av Mats Utas

I dagens konflikt- och postkonfliktzoner hittar vi väldigt många forskare. Några år efter krigsslutet i det lilla landet Sierra Leone var vi många som forskade om före detta rebellsoldater. De före detta soldaterna visste vilka vi var och de flesta var på det klara med vilka som var ”bra” och ”dåliga” fältarbetare – de hade naturligtvis egna kriterier på vilka som var bra och vilka som var dåliga, men denna kategorisering var avgörande för vilken typ av information de skulle ge de besökande forskarna. De dåliga forskarna var de som höll sig på långt avstånd från de före detta soldaterna, de som bara var där en mycket kort tid, och de som ansågs vara arroganta översittare. I stort trodde sig de före detta soldaterna också veta vilken typ av information som vilken typ av forskare ville ha. För dem var denna kunskap en del av att klara livhanken. Kunskap fabricerades också i rikliga mängder. Utan att säga att den kunskap jag samlade under mitt fältarbete alltid var korrekt, så har jag ändå ibland tyckt att det varit plågsamt att läsa en del böcker och artiklar som baserats på riktigt dåligt material. Tyvärr tycks vår referentgranskningsprocess långt ifrån alltid fungera och dålig forskning publiceras även i högt rankade tidskrifter och av renommerade förlag. Inte sällan citeras de också flitigt. När en statsvetare ägnar mycket plats i en artikel på att blottlägga och förklara sina metoder så lägger vi antropologer mest kraft på att situera oss själva. Detta är naturligtvis, som statsvetaren är snabb med att påpeka, en väldigt subjektiv process. Våra framgångar och tillkortakommanden talar vi om i redigerade ordalag i våra skrifter. Ärlighet är det bästa vi kan hoppas på. I slutänden är det vår tilltro till forskarens kompetens (och ärlighet) genom dennes beskrivning av sitt fältarbete i kombination med läsarens egen förmåga att jämföra skriftens data med övriga liknande referenser som avgör om vi anser ett forskningsresultat är gott nog.

En riktigt dålig fältarbetare

(Jag har berättat denna historia många gånger, men detta är första gången jag skrivit ner den. En del detaljer kan ha eroderats andra förstärkts, men i stora drag var det så här det gick till)

Jag använde mig av Phillips (pseudonym) bok i min undervisning, den var lättillgänglig och hade vunnit ett fint pris. Jag värderade den som trovärdig utifrån de basala kunskaper jag hade i ämnet. Studenterna uppskattade den också mycket. Så när Phillip kontaktade mig och berättade att han börjat forska i Västafrika, med mina frågor och att han var på väg ner till Sierra Leone och skulle behöva lite kontakter så ställde jag givetvis upp. Hans forskaringång till världen av före-detta rebellsoldater var Tupac Shakur och dennes musiks roll bland rebellgruppen Revolutionary United Front, RUF. Jag jobbade en del med RUF, men främst med milisgruppen West Side Boys, som till en början kallat sig för West Side Niggaz efter en låt av just Tupac. Hans socialt tillvända texter refererades flitigt, ja till den graden att deras livspredikament nästan likställdes Tupacs. Bland RUF fanns också en enhet där alla, under en period, stred i Tupac t-shirts. Det var denna enhet som Phillip ville åt.

Kvällen då han anlände Freetown, Sierra Leones huvudstad, åkte jag och min forskarkollega Magnus och hämtade honom. Efter att Phillip hoppat in i baksätet på min illa medfarna jeep så låste han båda bakdörrarna då vi lämnade hotellområdet. Magnus och jag tittade på varandra i förvåning. Visst det var bara några år sedan inbördeskriget i landet tagit slut, men staden var förvånansvärt säker, och vi rörde oss i alla delar, fattig som rik, under vilken tid av dygnet det måtte vara. Nog kunde saker hända, men att låsa bildörrarna var lite väl räddhågset i vår mening.

Vi åt middag med Phillip hemma hos mig. Förutom Phillip, Magnus och jag bestod middagssällskapet av min dåvarande fru, mina barn och Kristin, svensk juriststuderande som för tillfället bodde i grannskapet. Efter att Phillip berättat om sitt projekt och vi om våra började vi prata forskningsetik. Phillip frågade mig om jag betalade mina informanter och jag sa att direkt gjorde jag det inte, men indirekt var det naturligt. Den grupp jag framförallt jobbade med bodde mer eller mindre på gatan och slogs varje dag för brödfödan. Att inte bjuda dem på ett mål mat ibland, eller att ta dem till sjukhus eller köpa medicin när de var sjuka vore rent omänskligt. Phillip däremot argumenterade emot och sa att det påverkade forskningsresultaten. Förvisso, men då får jag väl redovisa det ibland alla andra bias precis som brukligt bland forskare, argumenterade jag emot.

