ESSÄ. I en värld som präglas av splittring, expansiv främlingsfientlighet och lokala likväl som globala konflikter är den gemensamma kampen för alla människors lika värde och rätt till ett värdigt liv viktigare än någonsin. Var och en av oss har ett ansvar i att göra det vi kan för att bidra till denna kamp. I denna artikel vill jag rikta vår uppmärksamhet mot det dynamiska samspelet mellan vetenskap och aktivism inom antropologiområdet med syftet att betona vikten av antropologins viktiga roll i den pågående kampen för rättvisa och jämlikhet, skriver Haris Agic.

Vår turbulenta samtid ställer oss inför stora utmaningar och att konfrontera frågor om etnocentrism, främlingsfientlighet och strukturell ojämlikhet är nog mer brådskande än någonsin. Genom att dra nytta av vår djupa förståelse för kulturell mångfald är vi antropologer unikt positionerade för att utmana förtryckande narrativ, lyfta marginaliserade röster och verka för en hållbar samhällsförändring. Med denna text hoppas jag kunna öppna upp de potential som finns i antropologiska lärdomar som ett verktyg för förändring med ambition att uppmana till en renässans av aktivistiskt engagemang inom disciplinen. Det är en inbjudan till en gemensam reflektion över hur antropologin kan främja en mer rättvis framtid för alla.

”Antropologins relevans för samtiden är avhängig vår förmåga att ta vårt etiska ansvar.”

Vi antropologer, stolta över att vara särskilt kunniga om frågor relaterade till kultur, etnicitet, etnocentrism, mångfald och inkludering, har åtskilligt viktigt att bidra med i kampen för ett jämlikt och rättvist samhälle. Denna kamp bör därför vara hörnstenen i alla våra vetenskapliga ambitioner. Genom att, med stöd i vår vetenskapliga auktoritet, sätta ömsesidig mellanmänsklig förståelse och samarbete över olika grupper i centrum, kan vi utmana maktobalanser, förstärka marginaliserade röster och bidra till en mer inkluderande värld. Antropologins relevans för samtiden är avhängig vår förmåga att ta vårt etiska ansvar att förespråka för social rättvisa på allvar, någonting som i slutändan berikar både disciplinen och dess påverkanskraft i samhället.

”Scientia potentia est,” lyder det gamla latinska ordspråket som har varit ett centralt tema inom humaniora och samhällsvetenskaperna, återbrukat av forskare från Sir Francis Bacon (1579) till Michel Foucault (2009) och många fler. Den direkta översättningen är ”kunskap är makt” och antyder att upplysning medels utbildning och insikt kan fungera som kraftfulla källor till makt – som stärker oss i vår förmåga att bidra till positiv social förändring. Därför måste vi aktivt sträva efter att upplysa oss själva om brådskande frågor som rör mångfald, jämlikhet och inkludering, för de riktigt omdanande insikterna uppstår inte av sig själva.

”Antropologisk kunskap kan fungera som en katalysator för meningsfull förändring i världen.”

Vi antropologer, utrustade med vår djupa förståelse av kulturella dynamiker och sociala strukturer, har ett särskilt ansvar inte bara att fortsätta söka kunskap om dessa viktiga frågor utan också att dela och sprida våra insikter till en bredare allmänhet. Genom att göra så kan vi stärka samhällen, utmana missuppfattningar och bidra till ett mer informerat och jämlikt samhälle, vilket säkerställer att den rikedom av antropologisk kunskap fungerar som en katalysator för meningsfull förändring i världen. Det är vårt ansvar att göra allt vi kan för att få kunskap att betyda någonting igen, eller att ”make knowledge matter again”, för att travestera en välkänd samtida paroll.

De exkluderade grupperna i samhället ska inte behöva stå ensamma i sin kamp. Det är min fasta övertygelse om att det framförallt är en kamp mot okunskap om mänskolivets beskaffenhet och dynamik som vi behöver fortsätta utkämpa – och här har alla forskare ett särskilt ansvar. Världen lider av akut och kronisk brist på de vetenskapliga rösterna som kan hjälpa oss leva i fred och samförstånd istället för att låta diverse ideologiskt kalibrerade opinionsbildare främja en mer destruktiv förståelse av människan. Vi behöver fler sociologer, filosofer, etnologer – alla de kunniga intellektuella krafterna inom humaniora och samhällsvetenskap som genom århundraden har sökt förstå människan litet bättre. Kanske särskilt antropologer givet den utveckling som ämnet hade genomgått och den starka drivkraften att med antropologisk forskning faktisk göra skillnad och bidra till en mer rättvis och jämlik värld.

