Av Magnus Dahlstedt

Äntligen. Semesterns begivenhet: roadtrip norrut tillsammans med min fru Anna, längs kusten, inåt landet, via Kiruna vidare mot Narvik, neråt igen genom Sverige.

Efter en lång rad av dagar i sträck med illröd väderkarta i morgontidningen möts vi av moln till frukost. Fukten på grusgången vittnar om att det har regnat under natten.

Väderrapporterna varnar för fortsatt hög brandrisk norrut, efter de senaste veckornas temperatur uppemot trettio grader. 

Avrundar frukosten med att gå igenom högen av olästa tidningar. Stannar till vid lokaltidningens debattsida. Semester har blivit en klassfråga igen, lyder rubriken. Artikeln är skriven av en Bo Jeppsson, en samfundsledare för Frälsningsarmén.

Att åka på semester är kanske det svenskaste som finns, inleds ingressen, fortsätter: Fast alla har inte råd.

Fattigdomen som breder ut sig, tar inte semester.

– Vanliga barnfamiljer har inte råd att byta miljö några veckor, konstaterar Jeppsson.

Artikeln får mig att minnas en av böckerna som fick följa med hem från det senaste besöket till farfars stuga, en i högarna av utgallrade titlar från hans väldiga samlingar på vinden. Smiter upp på övervåningen, packar ned den i ryggsäcken, bland kortlekarna och övriga titlar från toppen av läslistan.

* * *

Bockar av de sista sysslorna på att-göra-listan. Bagageluckan går igen utan svårigheter, likaså locket på takboxen.

För ovanlighetens skull väljer vi att avstå musik för att i stället lyssna på sommarprat i bilen. Anna läser upp namnen på årets startfält. Signaturen ljuder. Det är som att den rullat för evigt, i alla fall har jag hört den spelas så länge minnena sträcker sig.

Den väsande rösten tillhör Dragomir Mrsic, numera mest känd som skådespelare och programledare, men med ett förflutet som djupt involverad i den kriminella världen.

Berättelsen tar mig med på en resa i tiden som får bilens färd att försvinna ur mina tankar. Mrsic beskriver uppväxten i före detta Jugoslavien, om den kvardröjande oro och rädsla som tumultet i familjen lämnat efter sig, mötet med Sverige och försöken att skapa ett nytt hem på en ny och till en början helt obekant plats.

– Jag minns inte planet, berättar han, jag minns inte passkontrollen. Men jag minns lukten, Sverige luktade kall luft. Diesel, rengöringsmedel. Och något jag inte kunde sätta ord på då: trygghet. Vi klev in i en lägenhet i Fittja. Allt var grått. Det var en annan sorts gråhet än hemma i Bosnien. En välvårdad svensk gråhet.

Erfarenheten som fyller kupén påminner om den som förmedlats i oräkneliga samtal med människor jag kommit i kontrakt med runtom i landet, som likt Mrsic sökt sig till Sverige för att skapa sig ett nytt liv.

– Jag lärde mig svenska snabbt, fortsätter Mrsic, det gör man som barn. Men det är mer än ett språk. Jag lärde mig tystnaden. Den svenska tystnaden i trapphuset, i väntrummen, i blicken. Här slogs man inte, här tittade man bort. Vi var invandrare, juggar. Man sade inte mycket till oss.

Vägarbetet mellan Katrineholm och infarten mot Annas föräldrar utanför Eskilstuna har gjort framsteg.

Köer genom Eskilstuna.

Den bruna skylten pekar in mot höger: Tidö. Med Tidö-regeringen som styrt skutan senaste åren har tystnaden som mött Mrsic och många med honom blivit ett vrål. Hur kan misstron mot de främmande få ett slut?

Tänker på sandslott. Ber Anna byta musik. Spellistan som rullat fram tills nu ersätts av Jimi Hendrix.

And so castles made of sand

Slips into the sea, eventually

Regeringar kommer, regeringar går. Avtal sluts, avtal avslutas. Slott byggs, slott följer vågorna ut till sjöss.

Raderna av bilar i olika storlek tätnar, ett tecken på att vi närmar oss knutpunkten Västerås. Rondellen vänster, rakt norrut.

Sala nästa. Rakt fram vid rondellen med de små stenarna i en ring i mitten. Som en kopia av Stonehenge, fast i miniatyr.

Den mindre trafikerade vägen genom landskapet tar oss snett nordost, över Nedre Dalälven.

En av byarna susar förbi. Namnet på skylten klamrar sig fast: Främlingshem. En plats där också främlingar ges rum som en del av hemmet. Där blickar möts, tystnader bryts.

Ett myller av småblommor längs dikeskanten, ljust rosa. Rallarrosor. Ombonande växter för alla som behöver dem.

Främlingen. Den puttignuttiga byn får mig att tänka på Georg Simmel, en av sociologins grand old men. För honom var främlingen en dubbelnatur: å ena sidan en olycksbådande, okänd och därmed hotfull skuggfigur, å andra sidan en rotlös nomad, den ideala världsmedborgaren som ger storstaden sin puls och som banar vägen för framtiden. Främlingen i sina båda skepnader rör sig som en vålnad genom historien. De hotfullas rörlighet i kontrast till de privilegierades.

Vägen delar sig, till vänster bär den av mot Falun, via Sandviken, och till höger Valbo, vidare mot Gävle. Blinkerssignal höger. Köpcentret Valbo, och lunch.

* * *

Påfyllda och med utsträckta ben fortsätter resan norrut. Längs kusten passeras rosa främlingars blomster i massor. Sundsvall, skorstenar som pustar ut modernitet, genom Höga kusten. Bron med samma namn. Glada Hudik. Hudiksvall. Nästa stopp: Härnösand.

