Av Sofia Carlström

Det är lätt att se på försvaret som en miljö präglad av hårda värden, vapen och våld. Men mitt fältarbete bland totalförsvarets frivilliga kvinnor visar en annan verklighet. Bortom de hårda värdena vilar en djupt omsorgsfull och meningsskapande praktik som sätter en av vår tids mest brinnande frågor i nytt ljus: skyddet av den egna livsvärlden.

Försvarssektorn domineras av män och forskningen visar fortsatt att män har högre försvarsvilja än kvinnor, i alla fall sett till villigheten att inta stridande roller. Men innebär större villighet att delta i strid verkligen mer försvarsvilja, eller handlar det om att den kan ta sig olika uttryck? Min studie visar att kvinnor som engagerar sig frivilligt genom totalförsvarets icke-stridande och bärande funktioner, såväl militära som civila, i allra högsta grad praktiserar sin försvarsvilja. Istället för att se dessa roller som sekundära bör de förstås som det fundament som hela vår beredskap vilar på. Kvinnorna praktiserar sin försvarsvilja genom att upprätthålla samhällets vitala system, men inte nödvändigtvis med vapen i hand eller fria från inre kluvenheter till det.

Engagemanget präglas av en vilja att utöva omsorg mot det samhälle och den fria framtid kvinnorna vill bevara. Denna omsorg har historiskt förknippats med förväntningar om kvinnlig självuppoffring vilket riskerar att osynliggöra individens agens. Att drivas av en vilja att vårda och skydda liv samtidigt som man är en del av ett system som bygger på militärt försvar skapar givetvis ett oundvikligt inre skav. Denna omsorgs kluvenhet kräver en ständig moralisk gränsdragning som kvinnor med eller utan vapen inom totalförsvaret navigerar, rättfärdigar eller tar avstånd från på olika sätt.

Genom att höja blicken från idén om den självutplånande martyren ser vi hur engagemanget i själva verket genererar personliga vinster. Kvinnorna visar på en tillfredsställd nyfikenhet, en känsla av att vara kapabel och trygg och en ständig självutveckling. De är medvetna om att det liv de håller av riskerar att försvinna om de inte bidrar till dess upprätthållning, vilket integrerar deras eget jag i beredskapen. De är därför mer än bara självuppoffrande, de är självförverkligande.

Denna balans mellan att ge och ta skapar vad jag kallar för en existentiell resiliens, ett slags tillfredsställande av de individuella behoven som likt en flytväst håller kvinnorna ovan ytan i en orolig tid. Men resiliensen handlar om mer än att bara överleva; den handlar om att växa. Min studie visar att jaget inte tillintetgörs i kollektivet utan expanderar. Kvinnorna krymper inte i mötet med det svåra, utan växer in i den versionen av sig själva de vill vara.

Så vad säger detta om samtiden? Framförallt att försvarsviljan är så mycket mer än vapen och våld; det är frihet och omsorg. Totalförsvarets kvinnor ger oss därför en viktig insyn i de mjuka värden som ligger bakom ett hårt yttre och som möjliggör ett liv i trygghet och suveränitet. Det ger också viktig kontext till försvarsviljans uttryck och hur ett system som innebär våld och gränsdragningar kan bottna i en djup omsorg. Att det är i viljan att expandera snarare än att offra sitt jag som den verkliga och uthålliga försvarsviljan bor. En försvarsvilja byggd på existentiell resiliens och omsorg.

* Författaren har valt att använda en AI-generad omslagsbild och skriver följande om valet: ”Bilden är AI-genererad med hjälp av Gemini i syfte att visuellt fånga krönikans tema kring existentiell resiliens, gemenskap och frivilligt engagemang i totalförsvaret.”

Om författaren