KRÖNIKA. Med den mänskliga friheten följer ett ansvar. Den kapitalistiska världsordningen, som koloniserat snart sagt alla fysiska och mentala livsvärldar, har fört oss till en återvändsgränd. Vi behöver nu nya mål och en fördjupad förståelse av människan och hennes relation till planeten, till det förflutna och till framtiden. Antropologin har ett särskilt viktigt bidrag att ge till den materiella, andliga och sociala omorientering som mänskligheten nu står inför, skriver Mikael Kurkiala i denna reflekterande krönika som sammanfattar delar av hans tal vid invigningen av UUniCORN (Uppsala University Conflicting Objectives Research Nexus), det första av Uppsala universitets sex nya framtidsinstitut. ANTROPERSPEKTIV återger Kurkialas tal i dess helhet.

Den 4 mars invigdes UUniCORN (Uppsala University Conflicting Objectives Research Nexus), det första av Uppsala universitets sex nya framtidsinstitut. Huvudtalare under invigningen var Lisen Schultz, hållbarhetsforskare vid Stockholm Resilience Centre (SRC) och Mikael Kurkiala, docent i kulturantropologi och forskare vid Svenska kyrkans enhet för forskning och analys.

Den romerske författaren Terentius (död 159 f.Kr.) skrev en gång: homo sum: humani nihil a me alienum puto –”Jag är människa: inget mänskligt är mig främmande”. Som ung antropologstudent i Uppsala på 1980-talet kände jag att Terentius ord på ett träffsäkert sätt fångade in ett grundläggande antropologiskt perspektiv på världen. Inom antropologin är ”den mänskliga faktorn” inte ett tillkortakommande – den är en tillgång. Den antropologiska metoden förkroppsligas av sina utövare. Vi kan förstå det mänskliga därför (inte trots) att vi själva, som Terentius påpekar, är människor. Kunskap, tålamod och empati kan överbrygga klyftorna mellan kulturer och epoker.

Avsaknaden av ett entydigt genetiskt program som determinerar hur vi ska leva våra liv skapar den särskilda tomhet som utmärker människolivet. Skator vet hur de ska bygga sina bon och bävrar hur de ska bygga sina dammar. I jämförelse bär vi människor mycket lite kunskap i våra kroppar. Ska vi bygga våra hus rektangulära eller cirkulära? Vem ska ha makten i samhället? Vem ska få para sig med vem? Vi vet inte.

”Människan är den enda art som behöver mening för att stå ut med att leva i den värld hon har skapat åt sig själv.”

Människans tomhet är också det som gör henne fri att skapa sin livsvärld på de mest varierande sätt. Det är denna variation som sysselsatt och försörjt antropologer i generationer. Människan är visserligen inte den enda art som bygger samhällen. Det gör till exempel bin och myror också – med komplexa byggnadsverk, arbetsfördelning och politiska hierarkier. Men människan är nog den enda art som behöver mening för att stå ut med att leva i den värld hon har skapat åt sig själv.

”Antropologin har ett särskilt viktigt bidrag att ge.”

Kulturella föreställningar om ett gott samhälle och om livets mening griper in i världen och formar den. Det materiella och det mentala är därför olika, ömsesidigt alstrande, aspekter av samma verklighet.

Med den mänskliga friheten följer ett ansvar. Den kapitalistiska världsordningen, som koloniserat snart sagt alla fysiska och mentala livsvärldar, har fört oss till en återvändsgränd. Vi behöver nu nya mål och en fördjupad förståelse av människan och hennes relation till planeten, till det förflutna och till framtiden. Antropologin – vars adelsmärke är en fullödig, och därför icke-reduktionistisk förståelse av människan – har ett särskilt viktigt bidrag att ge till den materiella, andliga och sociala omorientering som mänskligheten nu står inför.

Mikael Kurkiala, den 13 mars, Uppsala.

Mikael Kurkialas tal vid invigning av UUniCORN, Uppsalas universitet den 4 mars 2025

Moderniteten drivs av en strävan efter att kontrollera världen, att – med sociologen Hartmut Rosas ord – göra den ”förfogbar”. Denna ambition legitimeras av bilden av världen som ett råmaterial som vi människor – av Gud, ödet eller evolutionen – har givits rätten och skyldigheten att bearbeta och förädla. Bara genom att tämjas kan naturens – både människans egen och omgivningens – produktiva potential realiseras. Moderniteten förvandlar livet från en gåva till ett projekt och utnämner människan till skapelsens krona med oinskränkt mandat att underkasta världen sin vilja.