Jag kommer ihåg varför jag föll för antropologin från första början. Som ett krigsbarn och flykting genomled jag och flydde så småningom det fruktansvärda kriget i Bosnien och Hercegovina under början av 1990-talet. Detta var startskottet för en livslång kamp med djupt existentiella frågor. Även om flykten räddade mitt liv, hade krigsupplevelsen redan lämnat djupa ärr. Istället för befrielse fann jag mig snart nog i bojorna av mellanförskapets liminalitet (Turner 1969) – fångad mellan det liv som stulits från mig och det liv som alltid lurar precis utom räckhåll. Denna situation skapade en outsläcklig törst efter kunskap. Med ett liv i ruiner, både kulturellt och identitetsmässigt, hade jag väldigt lite att bygga en ny tillvaro på. Denna existentiella jordbävning genererade en tsunami av frågor som svepte mig ut i de öppna haven av kontemplation kring identitet, kultur och tillhörighet. Jag höll bokstavligen på att drunkna i dem.

Flykten erbjöd räddning från döden, men inte från de svåra frågorna om identitet, ursprung, kultur, tillhörighet, struktur, normer, mångfald, inkludering, rasism, etnocentrism, social realitet, habitus, gemenskap, sårbarhet, uteslutning, privilegium, makt och ansvar. Jag längtade efter upplysande och befriande klarhet.

Efter 10 år av livet som drivved i det oroliga frågehavets nåd och onåd hände det oväntade. Malinowskis Trobriander, västra Stilla havets argonauter, trädde fram ur dimman med sina segelkanoter och lyfte mig ur vågorna. De förstod mina frågor och hjälpte mig att se klarare. Flykten blev ett sökande och skärvorna av det fragmenterade jaget började anta en ny och mer begriplig form. Nyfikenheten förvandlades till en styrka, vilket öppnade nya vidder av möjligheter.

Genom att studera mänsklig mångfald har jag lärt mig att identifiera hur sociala strukturer och normer formar mig och min plats i ett samhälle där jag ofta känner mig och blir behandlad som ”Den andre”. Genom att förstå andras berättelser har jag lärt mig att förstå min egen. Antropologin blev så ett livsverktyg för mig snarare än enbart en akademisk disciplin.

Antropologin fascinerade mig med sin värld av deltagande observation, statuspositioner, släktskap, ritualer, klassificeringssystem, teoretisk utforskning och tillämpning av antropologi ”hemma,” utanför och bortom akademin. Tillsammans med poesi, litteratur och musik blev antropologi en fråga om liv och död för mig – och det är det fortfarande idag.

Så vad är det, mer exakt, som särskiljer antropologin från andra vetenskaper?

Som en vetenskaplig disciplin specialiserar sig antropologi på att söka en djupare förståelse av mänsklig mångfald (Hannerz 2022). Antropologernas hemliga vapen ligger i en kombination av två sammanflätade element. För det första använder vi oumbärliga etnografiska forskningsmetoder som involverar fördjupning i människors vardagsliv genom deltagande observation och omfattande samtal. För det andra använder vi en distinkt teoretisk grund som ett verktyg för att välja, ordna, strukturera och förstå insamlade data.

Den teoretiska grunden korsar ofta filosofi och psykologi samtidigt som den integrerar insikter från de bredare humaniora och samhällsvetenskaper, inklusive historia, etnologi, sociologi, politisk vetenskap, internationella relationer och även ekonomi. Det är dock antropologins unika teoretiska ram – som utvecklats över århundraden av studier av mänsklig mångfald – som fungerar som det mest pålitliga fundamentet och verktyget i vårt arbete för att tolka data gällande vad människor säger och gör. En bra antropolog har ett genuint intresse för människor; därför riktar vi främst vår blick mot olika individer och grupper för att fånga de mångfacetterade världsåskådningar som återspeglas i deras ord, handlingar, seder och på de sätt de organiserar sina samhällen. De antropologiska tankeströmningarna, varav en del sträcker sig ett par, tre hundra år tillbaka i tiden, har i mångt och mycket format mig; format hur jag ser på världen, mig själv och andra människor.

”Jag drogs särskilt till antropologins status som revolutionärernas vetenskap.”

Jag drogs särskilt till antropologins status som revolutionärernas vetenskap. För det första gjorde disciplinen revolt mot sitt eget ursprung och sina förfäder (Geertz 2000; Said 2007; Clifford 1986). En uppgörelse med 1800-talets viktorianska antropologi – i synnerhet med dess etnocentriska teorier om social evolution och flört med rasbiologin – var oundviklig. Antropologer skulle prompt klä av sig och förkasta sin gamla identitet som kolonisatörer och erövrare av ”de andra” och anamma en ny identitet som ”de andras” beskyddare. Maktanalys blev avgörande i formandet av den nya antropologiska blicken och det nya antropologiska perspektivet.

