KRÖNIKA. Många i Dagens Nyheters läsekrets har väl antingen ingen aning om vad antropologi är för något, eller kanske en dimmig uppfattning om att antropologer är något slags postmoderna forskningsresande. Vad beror det på?, undrar Ulf Hannerz.
Den 5 mars har Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson en krönika under rubriken ”Oskar behöver lära sig svetsa – inte att analysera mänskliga rättigheter”. Jag läser gärna Helmerson, och håller ofta med honom. Den här morgonen handlar inlägget om att det behövs mera fungerande system för lärlingar, och mindre teoretiskt inriktade utbildningar. Så ser arbetsmarknaden ut.
”I dag utförs praktiska yrken ofta av människor med hög specialistkompetens och till bra löner.”
”I dag”, skriver han, ”utförs praktiska yrken ofta av människor med hög specialistkompetens och till bra löner.” Här och där har det nog varit så rätt länge. I den skånska by där jag tillbringar långa somrar har jag som grannar en rörmokare och en elektriker, ungefär i min ålder (över 80). De gick ut folkskolan, har aldrig varit sysslolösa, bor bra. Sin lediga tid kan de ha tillbringat med att sköta trädgården, läsa deckare eller spela ishockey.
I denna bok diskuterar Hannerz Nigerias mångfald, transnationella band, förflutet och framtid i skärningspunkten mellan Nigerias stora litterära arv och Hannerzs eget antropologiskt fältarbete i Nigeria.
Jag minns också mina fältstudier i en småstad i Nigeria, på 1970-talet. Det småskaliga affärslivet längs de rödleriga gatorna byggde på ett effektivt lärlingsväsen: där kom det till nya skräddare, barberare, fotografer, snickare, målare.
Så långt kan jag återigen hålla med Erik Helmerson. Men så kommer han till slutsatsen att ”vi låtsas som att vi gör eleverna en tjänst genom att intala dem att alla svenskar måste förberedas för att kunna läsa socialantropologi på Mittuniversitet”.
Mittuniversitetets Campus Östersund. Huset var tidigare Norrlands artilleriregementes kanslihus. Källa: Wikipedia.
”Kombinationen av ‘Mittuniversitetet’ med ‘socialantropologi’ är snarare ett retoriskt uttryck för marginalitet och onödighet.”
Mig veterligen finns det ingen kursundervisning i socialantropologi på Mittuniversitetet, i Sundsvall, men jag har aldrig varit där. Kanske tycker Helmerson verkligen att ungdomen i Medelpad har särskilt lite behov av insikter i mänsklig mångfald? Men jag misstänker att formuleringen är av ett annat slag. Mittuniversitetet är kanhända ett utmärkt ställe, men det har knappast rykte om sig att vara ett ledande akademiskt centrum. Kombinationen av ”Mittuniversitetet” med ”socialantropologi” är snarare ett retoriskt uttryck för marginalitet och onödighet.
Många i Dagens Nyheters läsekrets har väl antingen ingen aning om vad antropologi är för något, eller kanske en dimmig uppfattning om att antropologer är något slags postmoderna forskningsresande. Vad beror det på?
Jag tror att det har mycket att göra med att det finns så lite antropologi skriven och utgiven på svenska. Engelska har blivit det dominerande akademiska språket. Vill man nå ut till en internationell krets av kollegor skriver man på engelska. Det har en del med antropologins världsomspännande karaktär att göra. Forskar man om Somalia kanske man vill nå antropologerna där, men också alla andra Somalia-forskare, var de än befinner sig. Därtill kommer dock att centralt publicerade skrifter uppfattas som mest meriterande. Så vänder man sig alltså till tidskrifter och förlag som oftast är baserade in USA och Storbritannien, och hoppas på fast tjänst eller uppflyttning.
End of Anthropology? är en samling essäer från 2011 med storheter som Adam Kuper, Vincent Crapanzano och vår egna Ulf Hannerz, för att nämna några, som reflekterar över antropologins relevans och framtid i en föränderlig värld.
