ESSÄ. I denna essä återvänder jag till det antropologiska fältarbete som jag genomförde under inbördeskriget i Acholiland, norra Uganda. Det är en resa mer än tjugo år tillbaka i tiden som betonar vikten av det sociala sammanhanget i den antropologiska analysen. Även om resan går många år tillbaka i tiden, är frågan om antropologi och vetenskaplighet kanske mer aktuell än någonsin. I en tid när vetenskapliga hypoteser, formatmallar, projektdesign och forskningsetiska riktlinjer blir alltmer snäva och alltmer avgjorda redan i förhand, riskerar denna utveckling att stänga dörren till nyfikenheten, öppenheten och det socialt förankrade kunskapsbyggande som alltid varit antropologins kärna, skriver Sverker Finnström.

”Världen är inte direkt given till oss”, menar filosofen Paul Feyerabend i en formulering från   1978. ”Ett medvetet deltagande är inte ett handikapp för samhällsvetaren. Omedvetna sådana är alltid farliga”, skriver antropologen Hortense Powdermaker när hon 1966 summerar sin gärning som främling, vän och fältarbetande antropolog på tre kontinenter. I denna essä återvänder jag till det antropologiska fältarbete som jag genomförde under inbördeskriget i Acholiland, norra Uganda. Det är en resa mer än tjugo år tillbaka i tiden som betonar vikten av det sociala sammanhanget i den antropologiska analysen. Även om resan går många år tillbaka i tiden, är frågan om antropologi och vetenskaplighet kanske mer aktuell än någonsin. I en tid när vetenskapliga hypoteser, formatmallar, projektdesign och forskningsetiska riktlinjer blir alltmer snäva och alltmer avgjorda redan i förhand, riskerar denna utveckling att stänga dörren till nyfikenheten, öppenheten och det socialt förankrade kunskapsbyggande som alltid varit antropologins kärna.

”När vi åkte på bron som tog oss över Nilen, var det som om vi anlände till ett annat land, från ett Uganda i fred till ett Uganda i krig.”

Bussarna som tog mig från Ugandas huvudstad Kampala till mina fältarbeten i krigets norra Uganda, var dekorerade med eldsflammor och hade talande namn såsom Die Hard 1 och Die Hard 2. Ett par timmar efter avfärd från Kampala nådde bussarna Nilen och resans första vägspärr. När vi åkte på bron som tog oss över Nilen, var det som om vi anlände till ett annat land, från ett Uganda i fred till ett Uganda i krig. Återuppbyggnaden efter kriget i centrala Uganda under 1980-talets första hälft var imponerande, men det var också ett faktum att kriget likt Die Hard-bussarna hade rest från centrala till norra Uganda. Norr om Nilen blev vägen genast sämre, med otaliga potthål och flera utbrända bilvrak vid sidan av vägen. Några av vraken var bevis på de bakhåll som rebellrörelsen Herrens motståndsarmé, the Lord’s Resistance Army, gjort sig skyldiga till. Oftare var bilvraken resultatet av dåligt vägunderhåll, trafikfarliga fordon och höga hastigheter i dödlig förening. Efter ytterligare ett par timmars färd från Nilen nådde Die Hard-bussarna Gulu stad, mitt delmål och huvudort i norra Uganda.

”Omedelbart utanför stan stoppades vi i arméns vägspärr.”

En tidig morgon 1999 skulle jag och min medarbetare Tonny Odiya Labol ta bussen från Gulu till Kampala. Det var innan mobiltelefonnätet lanserades i norra Uganda och när det fortfarande var komplicerat att få tag i kontanter. Bara några år senare dök internetkaféerna upp och 2013 kunde vi räkna till mer än tio bankkontor i Gulu, flera med bankomater där jag kunde ta ut kontanter. Men 1999 var det Kampala som gällde. Barclays-banken i Kampala ringde kontoret i Nairobi, som i sin tur kontaktade banken i London, varifrån det kunde bekräftas att pengar fanns på min svenska bank. Barclays satte ett tak på hur mycket jag kunde ta ut per dag, så jag fick utföra samma manöver två dagar i rad. Nu var det alltså dags att åka till Kampala för att ordna med pengar och mitt visum. Tonny och jag gick till Gulus busstation och första bästa Die Hard-buss. När bussen var full började resan, men denna gång kom vi inte långt. Omedelbart utanför stan stoppades vi i arméns vägspärr. Det bildades snabbt en lång kö av fordon. Potthål, farligt höga hastigheter och olyckor var som sagt aspekter av livet i skuggan av kriget, men det var även dröjsmål och ändlös väntan vid vägkanten.