Vi tog bilen ner till Face-to-face, en populär pub i grannskapet där jag forskade. Som brukligt slog vi oss ner vid ett bord och inom kort dök informanter, vänner och annat löst folk upp och slog sig ner. Phillip presenterades. Black Jesus, en av mina nyckelinformanter, kom också förbi. Jag talade om för Jesus att Phillip ville prata med före detta RUF-rebeller om Tupac och undrade om han kunde hjälpa till. Sedan vände jag mig bort. Och nu övergår jag i berättarpresens.

Jesus vänder sig mot mig och viskar i mitt öra att Phillip erbjuder honom 150 USD för att skramla ihop ett gäng RUF-soldater som vill prata Tupac med honom. Det kan ju tyckas konstigt eftersom han ett par timmar tidigare satt vid mitt middagsbord och talade om det felaktiga i att betala för forskningsdata. Å andra sidan har jag min primära lojalitet hos Jesus. 150 USD är ungefär vad en polis eller en lärare har i månadslön i Sierra Leone. Det är mycket pengar för honom även om han får dela med sig till de andra. Jag ger honom klartecken, men är naturligtvis medveten om att han delvis kommer släpa in folk som knappast varit med i RUF, och delvis kommer mata Phillip med halvsanningar. Det tar väldigt lång tid att hitta rätt människor och ännu längre att få dem att öppna upp, och Phillip har inte den tiden.

Dagarna efter hör jag rapporter om ett rätt bra möte i alla fall. Jesus gör rätt för pengarna. Jag har också introducerat Phillip i närområdet till Pentagon, som platsen där jag fältarbetar kallas. Igår satte Phillip sig vid en liten låda och betalar några kronor för varje intervju han kan få. Tro mig mannen kliver runt i gathörnets lervälling i loafers och allt för högt uppdragna byxor och instoppad skjorta. De modemedvetna i gathörnet sneglar roat åt honom. Men inte alla är roade. Några börjar bli förbannade. De känner sig utnyttjade av denna främling. Han har pengarna, de levererar de halvsanningar han begär. Men så kommer Skin Mercy. Han grabbar tag i mig. Halv skriker. Förvisso lite full. Pekar på Phillip och säger: Vet du vad han gör? Ta med dig din kamera så går vi ner till Jamaica. Jamaica är ett slumområde nere i en ådal bakom Pentagon. Det ser eländigt ut där. Han fortsätter: Fotografera mig när jag drar ner brallorna och skiter framför dig. Det är precis det Phillip gör. Jag förstår. Säger till honom att ingen är tvingad till att prata med Phillip om de inte vill. Tycker ni inte om honom så gör inte det. Jag går därifrån. Dags att åka hem. I ögonvrån ser jag Skin skicka iväg någon åt hållet där Black Jesus bor.

Jag hinner knappt komma innanför dörren innan jag får ett telefonsamtal från Phillip. Han nästan snyftar. Hans röst är bruten, han säger att han troligtvis inte kommer att åka tillbaka till Pentagon. Frågar om han får komma över.

Han är åter hemma vid vårt middagsbord. Han är tydligt uppskakad, jag har köpt Star öl åt honom. Han berättar hur Jesus kallat ner honom till sitt skjul – det var det jag uppfattade i ögonvrån när jag gav mig av. Där börjar Jesus anklaga honom för att skriva ner saker de inte tycker om. Jesus frågar Phillip efter hans anteckningsbok. Jesus och de andra närvarande känns hotande. Phillip ser ingen annan möjlighet än att lämna över anteckningsboken. När jag frågar Jesus senare så ska de ha tagit den och lagt den på en balk under taket. Phillip ska ha stått och hoppat efter den. Utan framgång. Phillip säger till mig att han inte vill låta dem ta anteckningsboken bland annat på grund av att han skrivit saker om mig. Jag tvekar. Men i alla fall Phillip uppfattar att det inte bara är att boken, utan att även han själv, är mer eller mindre kidnappad och det slutar inte bättre än att han överlämnar de 250 dollar han har på fickan som lösensumma. Han får tillbaka boken.

