av Hanna Wittrock

Åhh älskar dina smycken men går i konkurs snart pga lyxloppisen.

Ha ha.


Haha… too true, jag vill knappt tänka på hur mkt jag köpt via lyxloppis… men sen tänker jag… jag har ju sparat sjukt mkt pengar…vilken investering va?! 


Hahaha! Jag ser alla mina inköp som investering…. I mitt välmående. 


Citatet ovan är hämtat från Facebook, en av de mest populära platserna i cyberrymden. En av de tjänster som Facebook erbjuder är möjligheten att skapa grupper med särskilda inriktningar för nätverkets medlemmar. Den här texten handlar om så kallade köp- och säljgrupper, även kallat shoppinggrupper, vilka jag har glädjen att studera. Grupperna består av medlemmar som säljer, köper och byter kläder och andra ting med varandra. Variationen av shoppinggrupper är i princip oändlig. Det finns shoppinggrupper som nischar sig mot retro eller vintage, barnkläder, heminredning, musik, ja till och med vapen och droger. Shoppingen på Facebook har utvecklats till en global, massiv trend.

Dialogen som inleder det här inlägget är hämtat från en av de absolut största och snabbast växande svenska shoppinggruppen på Facebook: ”Lyxloppis”. Medlemsantalet är uppe i 41 000 medlemmar och växer med ca 1000 medlemmar i veckan.

Citatet ovan pekar på ett konsumtionsbeteende som visserligen verkar skänka glädje men också kan liknas vid ett shoppingberoende. Den här dubbelheten är något som är återkommande i de redogörelser jag har tagit del av. Flera som jag har intervjuat beskriver bläddrandet (”scrollandet”) mellan annonser, jakten och köpet som berusande. Jag känner igen känslan själv. Innan jag började studera shoppinggrupperna var jag nämligen i högsta grad själv aktiv i ett par grupper, särskild grupper med inriktning mot retro och vintage. För mig kom vändpunkten när min yngste son började kalla mig ”Mamma telefon”. Min aktivitet i retrogrupperna förbyttes i ett intresse att förstå. Varför är shoppinggrupperna så fängslande?

En rimlig förklaring är att shoppinggrupperna innebär en möjlighet att komma över dyra märkesgrejer till betydligare lägre pris än de säljs för i butik. Shoppingen av vintage-prylar skulle kunna ses som ett utslag av intresse för hållbar konsumtion. Konsumtionen på Facebook kan också förstås som ett typiskt fenomen i det senmoderna konsumtionssamhället. Grovt förenklat är den ledande idén att människor förtingligas (blir till objekt) och konsumtionsvaror förmänskligas i ett samhälle där konsumtion nästintill blir synonymt med självförverkligande.

Förhållandet till de varor som säljs eller byts inom Facebookgrupper är inte sällan kärleksfullt eller till och med passionerat. En tolkning är att bild och text skall fungera som en sluss till plagget eller saken, ett sätt att komma så nära det som det bara går virtuellt. Denna kommentar av Clara, en deltidssjukskriven förskolelärare i tjugoårsåldern, är belysande i detta avseende:

Jag tycker om att känna på materialet och prova så egentligen så borde inte jag vara nån som köper på nätet för jag tycker om att titta och känna och vara nära plagget och skapa en relation till plagget men så efter ett tag så lär man sig att skapa en relation till plagget fast på nätet.

Relationen till plagget, till exempel till ett par skor som Clara köper av mig, skapas genom att hon föreställer sig klädd i dessa i olika situationer, ”Hur glad jag kommer vara när jag har på mig (dem) […] Så jag behöver skorna! Nu är mitt liv fulländat. Tills i morgon.”

I vissa grupper lägger medlemmar upp bilder sig av själva kramandes ett älskat klädesplagg. Detta förekommer särskilt i grupper som har varumärket Odd Molly som nisch. Gemenskapen i grupperna bygger på den delade kärleken/besattheten till/av märket Odd Molly. Klädesplaggen är deras käraste ägodelar, deras ”mollisar”. Min senaste intervju gjorde jag just med ett par Odd Mollyfantaster. På en av bilderna här bredvid ser du mor och dotter, båda klädda i Odd Molly.

Det är inte bara själva köpet som väcker lustkänslor. Att ens annons bekräftas i form av positiva utrop, snabba köpbeslut och gillamarkeringar (”likes”) kan också ge säljaren en adrenalinkick. Som en medlem säger ”Ju fler likes man får på sin annons ju bättre mår man.” Kontakten mellan gruppernas medlemmar präglas av ett intensivt text- och bildflöde, strösslat med emojis. Vanligen utbyts dessa bekräftelser mellan kvinnor, vilka utgör lejonparten av alla medlemmar. När så en man i lyxloppis lägger upp en halsduk från Chanel till försäljning uppstår följande utbyte mellan honom och en kvinnlig medlem, som inleder konversationen kring halsduken:

OMG vilken skönhet !J

Va… i mig eller halsduken???