Detta paradigmskifte inom antropologin var dock ingalunda utan friktioner och snedsteg. I sin iver att återuppfinna sig själva insåg många antropologer inte att den viktorianska etnocentriska blicken lever kvar genom fortsatt objektifiering av ”Den andre” (Said 2007). Under den viktorianska eran sågs ”Den andre” ofta som primitiv och därmed underutvecklad, vilket framställde dem som underordnade de civiliserade och ”utvecklade” vita européerna. Denna uppfattning är central för social evolutionism.

De antropologer som sökte utmana denna etnocentrism fortsatte betrakta ”Den andre” som svag, underlägsen och i behov av beskydd – människor blev alltför lättvindigt reducerade till ”offer” på ett sätt som ofta osynliggjorde deras egen subjektivitet och handlingskraft. Detta leder oss till en bredare diskussion kring hur maktstrukturer och värderingar skapas och upprätthålls i samhället, där vissa röster förblir ohörda, vilket vi tydligt ser i begreppet ”subaltern”.

Diskussionen om ”offerifiering” – och framförallt betecknat som ”subaltern” – är ingalunda ny. ”Subaltern” är ett begrepp som kan härledas tillbaka ända till den italienska filosofen Antonio Gramsci (2007), även om det är den indiske filosofen och postkoloniala teoretikern Gayatri Chakravorty Spivak (1988) som populariserade begreppet, tillsammans med en rad andra postmoderna och postkoloniala teoretiker som den palestinsk-amerikanska forskaren Edward Said, som på ett betydande sätt påverkat dess betydelse i slutet av 1900-talet (Said 2007). Subaltern som teoretiskt begrepp ger alltså uttryck för en ny form av intellektuell kolonialism där maktstrukturernas överordnade grupper (exempelvis vita européer i den globaliserade världen) berövar de underordnade grupperna (exempelvis människor i de tidigare kolonierna samt i låginkomstländerna) deras egen röst och agens. Det gäller även de mest välvilliga försöken att som allierad överordnad representera de underordnades röst. Systematiskt och onyanserat framställande av vissa människor som offer är inte oproblematiskt. De allierade överordnade behöver, istället för att agera de underordnades språkrör, verka genom att skapa rum för deras egen röst och agens. Människans handlingskraft behöver rättvist fördelat handlingsutrymme för att kunna komma tillrätta.

Samtidigt har postkoloniala teoretiker och kritiker av antropologins ”offerifiering” av ”Den andre” inte lyckats förklara hur vi kan undvika att skildra vissa människor som offer utan att också fördunkla och trivialisera deras faktiska lidande och de orättvisa maktstrukturer som förtrycker dem (Abu-Lughod 2002; Portelli 1991; Stoler 2002). Denna balansgång kan vara svår; emellertid, med förtryckande maktstrukturer som gynnar vissa och missgynnar andra, kan sådan ”offerblindhet” likställas med det som kritisk rasteori kallar ”färgblindhet” – en lyx som de privilegierade och dominerande segmenten i ett samhälle kan unna sig eftersom de inte direkt påverkas av rasistiskt förtryck (Oluo 2018; Kendi 2019; Saad 2020).

Det faktum att vi, som antropologer, ofta observerar livet hos de förtryckta och mindre lyckligt lottade har gett upphov till olika former av aktivistisk antropologi, där många av oss vill åstadkomma social förändring. Därför har antropologer omfamnat kunskap som en form av aktivism. De blev de utsattas språkrör och slog sig för bröstet med sin obestridliga relevans i den globala kampen mot orättvisa. Kritiker kan hävda att det vetenskapliga perspektivet sällan upprätthåller objektivitet eller neutralitet i sådana fall och att antropologi inte bör sträva efter dessa positioner. Ändå kan varken rättvisa eller jämlikhet tas för givet i de samhällen vi lever i. Historiskt har vi sett tydliga skillnader i makt och privilegium mellan olika grupper, och antropologi har en viktig roll i att identifiera, förstå och adressera dessa ojämlikheter för att främja förändring.