Dessvärre harmonierar strävan efter kontroll illa med en annan djupliggande mänsklig drivkraft: viljan att finna livet meningsfullt. En domesticerad värld är förutsägbar och därför trygg. Men bara det vi inte kan kontrollera – den omtumlande förälskelsen eller det svindlande mötet med det nyfödda barnets blick – bär på den outgrundliga kraft som kan förvandla mänsklig existens till mänskligt liv.

”Det formlösa söker sin form och det oändliga sin begränsning.”

Spänningen mellan kontroll och meningsfullhet hanteras i många kulturer genom att institutionalisera en pendelrörelse mellan ett ordnat (men i grunden kraftlöst) kosmos och ett oordnat (men energiladdat) kaos. I det förra finner man stadga och trygghet, i det senare kraft och förnyelse. Därför är det ut i det vilda som ungdomar förs för att genomgå initiationsriternas pånyttfödelse. Och det är till vildmarken eller till parallella dimensioner av tillvaron, befolkade av utommänskliga livsformer, som mystiker och schamaner söker sig för att hämta kraft.

Det formlösa söker sin form och det oändliga sin begränsning. I kristendomen kallas detta inkarnation. Men det är inte en enkelriktad väg. För det som binds och begränsas genom inkarnationen frigörs åter genom frälsningen.

Relationen mellan det specifika och ändliga, å ena sidan, och det allmänna och beständiga, å den andra, bäddar för en svårlöslig konflikt mellan individens frihet och kollektivets fortbestånd. Som individer söker vi autonomi men som samhällsvarelser den trygghet som tillhörighet till kollektivet ger. Varje samhälle behöver hantera balansgången mellan ansvarsfull individualism och en gemenskap som inte kräver självutplåning.

”Alla kollektivs beständighet och stabilitet kräver sociokulturella mekanismer för att få individen att identifiera sitt eget meningsskapande med kollektivets behov.”

Sigmund Freud, psykoanalysens fader, menade att delaktighet och integration i kulturen och samhället bygger på att individen avstår från en del av sin personliga frihet och lycka i utbyte mot tillhörighet och säkerhet. Sociologen Zygmunt Bauman formulerar denna grundläggande spänning som en konflikt mellan medborgaren och individen. Medan medborgaren är beredd att göra avkall på sin egen lycka för att gagna kollektivet vill individen ha allt det som ett samhälle har att erbjuda men utan att betala priset för det. Om den hårt drivna individualismens avigsida är bristande solidaritet och orimliga krav på självoptimering, riskerar en stark betoning på medborgarskapet att leda till förkvävande kollektivism och bristande respekt för mångfald och individuell frihet.

Denna spänning mellan det kollektiva och det individuella härrör ur en kanske oundviklig kollisionen mellan, och sammanblandning av, olika rumsliga, tidsliga och sociala skalor.

Alla kollektivs beständighet och stabilitet kräver sociokulturella mekanismer för att kanalisera individens livsenergi och lojalitet i en riktning som gynnar det gemensamma. Denna harmonisering mellan individens korta och kollektivets långa livscykel kan uppnås på olika sätt – genom socialisation, religiösa påbud eller politisk propaganda. Djupast sett syftar de alla till att få individen att identifiera sitt eget meningsskapande med kollektivets behov.

Det är uppenbart att detta underordnande av individen under kollektivet ställs inför stora svårigheter i en individcentrerad kultur som vår egen.

För det som är gott för individen kan vara skadligt för kollektivet och vice versa. Det som ger belöningar i det korta perspektivet kan straffa sig i det långa. Lokal ackumulation av rikedomar kan orsaka ekonomisk och ekologisk utarmning globalt. En handling kan samtidigt vara både rationell och irrationell, beroende på i relation till vilka skalor vi bedömer den.

”Förmågan att både höra och svara på världens anrop är en bekräftelse på tillhörighet.”

Det instrumentella förnuftet söker vägar för att minimera kostnaden för att överbrygga avståndet mellan ett befintligt tillstånd och ett uppsatt mål. Det säger oss ingenting om huruvida målet är gott eller ont, hållbart eller ohållbart. Kärnkraft kanske löser vissa problem inom ett tidsperspektiv som omfattar några decennier men skapar nya och potentiellt mycket allvarligare ur ett som omfattar sekler eller millennier.

