Av Annika Rabo

Q: Du har ju varit pensionär ett antal år nu. Var det länge sen du efterfrågades kring tredje uppgiften? 

A: Senast var för ett par veckor sen. En journalist på en storstadstidning ville intervjua mig om konspirationsteorier. Just konspirationsteorier är det jag fått mest förfrågningar om i närmare tio år. 

Q: Hur kommer det sig?

A: Det började med att jag hösten 2011 deltog i en konferens om konspirationsteorier i USA och Mellanöstern. Den tvingade mig att mer systematiskt och antropologiskt tänka runt det prat om konspirationer jag hört i Mellanöstern  – och framförallt i Syrien – sen mitten av 1970-talet. Våren 2011 hade jag varit i Syrien på ett månadslångt besök. Det var precis när den så kallade arabiska våren visade sina första tecken i landet.  När demonstrationer och det folkliga upproret drog igång följde jag naturligtvis detta från Sverige, så gott jag kunde. Det var intressant, tyckte jag, att det vanliga konspirationspratet  – att allt i landet, regionen, världen var planerat av regimen, Israel, USA – verkade minska i takt med det folkliga upproret. Men i takt med att upproret blev allt mer blodigt kom konspirationspratet tillbaka. Men just i början var det istället regimen som spred konspirationsteorier. Presidenten påstod att upproret saknade folkligt stöd och var orkestrerat av onda utländska makter. 

Konferensen ledde till en bok som kom ut 2014. Samma år blev jag kontaktad av en av redaktörerna som, med en kollega, tänkte söka medel från COST, European Cooperation in Science and Technology, en Brysselbaserad och EU-finansierad organisation med uppgift att stödja forskningsnätverk med europeiska deltagare. De letade efter ett antal forskare med olika ämnesbakgrunder från olika delar av Europa som ville arbeta med ansökan som beviljades. Vi fick medel för träffar, möten och konferenser mellan 2016 och 2020 och under denna period tilltog dels intresset för, dels oron över, konspirationsteorier i Europa och på andra håll i världen. Donald Trump blev president och pizzagate och QAnon blev begrepp som spreds i massmedia liksom, fake news, desinformation och påverkanskampanjer. Och med COVID-19 spreds inte bara ett virus utan också konspirationsteorier. En viktig uppgift för nätverket var utåtriktade verksamheter och vi blev mer och mer efterfrågade. Detta har fortsatt också efter 2020.

Q: Vilken slags utåtriktad konspirationsteoretisk verksamhet har du ägnat dig åt? 

A: Jag har medverkat i radioprogram, poddar, folkbildande seminarier och föreläsningar och skrivit ett antal populärvetenskapliga texter. Och så jag har talat med många journalister.

Q: Har du som antropolog något särskilt bidrag när det gäller att förmedla insikter om konspirationsteorier?

A: Rent allmänt menar jag att antropologer alltid har viktiga insikter att förmedla. För det första är vårt informantnära perspektiv av betydelse. Vi förmedlar inte tomt prat på hög abstraktionsnivå. För det andra bäddar vi ju in våra resonemang i ett sammanhang, en kontext. Och för det tredje har vi förmåga att koppla ihop analys av det vi kan kalla mikro- och makronivåer.

När det gäller konspirationsteorier tar sig intresset och oron olika uttryck. Det är skillnad på journalister som vill ha korta och snärtiga svar på varför människor ”tror på” fenomen som utomjordingar, chips i vaccin, med mera, och journalister, tjänstemän och forskare som uppfattar, eller till och med påstår, att alla konspirationsteorier är systemhotande. För de förra brukar jag bland annat påpeka att ”tro på” måste undersökas närmare. Vad handlar det om när människor pratar om eller sprider konspirationsteorier? För den senare gruppen brukar jag påpeka att stigmatiseringen av de som sägs sprida konspirationsteorier och närbesläktade fenomen är kontraproduktivt. I min kommunikation till båda grupperna försöker jag understryka att det är mycket vi inte vet. Men vi vet att allt prat och alla skriverier och allt sökande, och klickande på nätet eskalerar konspirationsteoriernas mediala synlighet. En litet dyster slutsats i COST-nätverket är att vi kanske bidragit till att öka mindre seriösa diskussioner om konspirationsteorier bara genom att vara ett stort forskningsnätverk. Konspirationsteorier måste ju vara ett betydelsefullt fenomen eftersom så många forskare undersöker det!

Q: Men du har också ägnat dig åt andra fenomen i din utåtriktade verksamhet. När och hur började du med detta?