För tjugo år sedan kunde det fortfarande gå att sätta ihop böcker med lokala kollegor som hade något särskilt intresse gemensamt, och få dem utgivna som kurslitteratur, med en förhoppning om att de skulle få en och annan läsare utanför studentkretsen också. Nu kanske det med har blivit omöjligt. Undervisningsspråket har också på många håll blivit engelska, och då måste även kurslitteraturen vara på det språket. Trevligt om det medger mera studentrörlighet över gränserna, men det kan bli mindre antropologi författad på svenska. Och de flesta i en bredare svensk publik läser inte mycket på något annat än modersmålet.
”Så vad ska vi nu göra?”
Så vad ska vi nu göra? Mera ”både-och”! Skriva för världens antropologer på engelska, men för en större läsekrets hemma på svenska. Det gäller nog också DIG som just nu läser detta. Vad har du skrivit och publicerat på svenska? Någon bok? Något debattinlägg i lokaltidningen? Någon recension? Någon understreckare? Något i en svensk kulturtidskrift, eller debattidskrift? (Kanske i någon digital kanal som jag sällan eller aldrig besöker.) Och har du funderat på vad man ska skriva i för stil, och hur man disponerar sin text, när man inte skriver för kollegor?
Jag tycker att detta är något för Antroperspektivs läsare att diskutera sins emellan, också i dess spalter. Men framför allt att göra något åt, för att inte fortsätta att framstå som onödiga.
Ulf Hannerz, professor emeritus i socialantropologi vid Stockholms universitet, ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien sedan 1987 tillika den mest inflytelserika antropologen i världen under decenniet 2010-2020 (Academic Influence).
Antroperspektiv är Sveriges första webbtidning som erbjuder antropologiska perspektiv på allt från spännande kulturella fenomen till aktuella händelser i dagens komplexa och diversifierade värld. Våra skribenter är i huvudsak antropologer men också andra som är förtrogna och identifierar sig med antropologiska metoder och perspektiv. Vår ambition är att, med en bred palett av fälterfarenheter samt med en skarp antropologisk analytisk blick och kunskap om aktuella liksom också förbisedda men viktiga ämnen, etablera antropologiska perspektiv som en viktig samhällsresurs och därigenom vitalisera det offentliga samtalet om allt från global kultur och politik till mer lokala frågor och vardagsliv.
Tack Ulf för din text, som passar väl i en pågående bredare diskussion i Sverige om engelskans och svenskans ojämlika status inom både svenskfinansierad forskning och högre utbildning och hur detta t. ex. kan påverka studenternas resultat (https://ingenjoren.se/2023/09/26/samre-resultat-och-fler-avhopp-nar-undervisningen-ar-pa-engelska/). Två exempel kan visa även min undran och ”oro” över den svenskspråkiga antropologins till synes svaga självbevarelsedrift.
1) Jag tillhör den minoritet av svenska antropologer som skrivit en doktorsavhandling på svenska. Mina skäl till detta var flera, men ett var att jag i första hand siktade på att göra den aktuella forskningen (om transnationell reklamindustri sedd från ett Stockholmskontor) tillgänglig för en svenskspråkig läsekrets, snarare än för engelskspråkiga kolleger och konkurrenter som fick komma i andra hand. Draget var relativt lyckosamt men också på ett relativt oväntat sätt: Sedan avhandlingen publicerades (2012) har den använts som kurslitteratur på ett flertal utbildningar vid skilda lärosäten i Sverige, och den har delvis därför också över 18 000 nedladdningar från DiVA (https://su.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A541869&dswid=4034 ). Men aldrig har denna 350-sidiga etnografi med tjock beskrivning inifrån en relativt sluten kulturell och ekonomisk elit i huvudstaden, använts i sin helhet eller kapitelvis i den antropologiska grundutbildningen vid Stockholms universitet; samtidigt som vi har haft delkurser i såväl politisk som ekonomisk antropologi; kommunikation och estetik; och en forskningstradition kring både mediernas antropologi och organisationsantropologi.