”Vi trodde att vi kunde revolutionera allt”

När jag reflekterar över mina erfarenheter som ung antropologistudent i början av 2000-talet, var jag fascinerad av de sätt på vilka antropologer omfamnade sin handlingskraft och utmanade maktstrukturer. De fungerade som röster för de marginaliserade och framträdde som djupt relevanta i den globala kampen mot orättvisor. Jag minns hur jag var helt hänförd av övertygelsen om att antropologiska insikter kunde förändra världen. Vi trodde att vi kunde revolutionera allt: vetenskap, politik, industri och marknad. Denna något odisciplinerade disciplin var unikt positionerad för att möjliggöra sådan transformation.

”Har vi verkligen lyckats uppnå våra strävanden?”

Nu, mer än två decennier senare, finner jag mig själv vacklandes i denna övertygelse. Har vi verkligen lyckats uppnå våra strävanden? Antropologins status i samhället verkar något oklar i dag. Det är svårt att säkra forskningsfinansiering eller en plats inom akademiska institutioner och även utanför akademin är situationen lika beklämmande. Få icke-antropologer vet vad antropologin är för någonting. Detta är särskilt nedslående eftersom vi för 20 år sedan trodde att vi var på väg att förändra den berättelsen, övertygade om att det bara var en tidsfråga innan antropologi skulle tränga in i den bredare offentliga medvetenheten. Uppenbarligen har den förväntade utbredda acceptansen av antropologin ännu inte blivit en verklighet.

”Har vi förlorat vår röst, styrka och auktoritet?”

I dag, bortom forskare inom andra vetenskapliga områden – såsom kulturstudier, kritiska rasstudier och postkoloniala studier – är det i stor utsträckning journalister, advokater och olika aktivister som producerar de mest relevanta publikationerna och samhällsanalyserna, baserade på en kvalitativ förståelse av människor medan de adresserar brännande samtida frågor som uteslutning, maktstrukturer, gängbrott, rasism, inkludering, det vita privilegiet och liknande ämnen. Som följd av detta är antropologer inte lika tydligt synliga eller hörda i dessa diskussioner. Har vi förlorat vår röst, styrka och auktoritet? Eller har vi misslyckats med att övertygande förmedla vår relevans för världen? Kanske är det en kombination av båda.

Västerländsk populärkultur och den offentliga diskursen skildrar ofta mänskliga öden på ett sätt som kan få oss att reflektera över vår egen självgodhet. Fördomsfulla förenklingar, ofta medvetet eller omedvetet ideologiskt drivna, leder till en förståelse som närmast kan liknas med karikerade representationer av människor – en förståelse som återspeglar mer av oss själva än av de människor vi försöker förstå. Vår brist på ödmjukhet när vi ställs inför komplexiteter vi inte direkt kan greppa – på grund av otillräcklig erfarenhet och insikt i andras vardagsliv – blir alltmer uppenbar och oroande. Och samtidigt verkar få av oss erkänna att denna ödmjukhet är avgörande för att främja genuin förståelse mellan människor. Detta understryker antropologins nödvändighet; dock kräver den nuvarande utformningen av disciplinen betydande förbättringar för att den ska kunna förverkliga sin egentliga potential.

”Kanske har vi antropologer blivit alltför bekväma i våra trygga och slutna akademiska rum?”

Kanske har vi antropologer blivit alltför bekväma i våra trygga och slutna akademiska rum, seminarier, symposier, konferenser och tidskrifter. Det finns en risk att vår förmåga att känna igen och uppskatta andra givande sammanhang där våra röster behövs minskar när vi slentrianmässigt dras till dessa trygga rum och sammanhang. Detta inåtblickande fokus kan, i bästa fall, ge oss en plattform för att predika för redan övertygade, i en exklusiv miljö – ett forum för ömsesidig beundran som saknar betydande inverkan på samhällsutvecklingen. Är detta allt vi strävar efter att vara? Har vi blivit alltför förfinade, akademiska och distanserade? Vårt kall kan inte och får inte begränsas till detta snäva perspektiv. Som Donna Haraway, amerikansk professor i medvetandets historia och feministiska studier, klokt påpekar: ” The point is to make a difference in the world, to cast our lot for some ways of life and not others. To do that, one must be in the action, be finite and dirty, not transcendent and clean” (Haraway, 1997: 36). Detta mantra bör resonera med antropologer världen över som ledord för vårt gemensamma åtagande att åstadkomma verklig förändring.

Så, vad kan antropologin bidra med i denna kamp?

För det första har antropologer förmågan att förstärka rösterna hos dem som är marginaliserade och tystade. Genom fältarbete och intervjuer kan vi dokumentera och belysa erfarenheter och perspektiv som ofta förbises. Genom att belysa dessa berättelser kan vi bidra till att förändra den offentliga diskursen och främja ett mer inkluderande och rättvist samhälle.

