av Tova Höjdestrand

Nu är det fritt fram att slå kvinnor och barn i Ryssland, meddelar massmedia efter en lagändring i slutet av januari som anses ha avkriminaliserat våld i nära relationer. Uppmärksamheten har varit enorm både i Ryssland och internationellt – rysk press svämmar över av diskussioner om konsekvenserna för landets omfattande problem med våld i hemmen, och i västvärlden tolkas beslutet dessutom som ett symptom på en allt maktfullkomligare regim.

Men om man tittar närmare på kontroversen så förändras bilden något. Lagändringen innebär inte en legalisering, dess bevekelsegrunder är lika mycket juridiska som ideologiska och det är också tveksamt om den får några större praktiska effekter. De ”traditionella familjevärderingar” som dess påskyndare åkallar handlar heller inte om genus så mycket som om generation och, framför allt, om privatlivets helgd. Den har heller inte drivits fram av maktapparaten utan av civilsamhället, med stöd från en folklig majoritet. Så den här gången verkar problemet inte vara att Rysslands bräckliga demokrati har körts över, utan att den för en gångs skull har fungerat. Den konservativa populism som står bakom har dessutom en och annan begriplig poäng, även om den i det stora hela är svår att tycka om. Under de fem år som jag själv följt dess framfart inom civilsamhället, massmedierna och lagstiftningen så har den å andra sidan aldrig väckt så intensiv offentlig debatt som nu, och frågan är om den inte har bitit sig själv i svansen den här gången.

Lagändringen gäller en lite märklig paragraf om ”enstaka fall av ringa misshandel”. Typfallet verkar vara mildare käftsmällar mellan arga bilister eller fulla krogbesökare, för andra lagar gäller om förseelsen upprepas inom ett år eller ger skador, om så bara lindriga. Normalt utdöms bara böter, även om ett par års fängelse är teoretiskt möjligt. Tidigare låg brottet under enskilt åtal, så offret fick självt polisanmäla och presentera bevis och vittnen. I juli förra året omkategoriserades dessa förseelser från ”kriminella handlingar” till ”administrativa förseelser”, vilket innebär att gärningsmannen utan rättegång får ett bötesföreläggande eller, i värsta fall, ett par veckor i polisarresten. Emellertid gjordes ett undantag för ”våld mot närstående”, vilket tidigare inte utgjort en egen kategori. Nu kvarstod det som en ”kriminell handling” och fördes också in under allmänt åtal. Det var detta undantag, av sina belackare döpt till Örfilslagen, som avskaffades nu i januari. Numer räknas alltså alla enstaka fall av ringa misshandel, både inom och utom familjen, som administrativa förseelser. Kvinnorättsaktivister upprörs av vad de uppfattar som en symbolisk banalisering av brottet, framför allt höjs röster mot att staten återigen frånsvär sig ansvaret för en rättsprocess – vid administrativa straff hålls ju ingen rättegång.

Men många jurister framhöll från början att lagändringen skulle bli juridiskt problematisk. Familjevåld brukar upprepas och ge skador som gör andra lagparagrafer mer tillämpliga, men där har motsvarande ändringar inte gjorts. Allmänt åtal kom därför att gälla vid enstaka våldshandlingar men inte vid upprepade, och systematiskt våld hade plötsligt en lägre straffsats än sporadiskt. I teorin, ska sägas, för domstolarna har varken nu eller tidigare utdömt två år för det här brottet. Böter har hela tiden varit den vanligaste påföljden, vilket ju drabbar även offret om det gäller familjevåld. Flera experter tycker därför att den administrativa balken är bättre, för dess lägre krav på rättssäkerhet gör det mycket enklare att tillfälligt låsa in våldsamma män. Vad gäller allmänt åtal så kan det ändå tillämpas om offret kan anses oförmöget att försvara sina rättigheter på grund av beroendeställning eller hjälplöst tillstånd, vilket ju ofta är fallet vid familjevåld.

