Av Magnus Dahlstedt

Smedby-Rambodal-Styrstad, Norrköping, augusti 2026

Hösttermin. Första arbetsveckan efter semestern och en månad kvar till valet.
Löpturen tar mig runt kvarteret, fram mot butiken. Tvärs över vägen kommer ett hamrande ljud. Noterar en figur stående intill skogen av valaffischer. Det ser ut som de är på väg att få sällskap av någon av Moderaternas lokala kandidater.

Smedby/Rambodal behöver en högstadieskola, utbrister kvarterets liberala företrädare strax framför den hamrande kampanjarbetaren.

Politiken kryper allt närmare.

Undra hur de beräkningarna gjorts, med tanke på överetableringen av skolor på den lokala skolmarknaden. Lockbetena anhopas i jakten på att bryta igenom larmet.

***

Under tunneln, förbi kyrkans lokaler och längs asfalten upp mot stigningen där stad möter land.

Kvällssolen lyser upp grusvägen. Fälten har vuxit till sig ordentligt sedan senaste vändan. En hårig boll urskiljs längs vägrenen, en katt.
Den vrider huvudet, tittar förstrött ut mig, reser svansen och böjer den inåt ryggen.
Undra vad den försöker säga mig.
Påminns om gåtan som jag vaknade med en natt förra hösten. Ibland undrar jag verkligen hur hjärnan fungerar. Just den här natten är ett av tillfällena där undran är som störst.

Under de gångna veckorna hade jag ägnat mig åt en intensiv genomgång av insamlat material inom ramen för en studie av insatser för förebyggande socialt arbete, inför arbetet med att skriva en rapport utifrån studiens resultat. I högarna av transkriberade intervjuer och observationsanteckningar var det något som ständigt återkom: oron.
Skottlossning på öppen gata. Bomber detonerade. Dödslistor cirkulerade med vindens hastighet. Norrköping omtalades, återigen, som Sveriges Chicago.

I spåren av den eskalerande våldsspiralen spreds oron. Och i och med att oron fick fotfäste blev våldet en mer eller mindre naturlig del av stadslivet. Det onormala blev en slags oönskad normalitet.

***

Där grusvägen delar sig tar jag av till vänster, uppför motlutet förbi stallet. Håller andan, men luften sticker ändå i ögonen. På väg utför möter motvinden upp. Den tar tag i löven på björkarna på varsin sida av vägen. Grönt skiftar till gult, följer vinden ner mot marken.

Genom lövtaket rör sig något i riktning in mot stan, ett segelflygplan. Motvinden får den att lyfta. Tänk om också mina steg kunde få ett lyft i motvinden.

Vi blev snart vana vid att höra ljudet av helikoptrar hovrande ovan taken kvällstid. En trygghetsskapande insats, förklarade polisen. För min del fick insatsen snarare otryggheten att väckas till liv, lämna spår av oro.

Trots insatserna och en viss dämpning av våldsamheterna har oroligheterna fortsatt.
Sömnen övergick abrupt i en uppenbarelse:

Det återkommande pratet om oro. Kanske kunde det summeras i form av en gåta. Med kaffet puttrande i köket bubblade rad för rad fram.

Alla viskar mitt namn. Men ingen vet vem jag är. Jag är förutsättningen framför alla andra. Samtidigt önskar alla att jag inte fanns. Alla vill hitta mig, låta andra veta var jag är. Ibland behöver jag tystas, ibland förstärkas.
Vem är jag?
Oron.

***

Äppelträden är välfyllda, men ingen verkar särskilt pigga på att plocka.
Utförslöpet kommer som en räddning. Vid korsningen är det bara långsidan på den nyinvigda låg- och mellanstadieskolan som återstår innan det går att skönja vårt hus uppe på berget.

Parallellt med genomgången av materialet som andas oro hade jag tillsammans med ett par andra kollegor varit i färd med att färdigställa en rapport utifrån en annan studie, också den genomförd i Norrköping. Den aktualiserar en annan högst påtaglig källa till oro, nämligen barnens skolgång och mer specifikt vilken skola de ska välja, som på bästa sätt kan tillgodose just deras behov, intressen och önskemål inför framtiden.