För det andra besitter antropologer de verktyg som effektivt kan exponera maktstrukturer och sociala processer som skapar och upprätthåller ojämlikhet. Genom att analysera hur sociala normer, värderingar och praktiker skapar och bevarar skillnader i makt och privilegium kan vi identifiera strategier för att motverka dessa mekanismer. Denna kunskap kan vara avgörande för beslutsfattare, organisationer och aktivister som söker effektiva metoder för samhällsförändring.

För det tredje kan antropologi fördjupa vår förståelse av den komplexa dynamiken som formar våra samhällen. Genom att undersöka det intrikata samspelet av kulturella, sociala, ekonomiska och politiska faktorer har antropologer möjlighet att ge en mer nyanserad förståelse av de underliggande orsakerna till ojämlikhet. Denna insikt kan hjälpa till att utforma holistiska och hållbara lösningar på de utmaningar vi står inför.

För att uppnå dessa mål är det avgörande att antropologer aktivt engagerar sig i den offentliga diskursen. Vi måste höja våra röster och passionerat arbeta för att påverka samtal som rör dessa kritiska frågor. Genom att kliva utanför gränserna för akademiska miljöer – inklusive seminarier, konferenser och vetenskapliga tidskrifter – kan vi säkerställa att vår kunskap är både tillgänglig och meningsfull, vilket bidrar till att återerövra antropologins relevans och kunskapens roll i samhället.

Självklart måste vi förbli självkritiska och ödmjuka i denna strävan. För att främja öppen och inkluderande dialog med de samhällen vi studerar och för att öka relevansen av våra röster i offentlig diskurs, behöver vi vara särskilt medvetna om våra egna fördomar och privilegier. Detta kräver en genuin vilja att utmana våra egna förutfattade meningar och att lyssna uppmärksamt på dem med olika erfarenheter och perspektiv.

”Antropologins framtid ligger i vår förmåga att sammanfläta vetenskaplig nyfikenhet med en djup känsla av socialt ansvar och engagemang.”

Slutligen, kampen för jämlikhet och rättvisa är en kamp för vår gemensamma mänsklighet. Antropologi har potential att vara ett kraftfullt instrument i detta, men det kräver att vi både är passionerade och engagerade i vår strävan att åstadkomma en förändring. Vi måste använda vår kunskap och våra färdigheter för att utmana orättvisor och verka för en mer rättvis och inkluderande värld. Antropologins framtid ligger i vår förmåga att sammanfläta vetenskaplig nyfikenhet med en djup känsla av socialt ansvar och engagemang.

Kampen för rättvisa och jämlikhet är utan tvekan en formidabel uppgift. Den kräver tålamod, uthållighet och mod. Men som antropologer har vi en unik privilegierad position och makt som kan göra skillnad. Genom att konstant utforska och förstå mänsklig mångfald kan vi bidra till skapandet av en värld där alla ses och värderas utifrån sina egna villkor – en värld där jämlikhet blir mer än blott ett tjusigt begrepp.

”Kanske står vi på tröskeln till ett nytt antropologiskt paradigmskifte – en Antropologi 2.0?”

Kanske står vi på tröskeln till ett nytt antropologiskt paradigmskifte – en Antropologi 2.0 som lyckats återuppliva sin latenta aktivism för att stå i bräschen i kampen för rättvisa och jämlikhet. En ny antropologi som är synlig och resonerar bortom den akademiska sfären. En ny antropologi som orädd engagerar sig i de mest brännande samhällsfrågorna och som banar vägen mot en värld där vi är måna om och angår varandra.

Antroperspektiv är Sveriges första webbtidning som erbjuder antropologiska perspektiv på allt från spännande kulturella fenomen till aktuella händelser i dagens komplexa och diversifierade värld. Våra skribenter är i huvudsak antropologer men också andra som är förtrogna och identifierar sig med antropologiska metoder och perspektiv. Vår ambition är att, med en bred palett av fälterfarenheter samt med en skarp antropologisk analytisk blick och kunskap om aktuella liksom också förbisedda men viktiga ämnen, etablera antropologiska perspektiv som en viktig samhällsresurs och därigenom vitalisera det offentliga samtalet om allt från global kultur och politik till mer lokala frågor och vardagsliv.

Om du vill skriva en artikel, läs instruktionerna på Skriv en artikel i Antroperspektiv!

Foto högst upp: Jack Skinner på Unsplash

Foto byline Haris Agic: Gunnar Hagberg

Övriga foton: Internet (CC)