Förrådiska Antropologer/ Renegade Anthropologists

Redaktörens notis

På vilka sätt förändras forskarens eller antropologens roll när det som är lagligt inte är det som är rätt? Vem eller vad måste vi svika i dessa tider, och är det dags att kliva in i en era av uppror?

Historiskt sett har antropologer möjliggjort legaliserad olaglighet – det vi idag tolkar som kolonialistiska,

rasistiska och exploaterande strukturer – genom att bidra med missuppfattade data och essentialiserade begrepp som kultur för att rättfärdiga och normalisera pseudovetenskaperna rasbiologi, militär och kolonial expansion, och mer därtill. Ändå gjorde vissa antropologer motstånd. De tänkte annorlunda och svek sina fäder och mödrar. De blev renegater.

Med utgångspunkt i arvet från dessa tidigare avfällingar går många antropologer idag sida vid sida med dem som staten och andra institutioner i bästa fall vill ignorera, och i värsta fall straffa eller döda, på grund av medborgarskap, ras, klass eller kast. Dagens antropologer uppmuntrar oss att tänja på gränserna för vad som är ”normalt” inom våra institutioner och styrande strukturer, och ifrågasätta vem som får bestämma vad som är ”brottsligt” och ”olagligt”, genom att uppmärksamma när, hur och av vem dessa begrepp används. Vi behöver inte leta långt för att hitta missbruk av dessa termer: de senaste politiska händelserna i Storbritannien med kriminaliseringen av Palestine Action, de lagliga bortförandena av undercover-agenter från ICE är två uppenbara exempel, och lagen om ”gott uppförande” (lagen om vandel) dyker upp när vi bläddrar på våra telefoner.

I de fem artiklarna i detta andra nummer av Antroperspektiv försöker vi besvara och belysa komplexiteten i dessa frågor genom att fördjupa oss i nyanserna och betydelsen av våra metodologiska tillvägagångssätt och vad vi lär oss inte bara av våra institutioner utan också av våra samtalspartner, våra kamrater och kollegor.

Eva-Maria Hardtmans artikel ”Anthropology, Renegades and New Times” skisserar antropologins arv som en djärv och ifrågasättande disciplin, för att belysa oroande politiska trender på hennes tidigare och nuvarande fältplatser i USA, Indien och Sverige. Hon hävdar att svek och kritiskt tänkande är en central del av antropologin och inte något perifert. Ella Hillström frågar sig istället vad det innebär att förråda universitetet och disciplinen helt och hållet i ”Att Föreläsa och Förråda”, där hon utforskar vad postkoloniala forskare har hävdat när det gäller universitetets roll i att förråda rörelsen för social rättvisa. Hon diskuterar hur universitetet individualiserar och professionaliserar föreläsaren, och berövar dem deras relevans för de kollektiva rörelserna.

När det gäller rörelser och de samhällen vi lever i utforskar Joel Rodrigues och Maja L. Johnston respektive teman som ansvarsskyldighet, solidaritet och aktivismens plats inom antropologin. Joel Rodrigues artikel ”Intervention Without Exposure” beskriver hur studentaktivister och de samhällen de försöker hjälpa navigerar i terrängen av statlig intervention genom att selektivt mobilisera lagen och styrande strukturer samtidigt som de hanterar synligheten. Han reflekterar över riskerna som finns i aktivisternas ”etiska kalkyler”, där dessa bördor ”omfördelas till dem som söker ansvarsskyldighet snarare än att kritisera regeringen eller dess byråkrati”.

I sin artikel ”The Trial That Never Should Have Been” utforskar Maja L. Johnston frågor kring kriminaliseringen av solidaritet genom att fokusera på åtalet mot frivilliga i sök- och räddningsinsatser i Medelhavet. Hennes artikel väver också in hennes forskning om studentrörelsen för Palestina och ifrågasätter var gränserna för solidaritet går när den möter institutionellt påtvingad kriminalitet. Slutligen har vi Huai-Tse Yangs djupt reflekterande artikel som konfronterar hans roll som antropolog i hans arbete med uiguriska samhällen i Kazakstan mot bakgrund av interneringslägren i Xinjiang (Kina) i ”My Multiple Renegades as Conferred by Anthropology”. Han analyserar de etiska dilemman och skyldigheter gentemot sina samtalspartner för att skapa en form av ”arbetsetik” som balanserar ömsesidighet med de begränsningar som finns inom akademin.