A: Du påpekade att är jag gammal och jag blev doktorand i slutet av 1970-talet. Då fanns ett stort allmänt intresse för att lyssna på, eller läsa texter av doktorander som fältarbetat i det som kallades tredje världen. Antropologer fick en publik genom att belysa frågor om ojämlik utveckling och hur det påverkade människor utanför västvärlden. Migrationsrelaterad forskning ökade också från 1980-talet och framåt och antropologer hade viktiga insikter att förmedla. Det fanns också medel för personalutbildning inom den offentliga sektorn. Efter mitt nära två-åriga fältarbete i norra Syrien 1978-1980 for jag under flera år runt i Sverige och visade diabilder från mitt fält och pratade om familj och släktskapsrelationer, folklig islam, kvinnor och islam, islam och sexualitet för sjukvårdspersonal, lärare och poliser. Detta var inte centrala teman i mitt fältarbete  – som handlade om ett enormt bevattningsprojekt – men som jag ändå hade en massa material om. Jag skrev också populärvetenskapliga texter om till exempel kvinnor, islam och slöjor: ett ämne som redan då väckte motstridiga känslor. Och jag har varit med i radio- och TV-program på dessa teman.

Senare kom jag att forska om utbildning, massmedia, transnationell migration och familjerätt med nya fältarbeten i Mellanöstern, framför allt i Syrien, men också i Sverige. Från slutet av 1980-talet blev det mindre personalutbildning för min del. Dels krympte medlen för detta, dels kom många offentliga institutioner att ha sina egna experter. Men informationslandskapet har också förändrats där föreläsningar och diabilder nog upplevdes som ganska mossiga. Under årens lopp har det blivit en hel del debatterande tidnings- och tidskriftstexter och bok-kommentarer och recensioner. Jag har också fackgranskat bokmanus och TV-produktioner. 

Q: Har du rört dig utanför dina egna direkta och indirekta forskningserfarenheter i ditt utåtriktade engagemang? 

A: I början på 1990-talet blev jag lektor i socialantropologi vid Linköpings universitet med uppgift att bygga upp ämnet. Där tog jag varje chans att medverka i all möjlig utåtriktad verksamhet som ett sätt att försöka sprida PR om socialantropologi. Jag lärde mig att tala ”antropologiska” på 5-10 minuter om nästan vilket ämne som helst. Det gällde, tyckte jag, att visa ämnets bredd och dess potential för samhälls- och kulturkritiska studier.

Q: Har det lönat sig att lägga tid på tredje uppgiften? 

A: Det beror på vad du menar med ”lönar sig”. Jag har framträtt och pratat och skrivit populärvetenskapligt helt utan ekonomisk ersättning. Men när jag började som doktorand bidrog utåtriktad verksamhet till min försörjning. Vi var flera doktorander som skapade egna firmor genom vilka vi tog våra uppdrag. En egen firma möjliggjorde avdrag för till exempel inköp av böcker och kontorsmaterial. När jag så småningom fick bättre och mer stabila inkomster så avvecklade jag firman. Det bästa gage jag fått i relation till hur länge jag skulle tala, var under min tid i Linköping. Ett gastro-intestinalt nätverk bad mig att på 7 minuter ge antropologiska perspektiv på mat och ätande. Det var en ny erfarenhet att tala på en läkarkonferens! Även om förberedelserna kanske tog ett par timmar så var gaget på 3000 kr mycket bra med mina mått mätt. 

Men även om all utåtriktad verksamhet det inte ger – har givit – klirr i kassan så har tredje uppgiften givit mig väldigt mycket annat. Det finns, tycker jag, ett kretslopp mellan universitetsundervisning, folkbildning, tredje uppgiften och akademiskt skrivande. Insikter och lärdomar från en verksamhet överförs till de andra. 

Till exempel: I slutet på 1980-talet gjorde ABF en vandringsutställning med namnet Inte utan araberna. Jag var tillsammans med tre namnkunniga religionsvetare utställningens föreläsare och skulle bidra med prat om folkliga religiösa uttryck. Syftet med utställningen var att demonstrera att utan arabernas/muslimernas civilisatoriska bidrag så hade inte Europa kunnat utvecklas. Vi talar om filosofi, medicin och naturvetenskap där araberna var en avgörande brygga från det antika arvet, bland annat genom översättningar. 

Samma slags andra låg bakom ett svenskt UD-initiativ som 1995 utmynnade i en stor internationell konferens under namnet Euro-islam. Alltså, vällovliga syften, med ambitionen att bygga broar, förhindra konflikt och rasism. Men efter hand blev jag alltmer irriterad på själva utgångspunkten. Varför skulle acceptans av muslimers rättmätiga historiska och samtida närvaro i Europa var beroende av så kallade civilisatoriska bidrag? Människors historiska och samtida värde kan väl inte mätas på detta sätt? Och framförallt inte för det som gett och ger ”oss” nytta! I mina utåtriktade föreläsningar hade jag också mött, särskilt män, från Arabvärlden som menade att jag inte borde lyfta fram religiös och kulturell praktik bland illitterata kvinnor på landsbygden. På så sätt, ansåg de, pekade jag ut muslimer som underutvecklade och okunniga. Istället borde jag lyfta fram regionens och religionens gloriösa arv. Fördomar och etnocentrism kan uttryckas, som vi vet, på många olika sätt.

