai Dakota-folket på Standing Rock-reservatet i North Dakota och South Dakota i USA uttrycker högljutt sitt missnöje med ett planerat ojlerörsprojekt, Dakota Access Pipeline, som ska dras strax norr om reservatet, genom Missourifloden och vidare genom angränsade delstater för att transportera oljan från North Dakotas exploderande frackingindustri. Dakota-protesterna började med ca 40 personer men har snabbt vuxit till flera tusen individer på plats som representerar olika stammar från hela Nordamerika, samt icke-ursprungsfolk som vill vara med och stödja kampen. På sociala medier är det 100 000-tals flera som känner med Standing Rocks kamp. Varför?

Standing Rock kämpar för att skrota oljeröret och för att skydda framförallt Dakota-folkets vattendrag – Missourifloden. Floden är folkets dricksvatten och ett oljeläckage skulle ödelägga samhället. Det är inte så att de var nöjda innan heller. Amerikas ursprungsfolk är vana vid att bli undantryckt från det icke-indianska samhället samtidigt som indianer ska hyllas för sina kulturella identiteter. Det är vanligt hos icke-indianer att se indianer fortfarande som exotiska varelser från förr. De får hemskt gärna bo i tipis och rida häst och ha fjädrar i håret. Det tycker vi om! Men vi tycker det är synd om de kör nya bilar, chattar via iphones och har vinstdrivande verksamheter som kasinon. Det överensstämmer inte med den bilden vi har skapat av dem och då blir det inte autentiskt av indianerna, eller hur? Om man nu resonerar så här kring bilden av vem en indian är och inte är så kanske vi kan förstå något om varför Standing Rocks kamp har fått så stor spridning.  Människor känner sympati för Sitting Bulls folk och den förlorade friheten och det självförsörjande levnadssätt som den gamle ledaren symboliserar.

Jag började först snappa upp händelserna på Standing Rock i augusti i år via Facebook. En vän i Oklahoma postade en video om arga kvinnor i Standing Rock som protesterar mot oljeröret. OK, tänkte jag, nu händer det på flera ställen än till exempel i Wisconsin och Minnesota där ursprungsfolk och miljöaktivister har drivit hårda kampanjer mot politikerna, satt sig emot nya gruvplaner och även oljerörsledningar genom viktiga landområden. Återigen var det inte frågan om att dra rör genom reservaten utan genom känsliga vattendrag till exempel där Ojibwe-indianer samlar vildris och fiskar. Sedan augusti har uppdateringar om Standing Rock bara flödat in på sociala medier, samtidigt som det varit relativit tyst i nationella medier i USA. Frågan om oljerörsdragningen rörde visserligen indianer men röret dras genom privat och federal mark och inte genom reservatet. Det gör att en del amerikaner går och kliar sig i huvudet om varför indianer gnäller om det hela. Egentligen är det betydligt mer komplicerat än så. För det första så hade inte konsultarbetet med stammen gått rätt till vad gäller kulturarvsplatser med lämningar och begravningsplatser. För det andra så har Standing Rock och miljörättsorganisationer kommunicerat med federala Army Corps of Engineers angående exploateringsprojektet i två års tid om konsekvenser för vattendrag. För det tredje så har USAs avtalsbrott 1874 gentemot the Great Sioux Nation (samtliga sioux-talande grupper som förenades under 1800-talet) aldrig lösts och vatten och land omkring Standing Rock är en del av ett omstritt avtalsområde.

Om det nu är så att privat egendom i USA är heligare än kyrkan så är det i konflikt med en viktig föreställning av världen som Dakota oftast har. Det är en världsbild som känns igen hos många ursprungsfolksgrupper i USA där kulturella praktiker och filosofi kring upplevelsen av andlighet befinner sig i direkt relation till land och vatten och inte känner till reservatgränser och privat mark. Det var ur denna konflikt som i augusti i år till slut gav Standing Rock uppmärksamhet globalt och skapade vrede bland ursprungsfolk världen över. Företaget som driver utbyggnaden av oljeröret började arbeta nattetid i smyg på privata markområden för att undvika uppmärksamhet. De började gräva genom känslig terräng mindre än ett dygn efter Standing Rocks Cultural Preservation Officer återigen informerade myndigheter om tidigare okända kulturlämningar i området, inklusive begravningsplatser. Dessa blev förstörda av företaget, men det väckte folks engagemang till att forma en folkrörelse.

De romantiserade indianer som ännu en gång blir trampade på av kapitalistiska vinstdrivande kolonister måste hjälpas. Symboliken kring Standing Rock förändrades drastiskt efter detta övertramp. Privata säkerhetsvakter attackerade arga men fredliga aktivister med hundar och använde pepparspray på kvinnor och barn. Allt detta skedde på ”privat mark” i ett område som egentligen stulits från Siouxfolket efter slaget vid Little Bighorn 1876.