Vi välkomnar er läsare att fördjupa er i detta nummer av Antroperspektiv Renegade Anthropologists och fundera över: Hur arbetar vi som antropologer tillsammans med och observerar dem som överskrider lagens gränser? Vilka bidrag görs när vi rör oss bort från gränserna för vad som anses konventionellt eller ”lagligt”? Hur sviker vi vår disciplin och de institutioner som möjliggör vår tids olagligheter? Vilken kunskap och vilka praktiker krävs i dessa tider?

Editor’s Note

In what ways does the role of the researcher or anthropologist change when what is legal is not what is right? In these times, who or what do we need to betray, and is it time to step into an era of renegade?

Historically, anthropologists have enabled legalized illegality – what we today read as colonialist,

racist and exploitative structures – by contributing misconstrued data and essentialised concepts like culture to justify and normalize the pseudosciences of racial biology, military and colonial expansion, and more. Yet, some anthropologists resisted. They thought differently, and betrayed their fathers and mothers. They became renegades.

Building on the legacies of those earlier renegades, many anthropologists today traverse alongside those whom the state and other institutions wish to ignore, at best, and penalize or kill, at worst, on the basis of citizenship, race, class or caste. Anthropologists today encourage us to push the bounds of ‘normal’ within our institutions and governing structures, questioning who gets to determine “criminality” and “illegality,” by paying attention to when, how and by whom these concepts are being used. We need not look far to find the abuse of these terms: the latest political developments in the UK with the criminalization of Palestine Action, the legal abductions by undercover ICE agents are two obvious examples, and the law of “good conduct” (lagen om vandel) appear as we scroll on our phones.

In the five articles of this second issue of Antroperspektiv, we seek to answer and bring complexity to these questions by delving into the nuance and significance of our methodological approaches and what we’re taught not only by our institutions but also our interlocutors, our comrades and peers.

Eva-Maria Hardtman’s piece “Anthropology, Renegades and New Times” outlines anthropology’s legacy, as a bold and interrogating discipline, to speak to troubling political trends in her past and present field sites in the US, India and Sweden. She argues that betrayal and critical thinking is a central component of Anthropology and not peripheral to it. While Ella Hillström instead asks what it means to betray the university and the discipline altogether in “Att Föreläsa och Förråda”, exploring what postcolonial scholars have argued when it comes to the university’s role in betraying social justice movement. She discusses how the university individualizes and professionalises the lecturer, stripping them off their relevance to the collective movements.

Speaking of movements and the communities we inhabit, Joel Rodrigues and Maja L. Johnston respectively explore themes of accountability, solidarity and the place of activism in Anthropology. Joel Rodrigues piece “Intervention Without Exposure” shares how student activists and the communities they seek to help navigate the terrains of government intervention by selectively mobilising the law and governing structures while managing visibility. He reflects on the risks that exist in “ethical calculations” by activists, whereby these burdens are “redistributed onto those who seek accountability rather than reprimand the government or its bureaucracy”.

While in her piece “The Trial That Never Should Have Been”, Maja L. Johnston explores questions around the criminalisation of solidarity by focusing on the prosecution of search-and-rescue volunteers in the Mediterranean Sea. Her piece also interweaves her research on the student movement for Palestine, and interrogates where the bounds of solidarity lie when met with the institutional imposition of criminality. Lastly, we have Huai-Tse Yang’s deeply reflective piece that confronts his role as anthropologist in his work with Uyghur communities in Kazakhstan amidst the backdrop of Xinjiang’s (China) internment camps in “My Multiple Renegades as Conferred by Anthropology”. He unpacks the ethical dilemmas and obligations to his interlocutors to create a form of “working ethics” that balances reciprocity with the limitations that exist within academia. 

We welcome you readers to engage deeply in this issue of Antroperspektiv Renegade Anthropologists, to think through: How do we as anthropologists work alongside and observe those traversing the boundaries of the law? What contributions are made when we move away from the limits of what is considered conventional, or “legal”? How do we betray our discipline and the institutions that enable the illegalities of our times? What knowledge and practices are required in these times?