Problemet är alltså inte lagstiftningen i sig utan att den inte används, understryker experterna. Polisen är alltför ofta ovillig att lägga sig i vad de ser som interna familjeangelägenheter och tyvärr är många kvinnor av samma åsikt – de misstror rättsväsendet och vill inte dra in det ens i det mest eländiga privatliv. Därför menar både jurister och kvinnorättsaktivister att våld i hemmet i första hand bör angripas med attitydförändring och preventivt arbete. Ett omfattande lagförslag har därför utarbetats som föreslår bland annat kontaktförbud, specialutbildning av poliser, preventiva stödsamtal och utökat stöd till kvinnojourer. Dess väg till Duman har dock försenats åtskilligt på grund av omfattande protester från samma konservativa aktivistgrupper som lyckades få Örfilslagen upphävd.

Just Örfilslagen anklagades för att diskriminera familjer i och med att högre straff teoretiskt kunde utdömas mot närstående än mot främlingar. I övrigt kritiserades den precis som lagförslaget om prevention av våld i hemmet för att hota familjens integritet gentemot staten. Milda fysiska bestraffningar skadar ingen, menar man, och om de kriminaliseras så förvandlar man i ett slag halva befolkningen till brottslingar. Dessutom skulle det bli fritt fram för både barn och korrupta tjänstemän att utöva utpressning mot föräldrar. En polisanmälan om en verklig eller påhittad örfil, så får de ge efter för vilka krav som helst eller se sina barn omhändertagna av de sociala myndigheterna. Just i Örfilslagens fall är dessa farhågor helt irrelevanta eftersom barnavårdande myndigheter bara tar hänsyn till om misshandel förekommer, inte hur det klassificeras juridiskt, men sakliga argument om detaljer biter inte på föräldrarättens förkämpar.

Deras kamp för ”traditionella familjevärderingar” går tillbaka ända till slutet av 90-talet och ett hätskt korståg mot sexualundervisning. Det utkämpades av en liten men högljudd samling ultranationalistiska lekmannaorganisationer i den ryskortodoxa kyrkans mest reaktionära utkanter. De bytte fokus i mitten på 2000-talet när regeringen beslöt sig för att på allvar ta tag i landets erkänt undermåliga socialtjänst. En kronisk brist på preventiva åtgärder för problemfamiljer hade resulterat i rutinmässiga tvångsingripanden och en överfull och kostsam barnhemssektor, så nu ville man etablera nya system för social prevention och systematiskt motarbeta barnmisshandel med information och legala skärpningar.

juju-snart-i-ditt-hem-red-jpeg
Juvenalnaja Justitsija: Snart i ditt hem (propagandabild från kampanjen mot sociala reformer).

De ultrakonservativa grupperna sjösatte genast en kampanj mot vad de såg som ett nytt totalitärt övervakningssystem. Det kallas Juvenalnaja Justititsija, vilket egentligen är en felbeteckning eftersom Juvenile Justice (svenskan saknar översättning) syftar på en helt annan reform om kriminalvård av ungdomar. Men förkortningen JuJu är klatschig och den gick hem. Ute i landet och på Internet växte i snabb takt gräsrotsgrupper och forum fram mot JuJu och till försvar för föräldrars rättigheter. En växande kader självutnämnda experter blev allt mer synlig i massmedia, och med tiden hamnade föräldrarättigheter på dagordningen även hos nationalistiska organisationer som tidigare inte kunnat stava till ”socialpolitik”.

Hur stor rörelsen är rent numerärt törs jag inte spekulera om, men den existerar över hela landet och är oerhört utbredd på Internet. Viktigare är att den är bra på att synas och höras offentligt, och att den skickligt spelar på utbredda sinnesstämningar i samhället i stort. Man lever i en helt annan värld nu än för bara tre årtionden sen, och föräldrar vet inte alltid hur de ska hantera den yngre generationen. Daskar på baken och örfilar var inte tabu i deras egen barndom, även om inte alla utsattes för dem eller själva vill utöva aga nu, men de flesta vill ha rätten till det i nödfall. Och grövre våld än så berörs inte i den här retoriken, där heller inga förslag finns på hur staten borde göra om föräldrar missbrukar sitt ansvar. Istället späds den utbredda myndighetsmisstron på med överdrifter om socialtjänstens benägenhet till tvångsmetoder, utan kommentarer om att reformerna ju syftar till det motsatta. Till sin förtjänst ger föräldrarättsivrarna också inte helt oförtjänta kängor mot en djupt avskydd neoliberalisering av den offentliga sektorn, för i besparingssyfte har reformerna också betydande inslag av outsourcing och privatisering.