Denna morgon gled en vit Toyota Land Cruiser förbi alla fordon i kön. Bilens långa antenn, vita flagga och tydliga logotyp vittnade om att den var från Internationella Rödakorskommittén, en av flera humanitära organisationer verksamma i norra Uganda. Men även Röda korset stoppades av soldaterna, som bryskt gav order till föraren att backa till slutet av kön. Jag och Tonny hade klivit av vår buss för att sträcka på benen, dricka lite vatten och tjuva lite av färdkosten vi hade packat med. Tillsammans med andra resenärer stod vi vid vägkanten och småpratade. Av erfarenhet visste vi att dröjsmålet kunde bli långt. Ibland slutade väntan i besvikelse, när vägen förblev stängd och alla fordon beordrades tillbaka till stan.

”Stämningen blev snabbt hätsk.”

Vi följde dramat som spelades upp vid vägspärren. Med en blandning av lokalspråket acholi och soldatspråket swahili tog diskussionen fart. Stämningen blev snabbt hätsk. Den ugandiske föraren krävde att han och hans chef, en europeisk kvinna, skulle släppas fram. Soldaterna vägrade. Föraren tappade tålamodet och hotade att använda Röda korsets kommunikationsradio för att tillkalla rebellerna i Herrens motståndsarmé. Han lät soldaterna förstå att han hade en bakgrund som rebell. Det vore lätt, fortsatte han, att kontakta de gamla vapenkamraterna och be dem att komma och göra rent hus med soldaterna vid vägspärren. Han hotade alltså med samma rebeller som fått soldaterna att sätta upp vägspärren under de tidiga morgontimmarna, efter rapporter om att rebellerna hade korsat vägen längre söderut.

Tonny, jag och de andra vid vägkanten lyssnade med stigande nyfikenhet på diskussionen. Tonny bekräftade för mig att mannen bakom ratten faktiskt hade en bakgrund som rebell, till och med som befäl. Flera resenärer vid vägkanten kände till honom. Mannens hot gjorde soldaterna mer bestämda i beslutet att stoppa Röda korset från att köra söderut. Soldaterna hotade nu att arrestera föraren och hans europeiska chef, vilka de anklagade för att vara bråkmakare och rebell-kollaboratörer. Den europeiska Röda kors-kvinnan tycktes ovetande om vad diskussionen handlade om. Med ett leende på läpparna förblev hon tyst och oberörd i framsätet bredvid föraren.

”Resan fortsatte, men vår Die Hard-buss ökade farten mer än vanligt.”

Även bussresenärerna vid vägkanten log. Några kunde inte låta bli att skratta högt. Tonny hjälpte mig att följa med i de anklagelser som flög fram och tillbaka, som även kom att inkludera kommentarer från de resenärer som inte längre ville hålla tyst. Kommentarerna vittnade om att alla vid vägkanten valde soldaternas sida, inte för att de stod bakom armén i detta krig, men för att de motsatte sig det privilegium som Röda korset försökte hävda. Tillslut tystnade föraren i bilen. Han accepterade sitt nederlag, lade i backen och parkerade längst bak i kön. En och en halv timme senare släpptes alla fordon fram. Rebellerna längre söderut hade tydligen lämnat området. Resan fortsatte, men vår Die Hard-buss ökade farten mer än vanligt. Chauffören ville ta igen förlorad tid och han ville också till varje pris undvika att hamna i ett rebell-bakhåll.

”Att delta i det sociala livet och de måltider som det bjuds in till, är i Uganda en viktig aspekt av att vara medmänniska.”

Det var uppenbart att mitt utseende liknade Röda kors-kvinnans. Vi var ju båda européer, eller västerlänningar. På acholi-språket var vi munos som betyder främlingar, men som sedan kolonialismens dagar blivit synonymt med européer eller vita personer. Medan Röda kors-kvinnan tyst satt kvar i sin bil och höll på distansen, hade jag gjort mitt bästa för att delta i den konversation som utspelade sig vid vägkanten. Som alltid försökte jag i mitt fältarbete vara öppen inför de historier och den generositet som mina ugandiska informanter erbjöd. Vid sidan av muno finns på acholi ett annat ord för främling, lawake, som beskriver en europé med en självupptagen och bossig attityd. ”Som en muno som vägrar att äta den mat som erbjuds, som inte umgås med lokalbefolkningen”, som en äldre man en gång beskrev det för mig. Eller som Tonny skulle beskriva det flera år senare: lawake är en oåtkomlig person som håller distansen snarare än hälsar på folk, som vägrar ta i hand, likt en grupp västerländska forskare han ett par år efter krigets slut hade mött på landsbygden, som trots alla sina vaccinationer i mötet med landsbygdens afrikaner var rädda att få kolera. Att delta i det sociala livet och de måltider som det bjuds in till, är i Uganda en viktig aspekt av att vara medmänniska, av det mänskliga helt enkelt. I Acholiland brukar man säga, att så snart en resenär eller en främling har tagit av den mat eller det vatten du erbjuder, kan denne inte längre vara din fiende. En främling är också en framtida vän. Konflikter, å andra sidan, kommer ofta till utryck när personer inte umgås eller äter tillsammans. Att vägra äta från ”samma fat” skapar en ”barriär av dålig atmosfär”, som den acholi-födde historikern Onyango-Odongo uttrycker det.