Men besattheten kan slå över. Linda, som är en mäklare i trettioårsåldern, beskriver sitt förhållningssätt med följande ord:

Har jag inget att göra kan det lätt bli [att jag är inne i grupperna] fyra, fem gånger om dagen. Då kan jag gå in och skrolla, skrolla, skrolla och ibland… så upptäcker man att man har skrollat i en kvart… Det slukar jättemycket tid. Jag vet ju med mig att jag inte borde gå in så himla ofta men jag gör det ändå likt förbannat så jag försöker iallafall att bara gå in en gång om dagen… Är det nånting jag vill ha dessutom så jag bara känner att ”Wow, det där vill jag ha”, kärlek vid första ögonkastet, då kan jag sitta och titta bara på de bilderna i fem minuter…

Elin, som är i fyrtioårsåldern, är med i 46 grupper. Liksom hos Clara väcker konsumtionen ångest.

Problemet är att detta ständiga köpande och säljande har skapat en enorm ångest och oro. Den gör sig inte alltid påmind, [inte] så länge jag håller jämn takt med att sälja. Köper jag för mycket är det svårt. Det är en tillfredställelse som bara håller i sig en kort tid. Att vara den som skriver ”köper” först i kommentarsfältet är som att slänga sig över mållinjen i ett viktigt lopp, det gäller att vara först. Det gäller sekunder. Sedan kommer ångesten och känslan ”jag behöver inte denna/varför skrev jag köper?”. Det är som om köpandet måste fylla ett tomrum, ett stort svart håll. Kan bero på att jag inte mår helt ok i mig själv. Måste stänga av aviseringarna från grupperna för att inte få upp nya annonser i det vanliga facebook-flödet för då triggar det en inre stress. Det är som en drog, ett gift, som ett beroende. Lika svårt att sluta med som socker, alkohol eller rökning.

Begäret behöver inte nödvändigtvis betraktas som ett suktande efter döda ting. Drivkraften att spendera tid och pengar på köp- och säljgrupper på Facebook tror jag också vittnar om ett socialt behov. Ellinor formulerar samspelet på följande vis:

Jag älskar det sociala samspelet i grupperna. Eftersom jag inte har någon i min närhet som har lika stort intresse av detta så tycker jag det är ännu roligare att få prata med personer med samma intresse. Man skapar nästan alltid en liten diskussion med personen man köper och säljer av. I dessa grupper tror jag det sociala [är] viktigt just för att alla delar samma intresse.

Att transaktioner har en central roll för att skapa och upprätthålla sociala relationer är särskilt tydligt i samhällen som inte präglas av marknadsekonomi, det visar flera antropologiska banbrytande, klassiska arbeten. En av de mest kända är Bronislaw Malinowskis redogörelse för den så kallade Kula-ringen på Trobrianderöarna, i Melanesien. Kula-ringen sluter sig över farofyllda vatten och över dessa färdas halsband i en riktning och armband i en annan. Syftet med Kula är, enligt Malinowski, att skapa samhörighet hos ett folk som är geografiskt utspridda med hjälp av handeln med smycken.

Trots att Facebookloppisarnas medlemmar lever i ett marknadsekonomiskt samhälle kan kanske Malinowskis tolkning av kula-ringen som ett sätt att skapa samhörighet och solidaritet i en vidsträckt och fragmenterad övärld appliceras också på shoppinggrupperna på Facebook. Facebookgrupperna fungerar som mikrosamhällen med tydliga regler och en tillit mellan gruppens medlemmar. Tilliten krävs för att möjliggöra ekonomiska transaktioner med älskade ting utan annan säkerhet än en välvillig smiley. Som eftertraktad valuta fyller också tilliten ett känslomässigt behov som ligger till grund för alla mänskliga relationer.

Hur kan då shopping inom grupper på Facebook förstås, som långt gången lyxkonsumism eller som en reaktion mot densamma? Är kommersen på Facebook ett uttryck för glupande habegär och bekräftelsebehov eller är den en möjlig väg att skapa mänskliga relationer över nätet utifrån gemensamma intressen i kvalitet och hållbarhet? Mitt svar är att grupperna har inslag av båda perspektiven. I Lyxloppis- och retrogrupperna möts två av de mest utmärkande, och i förhållande till varandra motsägelsefulla, aspekterna av senmodern modekonsumtion, nämligen lyx och second-hand. I Lyxloppis säljs lyxartiklar second hand. I retrogrupperna förvandlas begagnade äldre plagg och prylar, såsom städrockar och mysdresser, till åtråvärd lyx.

 

Hanna Wittrock är en modebiten socialantropolog med ett stort intresse för frågor som rör samhällets integration i förhållande till praktiker och institutioner som t.ex. mode och teater.

Hannas pågående forskningsprojekt, ”Shopping och sociala relationer på Facebook” (finansierat av Handelsrådet) handlar om ett av de mest oväntade och snabbast växande konsumtionsrelaterade verksamheterna just nu: Köp och sälj-grupper på Facebook. Grupperna har olika inriktningar såsom lyx, retro, barnkläder eller heminredning och kan ha många tusen medlemmar. Ett viktigt inslag är det sociala som ibland nästan överskuggar de ekonomiska transaktionerna. Hur förhåller sig det sociala samspelet till det rena konsumtionsbegäret? Och hur kan shoppingen på Facebook komma att påverka övergripande konsumtionsmönster?

hanna.wittrock@soc.lu.se

Vill du kommentera inlägget? Skicka e-post till redaktörerna.