De tre första övernattningarna är bokade i förväg. Den första spenderas i tält. På udden, från toppen av campingen, med utsikt ut över viken, in mot stan. Med nattens boende ställs vi inför två utmaningar, förutom att resa själva tältet.

Första utmaningen: att hitta en så skuggig plats som möjligt. Gissningsleken underlättas den här gången av att vi stannade till på samma camping vid vår förra resa norrut.

Tältplats, alltså ingen tillgång till el. Det gäller därför att hålla kylvarorna kalla. Kylboxen är laddningsbar och kopplas till ett portabelt kraftverk som vi införskaffade häromåret. Förhoppningsvis räcker kraften tills avfärd imorgon bitti.

Ut ur kylan kommer mackorna vi köpte med oss från affären inne i stan.

Utsikten ut över fjärden är lika storslagen som vid förra besöket. Trots industriernas rykande skorstenar i kanten.

Slår mig ner i campingstolen intill. Ut ur ryggsäcken kommer det senast packade, farfars gamla bok. Visst går det an: Liten modern handbok i takt och ton, utgiven 1952, skriven av en Maud Adlercreutz.

Svensken vill vara korrekt. Kafferep och tebjudningar. Umgängesliv kring TV. Rubrikerna lockar fram lusten att veta. Vad är egentligen rätt takt och ton?

Viker upp uppslaget vid hundörat, läser rubriken: Svensken vill ut och resa. Det var just hågkomsten av den som fick mig att plocka ner boken i morse.

– Vår reslust är omskriven och omvittnad, inleds kapitlet. Vikingalynnet sliter och drar och så snart gränserna öppnades efter kriget startades ett lämmeltåg norrifrån mot söder och sol, mot värme och vänlighet.

Iakttagelsen är helt korrekt, såtillvida att turismen med tiden blivit något av del av en svensk självbild.

– I inget land är väl reslusten så utbredd som i vårt, fortsätter jag. Med vår höga levnadsstandard har det blivit något av en folkrörelse att tillbringa semestern på tåg och båtar, i bussar och flygmaskiner, på hotell och pensionat.

Vi ansluter oss till folkrörelsen, även om vi reser motströms, söker solen och värmen i norr.

Vid Almedalen 2008 lanserade organisationen Folkbildningsförbundet rapporten Världens mest nyfikna folk. Med rapporten ville organisationen påvisa folkbildningens bestående avtryck och betydelse för Sverige. Folkbildningen är djupt förankrad i det svenska samhället, klargjordes i rapporten, den är i det närmaste en del av den svenska folksjälen.

Hur skulle den specifikt svenska nyfikenheten illustreras, om inte med en husvagn? Ett folkets hem på två hjul, alltid på väg, sökande nya kunskaper, upplevelser, intryck.

Svensk nyfikenhet.

I en tid av världsomspännande turism är nationella självbilder hårdvaluta. Om de mejslas fram med finess har de potential att attrahera inte bara turister från när och fjärran, utan också investerare.

Nämnden för Sverigefrämjande i utlandet var en organisation som fanns under perioden 1995 och 2024. Nämnden ägnade sig åt att på olika sätt stärka bilden av Sverige utomlands. Ett systematiskt arbete med att stärka nationsvarumärket ökar sannolikheten för att omvärlden ska välja svenskt/Sverige, menade nämnden. Sverigebilden 2.0 var en av strategierna, som gick ut på att uppdatera bilden av Sverige. Ledmotivet för hur nämnden ville att Sverige skulle uppfattas i utlandet var progressivitet: en progressiv nation – ett utvecklingsinriktat land med respekt för både människor och miljöns villkor.

Svensk omtänksamhet.

Konturerna av den bruna skylten i backspegeln gör sig påmind. Tidö.

Med solen på väg ner bakom trädtopparna känns strategin avlägsen, närmast hopplöst ur takt med tiden, med tanke på att trångsynthet och misstänksamhet med Tidö-regeringens utstakade färdriktning inför framtiden kommit att framstå som nationella kärnvärden, snarare än nyfikenhet och generositet.

Efter nedläggningen av nämnden 2024 har en ny organisation byggts upp: Nationella rådet för varumärket Sverige, under ledning av Svenska institutet.

– Löftet är att Sverige ger utrymme att växa, summerar Svenska institutets generaldirektör Madeleine Sjöstedt färdriktningen för det fortsatta arbetet med Sveriges varumärkesstrategi. Tillsammans kan vi föra ut en gemensam berättelse om Sverige – med många röster.

Vilka är det egentligen som ges möjlighet att växa? Och vilka röster är det som ska få höras i berättelsen om växtkraftens Sverige?

Sverige, svenskheten och omvärlden, påminner inte förhållandet om Simmels sätt att beskriva den tudelade främlingen? Vi svenskar ser oss gärna som sinnebilden för den idealiserade typen av främlingar, världsvana turister med privilegiet att ta oss an världen, uppleva främmande kulturer, mat, natur, för att därefter lämna och ta minnena med oss hem. Vid hemkomsten möter vi människor som gjort samma resa, därifrån och hit. Invandrarna. Juggarna. Araberna. Dessa människor ses inte längre som exotiska, inte heller som rättmätigt hemmahörande, de påminner snarare om den mörka baksidan av Simmels främling, de hotfulla andra.

Med de senaste årens politiska omvandlingar känns Sverige alltmer främmande. Den svenska modellen framstår inte längre som ett främlingars hem, utan ett hem där rättigheter knyts till tillhörighet, med likhet och lydnad som norm och repression medlet för att skapa gemenskap. Frågan är vad som blir nästa steg. Vilka kommer imorgon att ses som förtjänta och vilka inte?

* * *

Om författaren