”Det är en sorts anti-deltagandets ideologi som är vanlig inom humanitärt arbete, när universella anspråk ska trumfa över lokala sociala sammanhang. ”

Det var just en sådan social barriär som slog rot när föraren av Röda kors-bilen grälade med soldaterna vid vägspärren. Situationen, som även inbegrep den europeiska kvinnan som tyst satt kvar i bilen, kom i praktiken att motverka den neutralitet och opartiskhet som Röda korset så starkt brukar hävda i sitt humanitära arbete. I det lilla var kvinnans tystnad och passivitet en sorts krigsförklaring. Situationen vid vägspärren illustrerar också varför antropologins fältarbete är så viktigt, med deltagande och observation och kritisk reflektion däremellan. Att från distans observera men vägra delta, att därmed tro att man är neutral, eller att redan från början kanske tro sig veta vad som är rätt och fel, är snarare ett symtom på en ovilja att lära och reflektera över det man är med om, en vägran att tänka. Det är möjligt att Röda kors-kvinnans passiva försiktighet och distanstagande var hennes försök att hålla fast vid idén om opartiskhet och neutralitet. Det var ett omedvetet deltagande. Men det var också en sorts anti-deltagandets ideologi som är vanlig inom humanitärt arbete, när universella anspråk ska trumfa över lokala sociala sammanhang. Det senare beskrev antropologen Franz Boas för länge sedan som det historiskt partikulära och det mest viktiga att utgå från.

”Medan det medvetna deltagandet är antropologins styrka, så är det omedvetna deltagandet en direkt fara.”

Anti-deltagandets ideologi främjar ignorans och ignorans kommer alltid att ogiltiggöra anspråket på opartiskhet och neutralitet, som antropologen Barbara Harrell-Bond visar i en bok om 1980-talets humanitära bistånd till ugandiska flyktingar i södra Sudan, det som idag är Sydsudan. Men situationen vid vägspärren visar också vikten av det som antropologen Johannes Fabian har beskrivit som samhörighet i tid och rum, eller coevalness på engelska. Motsatsen, menar han, är en naiv tro på det som tycks vara omedelbart observerbart. Men världen är aldrig direkt given till oss. Och medan det medvetna deltagandet är antropologins styrka, så är det omedvetna deltagandet en direkt fara.

---

Antropologins väg. Sverker Finnströms essä är ett utdrag från en längre artikel på engelska som han har skrivit för en filosofisk antologi om sammanhangets etik, som han också ska presentera på SANT-konferensen i Uppsala 2024. I essän lånar Finnström tankar från fem böcker:

• Fabian, Johannes. 1983. Time and the other: How anthropology makes its object. New York: Columbia Univ. Press.
• Feyerabend, Paul K. 1978. Science in a free society. London: New Left Books.
• Harrell-Bond, Barbara E. 1986. Imposing aid: Emergency assistance to refugees. Oxford: Oxford University Press.
• Onyango-Odongo, J. M. och J. B. Webster (red.). 1976. The central Lwo during the Aconya. Nairobi: East African Literature Bureau. Powdermaker, Hortense. 1966. Stranger and friend: The way of an anthropologist. New York: W. W. Norton & Co.

Text: Sverker Finnström

Bild 1 (högst upp): bilden är en beskuren variant av bild 2 som är en hel målning och som återkommer något senare i essän.

Bild 2: Målning av Vincent Olany, 2000.

Bild 3: Målning från Kampala av Muwonge Ali 2008.

Foto (längst ner): Sverker Finnström, självporträtt.

Antroperspektiv är Sveriges första webbtidning som erbjuder antropologiska perspektiv på allt från spännande kulturella fenomen till aktuella händelser i dagens komplexa och diversifierade värld. Våra skribenter är i huvudsak antropologer men också andra som är förtrogna och identifierar sig med antropologiska metoder och perspektiv. Vår ambition är att, med en bred palett av fälterfarenheter samt med en skarp antropologisk analytisk blick och kunskap om aktuella liksom också förbisedda men viktiga ämnen, etablera antropologiska perspektiv som en viktig samhällsresurs och därigenom vitalisera det offentliga samtalet om allt från global kultur och politik till mer lokala frågor och vardagsliv.

Om du vill skriva en artikel, läs instruktionerna på Skriv en artikel i Antroperspektiv!