Magnus och Kristin är åter hemma hos oss. Kristin som är kort till växten och väldigt ung tycker att vi genast ska sätta efter Jesus för att återta de pengar som finns kvar, ju fortare desto bättre. Vi hoppar alla in i bilen. Phillip låser åter bakdörrarna. I bilen berättar Kristin historier om hur hon spelar fotboll med de före detta rebellsoldaterna som sitter i fängelset på Pademba Road, och hur hon ensam liftar genom staden om natten. Phillip blir naturligtvis än mer stressad. Vi droppar honom på hotellet. Vi åker till Face-to-face och frågar efter Jesus. Ingen har sett honom. Vi åker förbi ett par knarknästen. Om han har så mycket pengar kanske han köpt crack? Men vi hittar honom inte. När vi ger upp återvänder vi till Face-to-Face för att ta en öl. Då sitter han plötsligt där. Rejält berusad på en gammal orange plaststol. Jag frågar honom om pengarna. Det mesta har han delat med sig till de andra som var närvarande. En del har han supit sig full på, men han har också köpt en ny telefon. Jag säger åt honom att han måste sälja den och ge de pengar som han får till Phillip. Det han har gjort är inte rätt. Han visar mig då telefonen. På skärmsläckaren finns en bild av honom där han sitter och ber – som Black Jesus. Han säger: Mats du vet ju att jag inte vill vara så här. Jag är inte en dålig människa, men ibland är det inte lätt. Jag upprepar i alla fall: För din egen skull. För att du vet vem du varit och vem du är idag. Du vill inte återgå till ditt gamla jag. Sälj telefonen och ge Phillip pengarna. Han säger ok, men gör det naturligtvis inte.

Istället. Dagen efter börjar Jesus berätta att han och jag tillsammans gjort upp planen om Phillips kidnappning. Även om jag idogt påpekar att så inte är fallet så består ryktet. Själv är jag nästan lite skadeglad. Phillip betedde sig som en idiot på alla sätt och hans uppförande satte också min närvaro i denna ömtåliga miljö i fara. Vid den här punkten hade jag byggt upp ett förtroende i mer än ett år och hade nästan ett år av fältarbete kvar. Det hade varit en katastrof att bli utslängd.

Utöver att jag efter denna händelse är försiktigare att dela fält med folk jag inte känner väl, lärde jag mig en sak till: vilket inflytande jag hade. I och med att jag sa till Skin att de inte behövde prata med Phillip så lyfte jag det beskydd han hade. Jag var hans garant, hans borgensman.

Även om Phillip delade ut en massa pengar kom han på gatan bland före detta soldater att ses som en dålig forskare. Han har i efterhand naturligtvis själv insett detta. Han har mig veterligen inte publicerat något från detta arbete, men likväl ett par böcker till från andra fältarbeten. Denna incident har fått mig att undra hur han gjorde sitt fältarbete för den prisbelönta boken och även de andra. Jag har inte använt mig av hans forskning i min undervisning igen, jag refererar inte till honom i min egen forskning längre och jag har ställt frågor till andra som arbetat i närliggande områden till hans huvudfält, och alla uppfattar honom som en lite märklig typ, men kan inte säga så mycket mer.

Många av oss har nog varit med om folk som vi uppfattar mindre kompetenta att göra fältforskning, men det är normalt folk vi känner, de vi haft kontakt med, men hur är det med alla de vi inte känner, som vi inte stöter på? Kan vi verkligen värdera kvalitén på deras arbete utifrån deras beskrivningar av dem själva i fält? Och blir det kvalitativt bättre om självreflexionerna ökar i den totala texten? Vad har vi egentligen att förlita oss på? De värsta felaktigheterna jag funnit i forskning kring konflikterna i Västafrika är trots allt från statsvetenskapliga publikationer där forskarna inte haft tillräckligt djup i sitt material, blivit medlurade i mikropolitiska agendor, eller fallit i ekonomiska fällor. Det kan naturligtvis bli fel även om man i en halv artikel nogsamt redovisar modeller och tillvägagångssätt (som de ofta gör). Men ska vi stanna där och tänka att vi är trots allt steget bättre (om än lite missförstådda) än forskare från andra discipliner? Eller ska vi erkänna att vi fortsatt befinner oss i ett visst valideringsvacuum och sträva efter att utveckla bättre sätt att redovisa våra data på?

p1030947-kopia

Mats Utas är docent i kulturantropologi och studierektor för det internationella mastersprogrammet in antropologi vid Uppsala Universitet. Utas har skrivit om konflikter i framförallt Västafrika. Han har gjort fältarbeten i Liberia, Sierra Leone, Elfenbenskusten, Ghana samt om Somalia (i Kenya och Dubai). Han är redaktör för böckerna African conflicts and informal power: Big Men and Networks (Zed Books 2012), Navigating youth – generating adulthood: social becoming in an African context (the Nordic Africa Institute 2006 – med Henrik Vigh and Catrine Christiansen),den kommande The Politics of Private Security Provision in Sub-Saharan Africa: From the Global Assemblage to the Everyday (Zed Books 2017 – med Paul Higate), samt har skrivit ett stort antal artiklar i tidskrifter och redigerade volymer. Utas driver en populär blogg, har gjort film och fotoutställningar, samt producerat Västafrikansk hiphop.

Vill du kommentera inlägget? Skicka e-post till redaktörerna.