2) Som du vet är jag i nuläget för andra gången studierektor för grundutbildningen i socialantropologi vid Stockholms universitet. Och med din välsignelse har jag sedan 2017 återupplivat det svenskspråkiga och inom vår ämneskrets relativt välkända häftet Nyckelbegrepp i socialantropologin (vhttps://www.academia.edu/75756214/Nyckelbegrepp_i_socialantropologin_2021_?auto=download). Syftet 2017 var detsamma som 1983 när du och Ulf Björklund publicerade första utgåvan: att fortsätta ge den internationella antropologin en möjlighet att tala god samhällsvetenskaplig svenska genom fullgoda beskrivningar av vårt ämnes mest centrala teman och konceptuella preciseringar, liksom i vissa fall begreppens etymologi och vetenskapliga historia. Under loppet av några terminer lyckades jag få ett knappt dussin kolleger att skriva nya, korta och välbehövliga begreppsartiklar för häftet. Min entusiasm var stor. Och jag skrev också flera artiklar själv inom mitt eget begreppsliga expertområde. Som redaktör söker jag återkommande få såväl väletablerade som nytillkomna kolleger vid institutionen i Stockholm att bidra till häftet (alltid med min erbjudna assistans och översättningshjälp vid behov). Häftet har glädjande nog sedan 2018 ingått i alla delkurser i grundkursen kallad Socialantropologi I. Men inte sedan 2021, då jag själv skrev den senaste nya artikeln, har någon professor, docent, lektor, postdok eller doktorand (nyanställd eller väl installerad) anmält intresse av att bidra till häftet trots att en mängd helt centrala nyckelbegrepp i den samtida antropologin skulle behöva få sin plats i samlingen. Jag är mycket medveten om vad den svenskspråkiga samhällsvetenskapen betydde för min tillägnelse av densamma. Och min erfarenhet som svenskfödd antropologistudent med utländsk familjebakgrund utan studietraditioner är inte unik, jag delar den med många av våra studenter från huvudstaden ytterområden.
Sannolikt är dessa två exempel ett typfall att också använda för att diskutera den svenskspråkiga antropologens och antropologins prioritetsordningar när det gäller tid och investering inom vårt gemensamma ämne och dess framtid (eller historia) i Sverige.
Dagens Nyheters ledarsida hade i vintras, den 29e december 2023, en kortade text som kanske också säger något om tidningens ledarskribenter och deras förväntningar på ämnet antropologi, kanske till och med något om deras kunskap om antropologi. Under ämnesordet socialantropologi, hänvisade ledarskribenten Lisa Magnusson till Margaret Meads kända kommentar att ett läkt lårben är det första tecknet på ett civiliserat samhälle, eftersom en individ med en sådan skada bara kan överleva om denne fått hjälp av andra individer. Samarbete är med andra ord grunden för all civilisation, vilket arkeologiska fynd av läkta lårben alltså bevisar. Samtidigt erkände Magnusson att citatet är ifrågasatt. Kommer det verkligen från Margaret Mead? Troligen inte. Men Lisa Magnussons korta text om Margaret Mead, antropologi och synen på civilisation var fin. Texten betonade människans och civilisationens sårbarhet och vikten av att göra avkall på det egna för att hjälpa andra och också att acceptera att bli hjälpt av andra.
I relation till Ulf Hannerz krönika, väcker Magnussons text två frågor. För det första, i ledarskribenternas och allmänhetens ögon, har antropologin inte sagt något av djupare samhällsrelevans sedan Meads dagar? Och två, kan antropologin delta i debatten mest med idealiserade hittepå-citat? Två frågor i en antropologisk duell på DNs ledarsida.
Om Magnusson idealiserade antropologin på ett positivt sätt, gjorde Erik Helmerson något liknande, fast i negativ bemärkelse, när han kombinerade Mittuniversitetet med en kurs i socialantropologi i sin föga källkritiska hittepå-värld. Alldeles oavsett deras olika syn på ämnet antropologi så var Magnusson källkritisk, till skillnad från Helmerson. Kanske vinner Magnusson därmed denna första antropologi-rond på DNs ledarsida.