En sak som föräldrarättsivrarna inte diskuterar är de genusmässiga dimensionerna av lätt våld i nära relationer. De rackar gärna ner på ”feminism”, men begreppet associeras inte till jämställdhet i arbetsliv, samhälle eller ens familj, utan till en föreställd ”genusideologi” som i sann queerradikal anda vill utplåna heteronormativiteten som företeelse. De få kommentarer jag ser på konservativa nätforum om mer vardagliga aspekter av könens inbördes förhållande uppvisar också en tydlig brist på enighet. Även om samtliga uppskattar särart och gärna ser mannen som familjens överhuvud, så menar många att detta bara är en ideal princip för arbetsfördelning som upphävs när praktiken (alltså mannen) är mindre fulländad. Och det innebär framför allt inte att man bör tåla stryk. Andra hyser den betydligt mer konservativa uppfattningen att såvitt Gud gjort mannen till kvinnans huvud, så får hon tåla både felsteg och våld från hans sida i from förhoppning om ett bättre liv efter detta. Jag antar att bristen på konsensus gör att frågan får bero, och den är ju i princip sekundär eftersom både kvinnor och män i första hand slåss mot staten (och ibland barnen).

Så här långt kan man förstå föräldrarättsrörelsens attraktionskraft. Mer problematisk är den västfientliga konspirationsteori som inramar hela argumentationen (ironiskt nog är den starkt inspirerad av högerkristen amerikansk retorik). Reformerna utmålas som en strategi i en global liberal sammansvärjning mot rysk suveränitet där familjen, själva navet för kulturell reproduktion, systematiskt undergrävs av en femtekolonn av liberala ryska politiker och NGOs med hjälp av FN:s barnkonvention, policy och informationskrig. Utan disciplin växer barnen upp till asociala element som försätter landet i kaos, varefter Ryssland bekvämt kan inlemmas i den Nya Världsordningens totalitära världsstat.

Jag kan inte förneka att jag är lite förtjust i den här berättelsen – i sina bästa stunder når den nästan foucauldianska höjder i sina utfall mot globaliseringen av neoliberala styrningsformer och subjektiviteter (nej, de har inte läst honom). Det går ju heller inte att förneka att exempelvis Barnkonventionen syftar till en standardisering av västerländska normer och ideal, även om det ligger i betraktarens öga om en ultrakonservativ tolkning av rysk ”tradition” är så mycket roligare.

Lite mer magstarkt är påståendet att föräldrar som vägrar sin avkomma fri tillgång till dataspel, knark och sexuella utsvävningar får barnet omhändertaget och sålt till bögarna i väst, vilka ju som bekant behöver friska vita ungar till lite allt möjligt. Lika hårdsmälta är de svartmålningar av västerländsk socialvård som läggs fram som bevis för att vi redan fallit offer för den nya totalitära världsordningen. Men läsaren vet säkert redan att finska Lappland svämmar över av koncentrationsläger för omhändertagna barn och att Norges barnevern alltid placerar ut sina offer hos pedofiler, för de här historierna har numer spritt sig långt utanför Rysslands gränser.

Vad folk i gemen tror på är svårt att säga – ingen vet något om socialvården i väst, men folk är också luttrade eftersom hela den ryska politiska debatten är genomsyrad av konspirationsteori. Ofta verkar man se historierna som överdrifter med i alla fall ett par korn av sanning, men å andra sidan är utlandet mindre viktigt för de flesta än vad de egna makthavarna kan få för sig att göra.