Responsen har blivit massiv. Det som var ett problem för folk i Standing Rock är nu plötsligt en sak för Hollywoodstjärnor, miljöaktivister, stammar från hela USA och även ursprungsfolk globalt. Enskilda samer och samiska organisationer i Skandinavien uttrycker att de känner igen sig i Dakotaindianernas kamp och har gjort flera upprop för att stödja Standing Rock. De ser likheter med proteströrelsen mot ett flertal gruvförslag i svenska Sápmi som till exempel Gállok i Jokkmokks kommun. I slutet av september i år så besökte bl a. den samiska artisten Sofia Jannok Standing Rock för att visa sitt stöd. Hon räckte över en flaska med källvatten från sin by till Chairman Archambault, samt en kåsa för att symbolisera en gemensam förståelse för vattnets betydelse i ursprungsfolkssammanhang, vatten som livets källa och identitetsbärande. Standing Rocks sak är nu allas sak – inklusive min.

Att det är min sak är tvåsidigt. Å ena sidan är jag antropologen som forskar kring ursprungsfolks gemensamma och skilda perspektiv på miljö som uttryck för ursprungsfolksidentitet genom miljöaktivism eller dess motsats genom stöd för exploateringar av naturresurser. (Just det. Det finns ursprungsfolk som gärna vill exploatera sina landresurser. Crow (Apsáalooké) i Montana har kämpat i decennier för att få till stånd en egen kolgruva på reservatet.) Å andra sidan är det jag som människa, som levande varelse på denna planet som förstår att något måste ske så att vi på ett grundläggande sätt förändrar hur vi utnyttjar jordens begränsade resurser.

Vi känner igen något moraliskt brottsligt mot vårt eget ego. Vi, som inte är från Standing Rock, som inte är indianer, förstår på något sätt ändå att tillmötesgå oljeindustrins girighet är fel väg att gå i den världen vi har skapat. Men vilken symbolik Standing Rock har för var och en skiljer sig förmodligen åt. Är det den allmänna kampen mot klimatförändringar som engagerar oss? Är det för att man upplever att det är en övertramp mot Standing Rocks avtal med staten? Är det för att någon är bonde och också är beroende av rent vatten till sin gård och odlingsmark? Eller är det för att man vill använda Standing Rock som en symbol för sin egen kamp i att stärka sin identitet i motsättning till kolonialismen? Standing Rock gör att vi existentiellt står vid en skiljeväg angående hur vi vill ha det i framtiden.

Andra indianer och ursprungsfolk känner bättre igen sig i Standing Rocks kamp än vi som inte tillhör dessa grupper.  Standing Rock har blivit en symbol för en identitet som ursprungsfolk och används för att stärka deras existens i den globala maktdiskursen. Vid närmare eftertanke har debatten och upprördheten kring ursprungsfolks rättigheter inte varit lika stor kring exakt samma problematik i Syd- och Centralamerika där ursprungsfolk till och med har dött i sina försök att skydda sina landområden och vattendrag. Varför är det så? För att förstå detta, tror jag vi får gå tillbaka till hur vi avbildar Nordamerikas indianer och den symboliska romantiken kring deras indiankulturer som finns världen runt. De flesta skolbarn i Sverige vet förmodligen mer om ursprungsfolk i USA än om samer i Sverige. Därför blir Standing Rock en viktigare kamp att identifiera sig med.

Men vad är då kampen om dess symbolik är en existentiell utforskning av vad det betyder att vara ursprungsfolk? Det kanske inte är en kamp som vi vanligtvist tänker. När Hopi-indianernas delegation dök upp på Standing Rock så hade den med sig ett tydligt budskap. Det var samma budskap som hela jordens befolkning egentligen bör identifiera sig med – vatten är liv! Hopi-indianer för också en långdragen kamp för att behålla sina vattendrag i ett område som är betydligt torrare än North Dakota och där varje droppe räknas. En video dök upp på Facebook en dag och visade hur Hopi-delegationen tågade genom protestlägret vid Standing Rock med ceremoniell sång och sjöng en bön som alla där kunde känna igen sig i. Det var något med stämningen i den filmen som gjorde att man fick tänka om definitionen av ’kamp.’ Filmen visade en disig morgon och solen skimrade vid horisonten. Stillsamheten och tystnaden kring deras tågande var rotat i en stark identitet kopplat till en allmän indiansk syn på människans sociala och livsgivande samspel med vår jord och den plats vi alla kommer från. Deras sång och tågande förenade allt detta. Kampens symbolik blev en global bön för en bättre framtid tillsammans och mindre av en ’kamp.’  Det blev till en kallelse till välbefinnande och att stanna upp, lyssna och se sig omkring på allt som zoomas in och ut och att hitta den mark man står fast på.

nicholas

Nicholas Waller disputerade 2015 på Institution för globala studier vid Göteborgs universitet med sin avhandling Exactly in the Right Place: Making and Maintaining a Crow Indian Landscape. Han arbetar som lärare i socialantropologi vid samma institution och forskar om ursprungsfolksidentitet och den globala miljöaktivismen med perspektiv från USA och Sápmi. Han har även forskningsintressen i hälsa och välbefinnande bland ursprungsfolk. Nicholas.waller@globalstudies.gu.se

Vill du kommentera inlägget? Skicka e-post till redaktörerna.