När jag sen i Linköping hoppade in och undervisade blivande lärare om islam i en religionsvetenskaplig kurs, hittade jag precis samma civilisatoriska perspektiv i deras läromedel. Jag försökte kritisera detta men fick inte alls studenterna med mig. De var istället upprörda över att jag inte följde kursplan och läromedel till punkt och pricka. Jag fick usla kursutvärderingar. Nästan alla av de runt 90 studenterna skrev att jag var den sämsta läraren de mött under sin utbildning! Denna uppskakande erfarenhet hade ändå något gott med sig.  Linköpings religionsvetare tyckte synd om mig och drog in mig i ett fruktbart lärarutbyte med ett universitet i Wales. Det fick mig också att fundera över, inte bara hur islam undervisades för blivande lärare, utan också min egen attityd som undervisare. Det var uppenbart att många studenter tyckte att jag kom till dem med en överlägsen attityd. Hur kunde jag ändra på mitt sätt att möta olika slags studenter? Det blev ett ständigt pågående och inte helt framgångsrikt projekt ….. 

En ny Euro-islam konferens arrangerades i Jordanien och till den skrev jag en text med fokus på undervisning och kommunikation. Den gjorde inga som helst avtryck då och där, och inte heller senare, men blev en text jag haft nytta av i mitt fortsatta tänkande. 

Q: Vad driver dig när det gäller tredje uppgiften?

A: För mig har det varit en kombination av personliga och mer professionella antropologiska drivkrafter….om jag nu kan skilja dessa åt. Antropologi är ett betydelsefullt ämne och vi har grundläggande och intressanta, och framförallt kritiska – i positiv mening –  insikter att förmedla på väldigt många olika sätt till olika slags publik. Och jag tror faktiskt – har trott i alla fall – att jag haft något viktigt att säga eller skriva. Och det är roligt när andra tycker detsamma. Men jag har också lärt mig att alla inte behöver tycka det jag säger, skriver är bra eller intressant. Tvärtom, ibland är det bra att skaka om eller uppröra. Men med en grundläggande respekt för både de människor vi talar om, och de vi möter som åhörare eller läsare. Och apropå den nedgörande kritik jag fick av de blivande lärarna i Linköping så dök det ett år senare upp en av dem och sa att hon tänkt på det jag ville kommunicera. Hon sa att hon först nu, efter att ha läst andra kurser, förstått och uppskattat det jag ville kommunicera. 

Q: Antropologer syns inte särskilt mycket i det offentliga rummet. Varför och vad krävs för att vi ska synas mer? 

A:Vem säger att vi inte syns? Likhetstecken sätts ofta mellan etablerade massmedier och det offentliga rummet. Men det finns många olika offentligheter som inte är lika direkt synliga för allmänheten. Många av oss har ju genom ett långt undervisnings- och forskningsliv haft tredje uppgiften-kontakter med ideella och offentliga organisationer, myndigheter, föreningar och till och med företag, där vi inte direkt syns utåt, men ändå verkat med antropologiska insikter. Idag är de offentliga rummen så många fler än när jag var doktorand och mycket mer svårnavigerade. Också idag gör antropologer insatser på olika arenor och i samarbete med olika andra aktörer, men vi lyfter kanske inte fram detta som tredje uppgiften? Och många anslagsgivare kräver numera samverkan med omgivande samhälle för att bevilja forskningsmedel. 

Utåtriktad verksamhet är ju numera en uppgift, en pålaga som ofta ska utföras ovanpå och utanför alla andra uppgifter. Det vore därför bra om det fanns ett mer gemensamt och institutionellt ansvar för tredje uppgiften. Vårterminen 2016 var vi en grupp kolleger i Stockholm som med institutionens stöd genomförde en öppen seminarieserie om Sverige, migration och flyktingskap. Genom vår egen forskning på olika platser och perioder ville vi ge perspektiv på den så kallade flyktingkrisen. I samarbete med Etnografiska muséet ordnade några kolleger antropologiska caféer på olika teman i början av 1990-talet. Det satts igång med Jugoslaviens sammanbrott, så flyktingar/migration var ett tema. Andra teman var antropologiska perspektiv på utveckling och utbildning. Det vore väldigt roligt att återigen få igång aktiviteter med en närvarande publik. Kanske SANT – Sveriges Antropologförbundet – kan driva på med debatt, analys och idéer? 

Q: Till slut. Beskriv kort skillnaden mellan tredje uppgiften när du var doktorand och fram till du gick i pension. 

A: För det första var det inte en pålagd uppgift att känna sig pressad av, när jag var doktorand. Vi var mer amatörmässiga då. Amatör i bemärkelsen att vi gjorde detta av eget intresse. För det andra var många väldigt nyfikna på vad vi hade att säga. Nu är potentiella uppdragsgivare och publik på ett plan mer kunniga och informerade, men etnocentrismen är samtidigt mycket mer cementerad. En hegemonisk diskurs om ”svenska värderingar” har gjort det nästan omöjligt att antropologiskt tala eller skriva om begrepp som migration, familj, sexualitet och ”heder”. Men just detta visar också att vår kunskap behövs, eller hur?