Hej Sverker, Tack för tankeväckande kommentar! Själv ser jag kanske inte främst ledarsidorna som de bästa platserna att leta efter antropologiska röster i den allmänna diskursen. Som bäst kanske som ett tämligen svagt kvitto på antropologins generella synlighet – så något av en indikator för hur bekanta ledarskribenterna är med antropologin, men knappast något av större vikt. Däremot finns det ändå en och annan antropologisk röst i den allmänna diskursen i Sverige som faktiskt har lyckats bryta igenom bruset och lämna avtryck under de senaste 3-4 åren. Tänker exempelvis på Katarina Graffmans viktiga bidrag om konsumtionskultur, Mikael Kurkialas diskussioner om de mer existentiella dimensionerna av att vara människa och Nina Grens viktiga röst i frågor som rör Israel och Palestina, för att nämna några. Men dessa och snarlika inslag får sällan till aldrig någon särskild uppmärksamhet från antropologerna själva. Vad kan det månntro bero på? Min uppfattning är att vi inte riktigt vill uppehålla oss vid denna fråga särskilt mycket. Och inte heller med handen på hjärtat. Och då undrar jag igen: Vad kan det månntro bero på? För om vi inte själva tror på vår röst utanför akademins väggar, hur kam vi då förvänta oss att någon annan ska göra det? P.S: Jag ser den urbana legenden om Meads citat som klockren – den fångar antroandan helt perfekt. Kan det ibland finnas en risk att vår iver att söka belägga varje litet sentiment genom att nagelfara det kan riskera att få oss att inte förmå se skogen för träden. Och hur produktivt är det egentligen i en värld som den allmänna diskursen? :)- I slutändan, det viktigaste här är väl ändå inte om Margaret Mead hade sagt det eller inte. Det är fortfarande sant att det har sagts, eller hur? Jag ser inte att någonting står i vägen för oss att adoptera denna ”story” som vår egen i alla fall. För den säger en viktig sanning om den antropologiska blicken och det borde kanske betyda mer än vilken den ursprungliga källan egentligen var.
Jag tror du såg förbi min poäng, Haris, i mitt fokus på DNs ledarsida som på ganska kort tid två gånger refererat till vårt ämne, antropologi, den ena i mer negativ mening den andre i positiv mening, men båda i en något stereotyp mening. Mitt fokus på ledarsidan var tillfälligt, för at ta upp tråden från Ulf Hannerz krönika. Ledarsidor har viss vikt, vare sig vi vill det eller inte. Som jag skriver, gillar jag Magnussons korta text. Den är fin och genomtänkt, och lyfter fram en syn på det viktiga i samtiden som jag tror de flesta antropologer delar. Samtidigt pekar Magnusson försiktigt på att citatet är ifrågasatt. Bra hantering av en legend, om du frågar mig. Självklart når en hel del hårt arbetande antropologer ut, utöver de du nämner även andra. Dessa andra röster är såklart viktigare än ledarsidorna. De gånger jag lyckats med att nå ut, i en understreckare eller något sådant, har jag fått uppmuntrande hejarop från kolleger inom akademin. Det är ledsamt att läsa att andra inte har den erfarenheten.
Tack Ulf, antropologi på svenska är viktigt av flera anledningar och jag tycker att vi ska mer av det.
Samtidigt undrar jag följande: om det som antropologer idag skriver på engelska tilltalar en större publik i Sverige, varför når det inte fler svenska läsare? Många svenskar läser hyggligt på engelska och försäljningen av böcker på engelska ökar och gjort så över tid, särskilt inom facklitteraturen (https://www.svt.se/kultur/utlandska-bocker-saljer-battre-i-sverige). En del av den försäljningen sker säkert inom ramen för kurslitteratur, men å andra sidan slussas ju en stor del av befolkningen genom universiteten och utvecklar därmed sin förmåga att läsa på engelska. Val av språk påverkar läsekretsen och jag tror som sagt att antropologi på svenska har större potentiell genomslagskraft.
Men ämne och stil påverkar också. Om vi lämnar språket därhän, kanske man fråga sig ifall de ämnen som nu intresserar antropologer även intressanta för en bredare läsekrets? Och skrivs de på ett sätt som väcker intresse? Jag vill svara ja på båda frågorna, eller åtminstone säga att det borde vara så, men jag är tveksam till att det faktiskt är så en bredare läsekrets upplever det. Det är kanske andra frågor än dem du lyfter i texten, men vid sidan av språket spelar de en stor roll för ämnets upplevda relevans.