Den tekniska utvecklingen har vidgat cirklarna för vår påverkanskraft så till den grad att våra handlingars konsekvenser ofta tycks oss antingen omöjliga att begripa eller irrelevanta att beakta. Vi har mer makt än vad vi förmår ta ansvar för. Det instrumentella förnuftet har frigjort sig från moralens begränsningar.

Genom historien har bindande moralsystem, ofta formulerade i religiösa termer, manat människor att beakta och ta ansvar för tidsrymder bortom den egna livscykeln. De har, med lite olika variationer, hävdat att det finns en kosmisk moralisk lag om orsak och verkan som belönar gott med gott och ont med ont.

Andlig mognad och visdom – begrepp som idag, symtomatiskt nog, framstår som en smula ålderstigna – handlar om vår förmåga att identifiera och solidarisera oss med andra liv, också de ännu inte födda. Trots den ofta ganska ensidiga fokusen på tekniska lösningar på vår tids stora utmaningar är det nog rimligt att påstå att etiken är minst lika fundamental för vår överlevnad som tekniken. Förmågan att både höra och svara på världens anrop är en bekräftelse på tillhörighet. Ansvar är därför ett privilegium, inte en börda, och ansvarslöshet är inte frihet utan främlingskap.

”Tillväxtideologin legitimeras med att avfärda konflikten mellan materiell tillväxt och hållbarhet som falsk.”

Kontroll eller meningsfullhet? Trygghet eller frihet? Här och nu eller där och sedan? Så kan kanske några grundläggande och beständiga spänningar i människolivet sammanfattas. Dessa grundkonflikter – som genom historien tagit sig olika uttryck – är, tror jag, integrerade och ofrånkomliga delar av människans existentiella predikament.

Ett vanligt sätt att handskas med ambivalens och motsättningar är att förneka deras existens. Tillväxtideologin legitimeras med att avfärda konflikten mellan materiell tillväxt och hållbarhet som falsk. Det finns således i detta avseende ingen målkonflikt överhuvudtaget. Vi kan både äta kakan och ha den kvar.

Efter att järnridån, som delade Europa mellan 1945 och 1991, föll samman framstod vägen mot framtiden som utstakad. Nu återstod bara en väg och ett mål. Diktaturer, oligarkier och teokratier var dödsdömda när en världsvid demokrati – driven av människors frihetslängtan och allt friare informationsflöden – gradvis skulle sprida sig över världen. Den liberala demokratin och marknadskrafterna stod som segrare när alla andra styrelseskick och ekonomiska system var på väg att kollapsa. Tiden för ideologiers kamp tycktes vara över. Den mänskliga historiens rörliga massa av strömningar och idéer började stelna. Händelser fortsatte givetvis att avlösa varandra även efter murens fall men de fogade alla in sig som blott olika talakter inom en och samma grammatiska struktur. Statsvetaren Francis Fukuyama kunde därför bara något år efter murens fall deklarera historiens slut.

”Vi befinner oss i en tid där auktoritära rörelser växer och demokratin förlorar mark.”

I många avseenden framstår denna beskrivning av världsläget som daterad. För historien har inte nått ett triumfatoriskt ögonblick där frihet och förnuft segrat över tyranni och vidskepelse. Tvärtom befinner vi oss i en tid där auktoritära rörelser växer och demokratin förlorar mark. Rysslands övergrepp mot Ukraina fortsätter, numera med mer eller mindre uttalat stöd av en amerikansk regim ledd av reaktionära och vetenskapsfientliga krafter. I ett alltmer sårbart Europa undergrävs demokratin av växande högerpopulistiska partier.

Utöver ett dramatiskt försämrat säkerhetsläge lider världen av galopperande klimatförändringar och en alarmerande förlust av biologisk mångfald. Men trots den väl underbyggda kunskapen om det allvarliga läget syns få tecken på en kursändring. Tvärtom tyder mycket på att den politiska viljan att vidta nödvändiga åtgärder brister i stora delar av världen. Sverige är inget undantag. I avsaknad ett klarsynt och modigt ledarskap kommer vi av allt att döma att missa tidigare uppsatta klimatmål. Att USA under Donald Trump nu lämnar Parisavtalet bedöms av experter vara spiken i kistan för 1,5-gradersmålet.

