Av Ella Hillström
Är det möjligt att förråda Universitetet? Hur förråder man en disciplin? Dessa frågor har länge spökat akademin, och inte minst antropologi som disciplin. Akademin upprätthåller det rådande paradigmet genom att disciplinera tänkandet och därmed varandet. Akademiker värderar och utvärderar andras sätt att uttrycka sig, vi skapar mallar och formalia som andra måste inrätta sig i, vi upprätthåller ett alienerande och ofta betydelselöst språk. Och de som motsätter sig språket, de som med integritet vägrar det döda språket och i stället följer och lyssnar till rösten och rösterna – våra renegades – behöver kämpa för sin sak, länge och outtröttligt, tills deras röst plötsligt har blivit institutionaliserat. Kan en renegade någonsin vara del av universitetet och samtidigt tala för rösterna utanför universiteten? Nej, säger tänkaren och aktivisten Andaiye. Hon menar att vi förråder rörelserna som vi påstår oss tala för när vi talar från universiteten. I universitetens korridorer – som separerar och distanserar oss från samhället och gemenskapen – individualiseras renegaten och omvandlas snabbt till en förrädare.
Det är inte bara renegades som universitetet först motsätter sig och sedan stjäl från – vi stjäl ständigt kunskap från andra. Framför allt som antropologer ser vi oss som berättigade att resa världen över för att utforska det som ”ingen annan” har utforskat. Vi bygger relationer för att extrahera erfarenhetsbaserad kunskap. Vi extraherar data för att teoretisera, och vi prioriterar vårt eget seende, vår egen hörsel, våra egna sinnen – likt en kemist som har tränat sitt öga att observera en molekyl. Faktum är att antropologi och kemi är två närbesläktade discipliner enligt antropologen Talal Asad, som menar att antropologernas metod – deltagande observation – uppkom ur ideal kring laboratoriet och vetenskapliga experiment. Inte ur den relationsbaserade etik som många antropologer i dag vill hävda, när forskningssubjekt kallas för vänner.
Samtidigt har vi som arbetar på universiteten oundvikligen en unik och privilegierad position i samhället. Vi har möjligheten, tiden och resurserna att reflektera över större frågor; att inte omedelbart gå in i problemlösning utan att i stället ifrågasätta debattens utgångspunkter. Vi får ägna oss åt kritik – det vill säga att synliggöra det som möjliggjorde nuet. Därifrån får vi närma oss de frågor och människor som har blivit stigmatiserade och uthängda av samhället – de som definierats som kriminella, terrorister eller vandalister. Vi får den professionella uppgiften att förstå dem bortom kategorierna. Kritik är en integral del av universitet men det betyder också att den kritiska akademikern fullföljer sin professionella roll och blir professionaliserad, varnar Stefano Harney och Fred Moten i The University and the Undercommons. Det är kanske det som är universitetets paradox. Det möjliggör genom att synliggöra något som kan vara annorlunda, men samtidigt slukar, absorberar och stryper det långsamt allt.
Men fokuset på professionaliseringen, som oundvikligen dominerar universitetet idag, suddar ut hur vi formas av dem som vi går längs med. Det vi bevittnar förvånar oss ofta, och det som andra säger berör oss. Vi förändras av andra, och det kan leda till ett starkare kall att förråda de institutioner som möjliggör legaliserade olagligheter. Ibland behöver man bli involverad för att veta vad och hur man ska förråda, även om kunskapen kommer från ett laboratorium. I de stunderna kan vi känna oss kallade att säga något, att stå upp för de orättvisa kategoriseringar och reduceringar som vi ser och att föreläsa om det. Att föreläsa, menar Fred Moten, kan vara en kärleksfull handlingsakt som uppkommer ur en känsla av brådska och omsorg.
Men det är något annat som spökar längs universitetens i dag nästintill meningslösa korridorer. Varför känns det så meningslöst att föreläsa? Varför kan inte universiteten tala och svara till sin omvärld? Är det för att det som markerar vår samtid – islamofobi, autokrati, folkmord, storskaliga krig, miljöförstöring och koncentration av makt och kapital – också finns här, inom universiteten? Har vi alltid varit involverade? Stefano Harney och Fred Moten inleder ett samtal om förräderi och inblandning i universiteten genom att påminna om att termen lecture delar etymologiskt ursprung med elect. Det är just relationen mellan den som föreläser och den som är utvald som Harney och Moten menar utgör den ruttna kärna som upprätthåller universitetet. Universiteten särskiljer ”the few from the many” och upprätthåller därmed idén om skapandet av hela och kompletta individer som kan tala åt andras bekostnad. De som är kallade är många – de samlas på demonstrationståg, de samlas i källarlokaler och diskuterar sin omvärld, de organiserar sig– men de som är utvalda att tala är färre och akademikerna blir därmed problemet just för att vi förmodar att vi är lösningen, skriver, Andaiye.
Att förråda inifrån ett universitet eller att förråda en disciplin kanske därför först och främst handlar om att förråda idén om att vi som är här är de utvalda att tala. Vårt uppdrag är kanske i stället att uppmuntra en talan av de många. Att möjliggöra plattformar för andra att tala. Låga barriärer, låga trösklar. Att hitta dem som talar för flera och att skapa sammanhang för röster i det plurala. Om vi, inifrån universiteten, förråder vår position som bärare av unik kunskap och i stället ser oss som en del av en massa som känner sig manade att tala, då kanske de som blivit professionaliserade av universiteten också skulle vara mindre tysta. För kvar skulle det inte finnas individer som talar utan en multiplicitet som talar. Låt oss därmed förråda universitetets grundprincip: att bara de få är utvalda att tala.
Referenser
Andaiye. 2020. The Point is To Change The World Selected Writings of Andaiye ed. Alissa Trotz. Pluto Press
Asad, Talal. 1994. Ethnographic Representation, Statistics and Modern Power. Social Research. Vol61 No.1 pp.55-88
Harney, Stefano, Moten, Fred. 2013 “The University and The Undercommons.” in The Undercommons : Fugitive Planning & Black Study. Autonomedia
Stefano Harney and Fred Moten – the Poetry Center [Live April 6th Re-Upload]. DocFilm Institute
Om Författaren
Lämna ett svar