Under min forskarutbildning insåg jag att en del av det akademiska hantverket handlade om att besvara frågor som ingen annan ställer, på sidor som ingen annan läser. Och så behöver det få vara med mycket vetenskap, men det fostrar samtidigt vissa värderingar inom professionen. Jag har i alla fall upplevt att den publika delen av antropologin, och därtill räknar jag även undervisning, antingen är oviktigt eller till och med negativ för en forskarkarriär. Det tar åtminstone tid från det som faktiskt spelar roll.
Som nybliven doktorand var jag en gång med i radio och pratade om antropologi. Jag tror det var runt 200 000 som lyssnade. Och det är ju lite ovanligt, men det märkliga hände egentligen efteråt. Nästan ingen, förutom ett par doktorander, sade något om det. Jag har svårt att tänka mig hur jag som nyanställd, på någon annan arbetsplats, berättar i radio om arbetsplatsen utan att någon ur den stadigvarande personalen säger något om saken, i lunchrummet eller i korridoren. Men tyst var det och för en ny medlem blev den tystnaden talande för vad som ansågs betydelsefullt och betydelselöst i den miljön. Från mitt perspektiv tycks en visst sorts professionell kultur, i samklang med ekonomiska förutsättningar, gett ett för ensidigt fokus på forskningens resultat – dess publicering och citering – snarare än på resultatet av forskningen, dess påverkan och relevans för det omkringliggande samhället.
Först, stort tack för ert engagemang och era kommentarer. Kul att få se lite meningsutbyte här på Antroperspektiv. Fortsätt gärna så! Vår förhoppning är att detta ska vara en plattform med låga trösklar och högt i tak där vi känner oss fria att resonera och begrunda om allehanda antro-relaterade frågor.
Ulf Hannerz hade tagit del av alla era kommentarer och skickade en kommentar till redaktionen, så vi lägger in den här å hans vägnar. Håll tillgodo! Mvh /redaktionen
ANTROPERSPEKTIV kommentar – april 2024
Ulf Hannerz
Trevligt med kommentarerna till mitt första inlägg ”Är vi onödiga?” Nu har jag lite att lägga till.
Sverker Finnström har läst Dagens Nyheter den 29 december, om Margaret Mead. Det tycks mig som om slutsatsen där blir rätt lik vad jag läser ut som Erik Helmersons – Margaret Mead dog 1978, och om inte antropologin haft mycket att komma med under halvseklet sedan dess ligger vi illa till.
Men läget är kanske ändå inte riktigt så dåligt. Läser vi samma tidning dagen därpå finns där ett helt uppslag ”Från tryckare till ’Stad i ljus’- så har sista dansen förändrats”. Artikeln bygger till stor del på en intervju med Anna Gavanas (dj och socialantropolog, med porträtt), som forskat om svensk dansmusikhistoria. Anna, som doktorerade i socialantropologi 2002, har sedan dess skrivit två böcker – Pensionärsplaneten: Spaniensvenskar och pensionsmigration i en globaliserad värld (2016) och Från diskofeber till Rejvhysteri i den svenska dansmusikhistorien (2020). Vi kan notera att Anna sedan sin doktorsexamen mest förlagt sin verksamhet utanför universitetsvärlden.
Ytterligare någon vecka längre fram, den 8 januari 2024, har Lisbeth Sachs, medicinsk antropolog, en helsidesartikel i Dagens Nyheter, ”Inbillningens kraft tar plats i den medicinska forskningen”. Lisbeth, några år äldre än jag, disputerade i socialantropologi 1983, på en avhandling byggd på fältstudier i Tensta. Hennes senaste bok på min hylla är Överlevare: medicinskt myteri och andra sätt att gäcka döden (2017).
Haris Agic har naturligtvis rätt i att även Katarina Graffman, Mikael Kurkiala och Nina Gren alla på sina håll gjort offentliga inlägg på senare år.