Det kan kännas som att vi befinner oss i en gigantisk gisten skuta på ett stormande hav som styrs av makthungriga kaptener utan vare sig fartygsbefälsexamen, sjökort eller kompass.

”Att avfärda dessa drömmar som enbart uttryck för eskapism är att osynliggöra den potentiellt revolutionerande kraften i den mänskliga föreställningsförmåga.”

En tid där dystopiernas antal vida överstiger utopiernas utgör en bördig jordmån för den nostalgiska känsla som göder, inte bara samtidens reaktionära krafter, utan kanske också dina och mina drömmar om en rimligare värld. Men det är inte bara ett idealiserat förflutet som tjänar som en ansamlingsplats för våra förhoppningar. Också världar frammanade av fantasin och den mänskliga kreativiteten erbjuder alternativ till ett plågat och meningsfattigt nu. Det är knappast en slump att fantasygenren växer i en tid där den fysiska världen har avförtrollats i takt med att dess hemligheter avslöjats och dokumenterats. Det okända finns inte längre på outforskade kontinenter utan nås via perrong 9¾ på King’s Cross Station eller ett klädskåp som vetter mot ett magiskt Narnia.

Att avfärda dessa drömmar som enbart uttryck för eskapism är att osynliggöra den potentiellt revolutionerande kraften i den mänskliga föreställningsförmåga som har gjort oss till planetens främsta lögnare men också till dess enda visionärer.

”Vi vet inte ens vilket det mål är som vi är beredda att elda upp vår egen livsvärld för att nå.”

I en scen i filmen En dag i vilda västern från 1940 färdas bröderna Marx med ett rasande tempo västerut i ett tåg. Med munter frenesi skyfflar de kol i den glödheta ångpannan. Efter ett tag börjar kolet ta slut. Men i stället för att sakta in börjar bröderna nu elda upp inredningen, passagerarnas bagage och vagnarnas väggar och tak. När tåget till slut når sin destination återstår inte mycket mer än hjul, golv och rester av panelen.

Bröderna Marx resa över prärien är en nästan övertydlig allegori för vår tid. Vi fortsätter i ett rasande tempo på en inslagen väg som allt fler inser är en återvändsgränd. Men vi ser inga alternativ. Vi vet inte ens vilket det mål är som vi är beredda att elda upp vår egen livsvärld för att nå.

Enligt ett slitet citat ”är det lättare att föreställa sig jordens undergång än ett slut på kapitalismen”. Om vår föreställningsförmåga har blivit så nedsatt är vårt största problem kanske inte förekomsten av målkonflikter – i bemärkelsen konkurrerande framtidsvisioner – utan avsaknaden av dem.

I en tid där demokratins själva grundvalar är hotade av krafter som vill beröva oss vår frihet och vår framtid är det viktigare än någonsin att vi värnar det mänskliga i människan – vår nyfikenhet, vår kreativitet och vår förmåga att älska. Den frihet som Skaparen välsignat eller förbannat oss med ger oss ett ansvar att transcendera våra specifika omständigheter och att utvidga vårt moraliska universum till att omfatta livsformer och tider också bortom vår egen horisont.

Mikael Kurkiala 2025-03-04

Antroperspektiv är Sveriges första webbtidning som erbjuder antropologiska perspektiv på allt från spännande kulturella fenomen till aktuella händelser i dagens komplexa och diversifierade värld. Våra skribenter är i huvudsak antropologer men också andra som är förtrogna och identifierar sig med antropologiska metoder och perspektiv. Vår ambition är att, med en bred palett av fälterfarenheter samt med en skarp antropologisk analytisk blick och kunskap om aktuella liksom också förbisedda men viktiga ämnen, etablera antropologiska perspektiv som en viktig samhällsresurs och därigenom vitalisera det offentliga samtalet om allt från global kultur och politik till mer lokala frågor och vardagsliv.

Om du vill skriva en artikel, läs instruktionerna på Skriv en artikel i Antroperspektiv!

Foto högst upp: Matt Collarmer på Unsplash

Foto Isoma-ritual: Haris Agic

Foto byline Mikael Kurkiala: Mikael Kurkiala

Övriga foton: Internet (CC)