Det huvudsakliga mönstret vi kunde urskilja i intervjuerna som gjorts med elever strax innan och efter valet till högstadiet var att det viktigaste i valet av skola inte nödvändigtvis var att välja rätt. Det viktigaste var snarare att inte välja fel. Oron handlade först och främst om att hamna i en skola som upplevdes som otrygg. Med det avsågs skolor på långt avstånd från hemmet, där det inte finns några kompisar. Med andra ord tycks valen i hög grad göras med hänsyn till upplevelsen av trygghet.

Bland eleverna kunde vi endast urskilja ett enda undantag, och det var en kille som kommit i kontakt med kommunens förebyggande sociala arbete som berättade för oss att han valde skola på rakt motsatt sätt, jämfört med resterande elever. När han skulle välja skola inför högstadiet valde han att söka sig bort från skolor där han visste att han kände någon. För honom skulle dessa umgängen nämligen innebära risk för att hamna i fel sammanhang och därmed fortsatt otrygghet.

Oron omger oss snart sagt överallt, bildar ett nav. Om det inte vore för oron så är det många av insatserna som bedrivs i exempelvis skolans eller socialtjänstens regi som inte ens skulle existera.

***

Under bron, upp vid hundgården. Två personer är på väg ut genom grinden med sin fyrbenta familjemedlem. Varför har de inte kopplat den?
Oron får stegen att driva upp tempot.
Kopplet som inte finns får mig att tänka på Martin, som numera är chef vid en av de pedagogiska institutionerna vid Malmö universitet. Vi känner varandra sedan tiden då han gick forskarutbildningen, och jag var hans biträdande handledare. Avhandlingen handlade för övrigt om just skolval, som symtom på och effekt av samtiden svenska marknadsskola.
Senast vi träffades bad jag honom berätta om en pågående studie om skolfrånvaro, där han tillsammans med en kollega intervjuat professionella i så kallade skolsociala team, socialtjänsten, specialpedagoger, kuratorer.

– Vad är bakgrunden till dessa team, undrade jag.

– En ökad grad av panik, förklarade Martin, allt fler elever som inte kommer till skolan, tilltagande psykisk ohälsa, sämre skolprestationer. I bakgrunden finns rubriker om att vi riskerar att tappa en generation, om en epidemi av hemmasittande som breder ut sig.

– Hur ställer sig föräldrarna till teamens arbete?

– De är oftast tacksamma för hjälpen de får, men också trötta på alla möten. De har en stor oro för barnens framtid, en rädsla för att de inte ska ha en framtid. Politiker ger också uttryck för oro, men den handlar mer om att landet ska förlora i konkurrenskraft. Vi behöver nya ingenjörer, ropar de, hur ska det gå till med alla unga som ligger hemma i sängen och spelar tv-spel? Oron är att landet ska tappa i det globala racet.

– Oron, vad handlar den om?

– Den eviga rädslan för att inte bli behörig, skulle jag säga.

– Brist på kunskap?

– Nej, inte kunskap i sig, utan betyget.

– Inträdesbiljetten.

– Ja, när jag tänker efter. Kan inte minnas att jag nånsin hört nån större oro över att barnen inte får med sig kunskaperna de behöver, för att kunna förstå saker.

– Intressant.

– Det som att intresset alltid riktas mot kunskapens bytesvärde, vad den ska användas till, inte bruksvärde, kunskap för kunskapens egen skull.

– Är inte det lite konstigt? Som om skolans främsta uppgift inte vore att skapa kunskap?

– När du säger det…

– Som om skolan inte vore en skola, vad är den då?

***

Jag når den sista tuffa etappen på dagens runda, stigningen upp för berget hem till slutstationen.

Andfådd hoppas jag på ännu en uppenbarelse, i form av en ny gåta. Som reder ut vad skolan då egentligen är för något, om den inte längre är en skola.

Kanske är den ett symtom på en samtid där välfärden i allt mindre grad är en offentlig angelägenhet, och i allt större utsträckning framstår som en marknadsplats, som går ut på att till varje pris stimulera alltings konkurrenskraft med siktet inställt på evig tillväxt. Där var och inte bara är fria utan tvungna att välja sin egen framtid. Inte minst genom att välja skola. Samtidigt som den enskilt mest avgörande faktorn som avgör hur det går i skolan inte går att välja, vilka föräldrar och hemförhållanden du växer upp i.

Om författaren