Raoul Galli gav ut sin avhandling om Stockholms reklamvärld på svenska 2012, och den verkar ha nått ut ganska väl – Raoul är nöjd med det. Jag tror att han gjorde rätt, men kanske kan man undra om en ytterligare version mera direkt avsedd för en bredare läsekrets hade nått ännu längre? Raoul påpekar också att han återuppväckt det häfte Nyckelbegrepp i socialantropologin som Ulf Björklund och jag först gav ut som en internpublikation vid institutionen i Stockholm 1983. Det har han gjort bra tycker jag. Men det är förstås något som mest når de studenter som redan hittat till institutionen.
Vid det här laget är det väl inte längre så många av er läsare som kände Ulf Björklund. Jag minns honom som en kollega att lita på i alla väder. Hans doktorsavhandling från 1981 handlade om syrianer och assyrier i Ronna i Södertälje, numera ett Särskilt Utsatt Område. Ulf B blev inte så gammal som man skulle ha önskat, men hann också ge ut Armenier: sex essäer om diaspora (2011), byggd på multilokala fältstudier.
Simon Johansson framhåller att många svenskar läser engelska hyggligt – jo, men jag tror att de flesta ändå har sin nöjesläsning mest på svenska. Ska vi nå dem får vi skriva på det språket, på ett sätt de tycker är njutbart, och få dem att intressera sig för de ämnen och erfarenheter vi har att erbjuda. Simon minns också att han tidigt blev besviken på att de andra på hans institution inte någonsin berörde ett framträdande han gjort på radio. Jag förstår honom. En vänlig kommentar i kafferummet hade väl varit på sin plats? (Sverkers erfarenheter verkar här litet bättre.)
Till slut påminner jag mig om en åsiktsskillnad från för ungefär tjugo år sedan som jag berörde i ett kapitel i Anthropology´s World (2010). Å ena sidan fanns Stockholms universitets dåvarande rektor, som funnit att hans universitets låg på plats 93 i en ny världsrankning. För att bättra på den placeringen till nästa gång ville han att hans anställda forskare skulle skriva mer på engelska (och helst tidskriftsartiklar snarare än böcker). Å andra sidan fanns Horace Engdahl, dåförtiden Svenska Akademiens ständige sekreterare, som ansåg att svenska forskare egentligen inte kunde behärska något annat språk ån modersmålet. Så om de nu måste publicera sig på något främmande språk måste de anlita professionella översättare.
Vid det här laget får vi väl konstatera att det var universitetsrektorn som drog det längre strået. Och kanske Horace Engdahl får stå på huvudet och fråga om svenska universitetsanställda forskare kan skriva på svenska?
Det är lätt att i den här typen av diskussioner plocka ut någon detalj ur ett större resonemang och sedan låta den detaljen bli temat för ens eget inlägg. I ursprungstexten och de efterföljande kommentarerna ovan dras det åt lite olika håll. Men tre teman är tydliga: 1) Är vi kända? (vet till exempel DN:s normalläsare vad antropologi är); Är vi lästa? (finns det tillräcklig antropologi publicerad på svenska som en normalintresserad läsekrets kan ta del av); Är vi onödiga? (är det som vi möjligtvis publicerar av sådan karaktär, kvalitet och relevans att svenska läsare och skattebetalare tycker att vår verksamhet är önskvärd). Temana hänger förstås ihop och bildar i slutändan, om de två första frågorna besvaras jakande och den sista nekande, det som jag tror att alla antropologer i Sverige skulle tycka var trevligt, nämligen att vårt ämne, men också vi själva, både var lite mer igenkända och erkända i landet. Själv tänker jag att följande triptyk kan utgöra en grund att arbeta utifrån om målet verkligen är att göra antropologin känd och erkänd: 1) Forska och skriv om sådant som intresserar fler än enbart kollegerna; 2) Skriv tydligt fram dina forskningsresultat och deras samhällsrelevans; 3) Gör detta på så god och hoppfull svenska som möjligt.
PS. Erkännandets antropologi utgjorde ett huvudtema i min etnografi om reklamvärlden.
showing the world differently 
Lämna en kommentar