”Makten”, i sin tur, är splittrad. Det socialpolitiska området domineras av liberala reformförespråkare för vilka föräldrarättsivrarna är paranoida foliehattar och inget annat. Men andra politiker ser chansen att förstärka en folkligt konservativ trovärdighet, så de bistår gärna rörelsen med lagförslag. Örfilslagen avskaffades av senator Jelena Mizulina, numer känd som ärkereaktionär men bara för några år sedan författare till lagförslag om både jämställdhet och social prevention. En proteststorm mot ett av de senare för några år sen fick henne att byta kurs och återkomma med det federala förbudet mot homosexuell propaganda, en fråga som precis som Örfilslagen hade drivits länge av konservativa gräsrotsaktivister innan någon drog fram den i Duman.

Putin verkar inte speciellt intresserad, och hans få uttalanden är tvetydiga. Han tjänar förstås på föräldrarättsaktivisternas rabiata nationalism, men deras högljudda misstro mot statsapparaten är mindre bekväm och gräsrötter är inte lätta att kontrollera. Andra traditions- och familjevärnande representanter för civilsamhället är mer lätthanterliga, som kyrkan och en rad etablerade organisationer med trygg förankring i den ekonomiska och politiska eliten, vilka utför sin patriotiska plikt utan att lägga sig i statens socialpolitik. Och sociala reformer behövs i vilket fall som helst, för barnhemssektorn är lika dyr som statsbudgeten är ansträngd.

Avskaffandet av Örfilslagen kan ju ses som en viktig seger för föräldrarättigheter och konceptet ”traditionella familjevärderingar”. Men jag undrar själv över utvecklingen på längre sikt. Lagändringens betydelse är som sagt mer symbolisk än praktisk, och fortfarande hotar i kulisserna det stora lagförslag om prevention av våld i hemmet som de konservativa fruktat i flera år. Och opinionen för det senare har utan tvekan gynnats av den enorma publiciteten runt Örfilslagen. Nu förs livliga diskussioner i alla möjliga forum om just de frågor som föräldrarättsaktivisterna själva helst undviker – mäns våld mot kvinnor och betydligt grövre misshandel av barn än små daskar på stjärten. Även om dessa aspekter inte är så relevanta för just Örfilslagen, så måste de bearbetas grundligt i en offentlig diskussion om frågan om föräldrars rättigheter överhuvud taget ska få någon mening utanför ett konspiratoriskt nationalistiskt ramverk.

Sedan får framtiden utvisa hur man ställer sig till staten som de svagas beskyddare. Att allmänheten är kluven framgår av en opinionsundersökning från i januari där fler ryssar än någonsin (åtta av tio, närmare bestämt) motsätter sig alla former av våld i nära relationer, även mot barn. Samtidigt ville som sagt sex av tio avskaffa Örfilslagen, vilket jag törs anta har att göra med en viss ovilja mot närgångna myndigheter. Men som många röster i debatten den här hösten har påpekat, så ligger problemet inte i lagarna utan i attityderna, och offentliga debatter har fördelen att de kan få folk att tänka efter. Betydligt mer diskussion och eftertanke kommer att behövas, så man får trots allt kanske vara tacksam för att det finns folk som föräldrarättsaktivisterna. Foliehattar eller inte så rör de ju i alla fall om i grytan.

 

tovahojdestrand_224

Tova Höjdestrand är lektor i socialantropologi vid Lunds universitet och forskar om just det som den här texten handlar om – konservativ populism, sociala rörelser, socialpolitik, och föreställningar om moral, genus och sexualitet i Ryssland. Hon har tidigare skrivit om hemlöshet i samma land och publicerade 2009 boken Needed by Nobody: Homelessness and Humanness in Post-Socialist Russia på Cornell University Press.

På min hemsida finns mer att läsa om det ryska motståndet mot Världskonspirationsens ränker och den tappra kampen för föräldrars rättigheter och moralisk upprustning.

tova.hojdestrand@soc.lu.se

Vill du kommentera inlägget? Skicka e-post till redaktörerna.

Åsikter i inläggen är författarnas egna, inte Sveriges antropologförbunds.